Månad: januari 2023

På väg till jobbet i Port-au-Prince på Haiti, där jag arbetade under några år, fanns det stora reklamskyltar uppsatta för ett försäkringsbolag. Det var en bild av en familj som tittar ut över en riskfylld situation. De verkar glada men annonsen säger att i nästa ögonblick något förfärligt kan inträffa. Texten bredvid lyder på kreol: malè pa ge klakso! – ”olyckan har inget signalhorn”. När vi minst anar det, drabbar det onda oss utan förvarning!

Förändringar tillhör livet och inte alla är behagliga. Många av dem kan sammanfattas under rubriken ”förluster”. Man kan förlora arbete, hälsa, sin livspartner eller ett barn. Exemplen är otaliga på hur det som vi tog för givet glider oss ur händerna. Oavsett om de negativa upplevelserna överraskar oss eller ej, sätter de oftast igång känslor, tankar och handlingar som vi har svårt att styra över. Johan Cullberg menar att ett psykiskt kristillstånd uppträder ”då ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den livssituation som man råkat in i” (2006:19).

För vissa upplevs kriser och svåra situationer mer som enstaka, isolerade händelser. Andra känner igen det som ett genomgående tema i livet. En sak har vi ändå alla gemensamt. I varje människas liv, finns det erfarenheter av oerhörd smärta. Händelser som skakat om oss och ställt allt över ända.  Situationer där allt känns kaotiskt och där vi inte längre har kontroll över våra liv. Ibland har det negativa sin grund i orsaker vi kan ta på. Vi vet vad som är upprinnelsen till det som drabbat oss. Även om problem, sjukdom och personliga angrepp utan förvarning kan drabba vilken människa som helst, är det ändå svårt att förbereda sig mentalt på att man själv kan bli drabbad. På något sätt vill vi i det längsta tro att ”det händer inte mig”!

Det beror på att försvarsmekanismerna utgör ett effektivt skydd mot överdriven oro. Det är en överlevnadsstrategi som varje människa använder sig av, därför att det psykiska försvaret är organiserat på det sättet alltifrån barndomen. Försvarsmekanismerna finns där för att vi ska överleva. Långt innan krisen infunnit sig, bidrar de till att de flesta människor låter bli att tänka på alla risker man utsätts för i vardagslivet. Ingen människa skulle kunna fungera, om man ständigt var paralyserad på grund av allt som potentiellt kan inträffa.

I de fall försvarsmekanismerna försvårar för oss att ta itu med det negativa i våra liv, finns det vägar att bli medveten om våra försvar (t ex genom psykoterapi eller annan introspektion). Målet är då att förändra försvarsstrukturen och göra den mer mogen. En ökad självkännedom och förbättrad kunskap om hur människan reagerar vid en kris, kan också hjälpa oss att hantera våra försvar, så att de inte hindrar den inre helandeprocessen.

Genväg som kan bli en senväg

I det skeende som följer efter det initiala, tumultartade i samband med en kris, finns det inte alltid möjlighet att bearbeta det som hänt. Livssituationen kan göra att man för stunden ”hoppar över” en process som annars är nödvändig. Det betyder inte nödvändigtvis att reaktionen uteblir. Ofta inträffar den i ett senare skede av livet. Distansen till händelsen, både känslomässigt och i tid, kan göra att vi orkar ta itu med v0åra upplevelser.

Obearbetade känslor, sår, konflikter, trauman dyker gärna upp igen, i situationer som antingen påminner om den ursprungliga händelsen, eller som inte alls har något med den att göra. Ibland kan vår rädsla eller vår ovilja att göra upp med negativa erfarenheter, påverka våra attityder och reaktioner för resten av livet.  

Därför är det så viktigt att människor i kris får stöd att acceptera sina känslor, i stället för att undvika dem. Oro eller skam kan infinna sig, därför att den drabbade inte känner igen de känslor som dyker upp i samband med krisen. Frestelsen att undvika upplevelser av smärtsamma eller obehagliga känslor, kan behöva kontras med en uppmuntran att i stället ”genomlida” smärtan. Det må vara oerhört jobbigt just då men ”genomlidandet” leder ofta till att det lättar efterhand. Däremot är det risk att lidandet förlängs, om känslorna undertrycks.

De flesta människor behöver få gråta, kanske skrika och ropa ut sin vrede. Lika viktigt är det att ta vara på goda vänners stöd, och på de ljusglimtar som trots allt ger en aning om att det finns en väg ut ur hopplösheten.

För några år sedan gav jag ut en bok med titeln ”Det trotsiga hoppet”. Ämnet har sedan dess inte blivit mindre aktuellt. I några av de följande blogginläggen kommer jag därför att återge en förkortad och delvis omarbetad version av boken.

Vårt förhållningssätt till det som inträffar i livet, kan definitivt ha stor betydelse för vår förmåga att gå vidare. Två människor som delar samma svåra upplevelse, kan reagera på helt olika sätt. Den ena kanske har svårt att hitta tillbaka till tryggheten och tillförsikten, medan den andra skapar något konstruktivt ur den tillvaro som raserats.

Det betyder inte att vi kan värdera människor utifrån deras förmåga att resa sig igen efter att ha drabbats av svårigheter. En person som har svårt att återvinna balansen i tillvaron efter en kris, kanske hade en dålig utgångspunkt. Upplevelser från det förgångna, drag i vår personlighet och hur det sociala nätverket fungerar kan vara faktorer som spelar in. Ibland kan livet vara så söndertrasat, att det nästan är omöjligt att foga samman skärvorna till något helt igen.

Alla är vi hjälpta av att få mer kunskap om hur en kris fungerar, vad den kan bero på och hur man kan hantera den. Krissituationer är vanliga företeelser i vårt samhälle men också i våra personliga liv. Det betyder att vi alla borde se till att utrusta oss med en ”krisberedskap”. Det är ingen garanti för att vi kan klara oss helskinnade. Däremot har vi kanske förvärvat någon klokhet som kan leda oss ur återvändsgränder av bitterhet, resignation eller nedstämdhet.

Hoppet – den mest använda medicinen

När vi talar om att hoppas trots allt, så handlar det inte om att förneka de mörka dagarna, misslyckandena, känslan av hopplöshet. Det trotsiga hoppet innebär tvärtom, att vi vågar se verkligheten i ögonen och samtidigt hittar en väg att gå vidare. ”Hoppet är världens mest använda medicin” säger Barbro Lennéer-Axelsson (2010:127).  I sin bok säger hon vidare följande tänkvärda ord:

”Hopp underlättar både emotionell och problemfokuserad coping* och har ett starkt samband med motivation. När det sker positiva vändpunkter i en människas liv, till exempel vid psykisk ohälsa, så beror detta oftast på att personen ifråga fått tillbaka hoppet om ett annat liv” (ibid).

*Coping innebär förmågan att hantera (min anmärkning)

Det är det alternativet som jag vill lyfta fram.

Jag skriver inte i första hand det här för dig som upplever att allt går som på räls i livet. Du kommer förmodligen ha svårt att greppa poängen med innehållet. Om du ger dig tid att läsa, kanske det ändå kan skapa en bättre förståelse hos dig i mötet med människor i kris.

Däremot har jag, både genom egen erfarenhet, i min professionella roll och genom vänskapliga samtal, förstått att det finns många som kämpar med sin livssituation. Människor som funderar över hur de ska tackla svårigheter och problem som aldrig verkar ta slut. En del av de här personerna känner sig värdelösa, misslyckade, förkastade, utan hopp. Det är kvinnor och män som frestas att resignera – eller som redan gett upp. De har helt enkelt tappat tron på en förändring. Andra har svårt att ta sig ur bitterheten och känslan av att livet har varit orättvist mot just dem. Vissa kämpar med skuld, därför att de plågas av tanken att det som inträffat beror på det man gjort eller lät bli att göra.

Att bryta den onda cirkeln – är det möjligt?

Den nedåtgående spiralen börjar ofta i yttre motgångar, i omständigheter som slår tillvaron i kras. Sedan fortsätter det med destruktiva tankar och en förlust av tilltron på sig själv och sina egna möjligheter. Till slut kan det leda till ett kompakt mörker och en bottenlös misströstan. Det är ett tillstånd som kan vara förödande och svårt att ta sig upp ur av egen kraft.

Ibland är det en utveckling vi inte kan styra över. Ofta kan ändå inställningen hos den drabbade bidra till att man hittar en utväg. En del av lösningen ligger i att öppna upp för positiva krafter och konstruktiva tankar.

Människor som hamnat i missbruk befinner sig i en speciell situation. Hos den missbrukande saknas det ofta sjukdomsinsikt. Eftersom man anpassat sig till en svår situation, upplever man helt enkelt inte sitt behov av hjälp. Det finns ofta inte heller någon egen ork att bryta upp. Därför innebär den stora utmaningen att kunna ifrågasätta den situation man inte mår bra av. I många fall handlar det om att ta itu med sina försvarsmekanismer. Att tro på en förändring är inte självklart i en situation då både människor och omständigheter verkar peka lång näsa åt oss. Det är då det gäller att hoppas ”trots allt”. Mot alla odds väljer vi att lämna plats åt hoppet. Hoppet reser sig trotsigt, som en vägvisare i en annan färdriktning än den omständigheterna fört oss in på. Det är ett gryende löfte om en förändring. En påminnelse om att det finns nya möjligheter som väntar.

Under alla mina år med tjänst i utlandet, där jag mestadels har jobbat i Afrika söder om Sahara samt 3 år på Haiti, så är det en fråga som hela tiden har vuxit sig starkare. På vilket sätt kan vi bäst hjälpa befolkningen? Det är inget sensationellt med att just jag tänkte så. Den frågan antar jag rörde sig i huvudet hos mina kollegor och den har säkert funnits mer eller mindre närvarande hos både föregångare och efterföljare i utvecklingsarbete.

Historiskt så var biståndet från rika till fattiga länder präglat av allmosetanken. Av barmhärtighet böjde man sig ner och gav de fattiga tillräckligt för sin överlevnad. Underförstått skulle den mottagande visa tacksamhet och befann sig därmed i ett skuldläge.

Så småningom har den här koloniala attityden bytts ut mot något som kommit att kallas för ”Hjälp till självhjälp”. Det har ofta gått ut på att biståndsorganet ger en initial hjälp till utvecklingsprojekt, vilka senare ska drivas vidare av den lokala befolkningen. Syftet har varit vällovligt men ofta har det funnits åtminstone 2 grundfel i processen. 1. Initiativet har kommit från de som har gett bistånd, vilket har inneburit att mottagarna av biståndet inte har känt att man ”äger” projektet. Det har helt enkelt varit en importvara där befolkningen inte från början känt sig delaktiga. 2. Utvecklingsprojekten har tenderat att bli så komplicerade och kostsamma, att befolkningen har svårt att driva det hela vidare den dag då det är dags att ta över verksamheten.

Idag har det mesta utvecklingsarbetet ändrat karaktär. I stället för att dyvla på den lokala befolkningen en massa goda idéer, så är de från början involverade och engagerade i processen. Biståndsarbetarna blir mer av konsulter och rådgivare som finns till hands om de lokala utförarna anser sig vara i behov av deras stöd.  

Jag tycker mig ha märkt att det ofta saknas en aspekt i vår strävan att bidra med sådant som kan stärka en befolkning och ett land som vill komma ur fattigdomens hopplöshet och förnedring. Det är viljan att stärka entreprenörskapet på ett målmedvetet sätt. Jag har en son som via Världsbanken har jobbat med att i många av de här utvecklingsländerna uppmuntra en förenkling av de byråkratiska processer som ofta är bromsklossar för att starta företag. Det arbetet visar på hur komplicerat det kan vara och vilka murar som måste rivas ner för att man ska lyckas.

Samtidigt har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att underifrån vara med och stötta alla dem som är företagsamma och har drömmar och idéer om hur de skulle kunna starta sin egen business. I vår del av världen har vi goda möjligheter att få vägledning och coaching om vi vill pröva våra egna vingar på en affärsidé. Det finns även viss ekonomisk hjälp att få. I Syd är det få möjligheter till allt det här. Ändå kan vi förstå hur viktigt det är att människor erbjuds chansen att få stå på sina egna ben.

För att ha den minsta möjlighet att lyckas, så behöver man hjälp med att förstå hur systemet fungerar. Man behöver också stöttning i att arbeta utifrån en affärsidé, att marknadsföra, sköta sin bokföring samt hitta vägar att övervinna logistiska problem.

Många av de lokala kollegor jag mött i fält är rädda för att ens försöka, på grund av all byråkrati och korruption i systemet. Ja – det är en stor utmaning och Rom byggdes inte på en dag. Många har emellertid bevisat att det omöjliga är möjligt med hjälp av stöttning, envishet och målmedvetenhet.