På väg till jobbet i Port-au-Prince på Haiti, där jag arbetade under några år, fanns det stora reklamskyltar uppsatta för ett försäkringsbolag. Det var en bild av en familj som tittar ut över en riskfylld situation. De verkar glada men annonsen säger att i nästa ögonblick något förfärligt kan inträffa. Texten bredvid lyder på kreol: malè pa ge klakso! – ”olyckan har inget signalhorn”. När vi minst anar det, drabbar det onda oss utan förvarning!
Förändringar tillhör livet och inte alla är behagliga. Många av dem kan sammanfattas under rubriken ”förluster”. Man kan förlora arbete, hälsa, sin livspartner eller ett barn. Exemplen är otaliga på hur det som vi tog för givet glider oss ur händerna. Oavsett om de negativa upplevelserna överraskar oss eller ej, sätter de oftast igång känslor, tankar och handlingar som vi har svårt att styra över. Johan Cullberg menar att ett psykiskt kristillstånd uppträder ”då ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den livssituation som man råkat in i” (2006:19).
För vissa upplevs kriser och svåra situationer mer som enstaka, isolerade händelser. Andra känner igen det som ett genomgående tema i livet. En sak har vi ändå alla gemensamt. I varje människas liv, finns det erfarenheter av oerhörd smärta. Händelser som skakat om oss och ställt allt över ända. Situationer där allt känns kaotiskt och där vi inte längre har kontroll över våra liv. Ibland har det negativa sin grund i orsaker vi kan ta på. Vi vet vad som är upprinnelsen till det som drabbat oss. Även om problem, sjukdom och personliga angrepp utan förvarning kan drabba vilken människa som helst, är det ändå svårt att förbereda sig mentalt på att man själv kan bli drabbad. På något sätt vill vi i det längsta tro att ”det händer inte mig”!
Det beror på att försvarsmekanismerna utgör ett effektivt skydd mot överdriven oro. Det är en överlevnadsstrategi som varje människa använder sig av, därför att det psykiska försvaret är organiserat på det sättet alltifrån barndomen. Försvarsmekanismerna finns där för att vi ska överleva. Långt innan krisen infunnit sig, bidrar de till att de flesta människor låter bli att tänka på alla risker man utsätts för i vardagslivet. Ingen människa skulle kunna fungera, om man ständigt var paralyserad på grund av allt som potentiellt kan inträffa.
I de fall försvarsmekanismerna försvårar för oss att ta itu med det negativa i våra liv, finns det vägar att bli medveten om våra försvar (t ex genom psykoterapi eller annan introspektion). Målet är då att förändra försvarsstrukturen och göra den mer mogen. En ökad självkännedom och förbättrad kunskap om hur människan reagerar vid en kris, kan också hjälpa oss att hantera våra försvar, så att de inte hindrar den inre helandeprocessen.
Genväg som kan bli en senväg
I det skeende som följer efter det initiala, tumultartade i samband med en kris, finns det inte alltid möjlighet att bearbeta det som hänt. Livssituationen kan göra att man för stunden ”hoppar över” en process som annars är nödvändig. Det betyder inte nödvändigtvis att reaktionen uteblir. Ofta inträffar den i ett senare skede av livet. Distansen till händelsen, både känslomässigt och i tid, kan göra att vi orkar ta itu med v0åra upplevelser.
Obearbetade känslor, sår, konflikter, trauman dyker gärna upp igen, i situationer som antingen påminner om den ursprungliga händelsen, eller som inte alls har något med den att göra. Ibland kan vår rädsla eller vår ovilja att göra upp med negativa erfarenheter, påverka våra attityder och reaktioner för resten av livet.
Därför är det så viktigt att människor i kris får stöd att acceptera sina känslor, i stället för att undvika dem. Oro eller skam kan infinna sig, därför att den drabbade inte känner igen de känslor som dyker upp i samband med krisen. Frestelsen att undvika upplevelser av smärtsamma eller obehagliga känslor, kan behöva kontras med en uppmuntran att i stället ”genomlida” smärtan. Det må vara oerhört jobbigt just då men ”genomlidandet” leder ofta till att det lättar efterhand. Däremot är det risk att lidandet förlängs, om känslorna undertrycks.
De flesta människor behöver få gråta, kanske skrika och ropa ut sin vrede. Lika viktigt är det att ta vara på goda vänners stöd, och på de ljusglimtar som trots allt ger en aning om att det finns en väg ut ur hopplösheten.
