För några år sedan gav jag ut en bok med titeln ”Det trotsiga hoppet”. Ämnet har sedan dess inte blivit mindre aktuellt. I några av de följande blogginläggen kommer jag därför att återge en förkortad och delvis omarbetad version av boken.
Vårt förhållningssätt till det som inträffar i livet, kan definitivt ha stor betydelse för vår förmåga att gå vidare. Två människor som delar samma svåra upplevelse, kan reagera på helt olika sätt. Den ena kanske har svårt att hitta tillbaka till tryggheten och tillförsikten, medan den andra skapar något konstruktivt ur den tillvaro som raserats.
Det betyder inte att vi kan värdera människor utifrån deras förmåga att resa sig igen efter att ha drabbats av svårigheter. En person som har svårt att återvinna balansen i tillvaron efter en kris, kanske hade en dålig utgångspunkt. Upplevelser från det förgångna, drag i vår personlighet och hur det sociala nätverket fungerar kan vara faktorer som spelar in. Ibland kan livet vara så söndertrasat, att det nästan är omöjligt att foga samman skärvorna till något helt igen.
Alla är vi hjälpta av att få mer kunskap om hur en kris fungerar, vad den kan bero på och hur man kan hantera den. Krissituationer är vanliga företeelser i vårt samhälle men också i våra personliga liv. Det betyder att vi alla borde se till att utrusta oss med en ”krisberedskap”. Det är ingen garanti för att vi kan klara oss helskinnade. Däremot har vi kanske förvärvat någon klokhet som kan leda oss ur återvändsgränder av bitterhet, resignation eller nedstämdhet.
Hoppet – den mest använda medicinen
När vi talar om att hoppas trots allt, så handlar det inte om att förneka de mörka dagarna, misslyckandena, känslan av hopplöshet. Det trotsiga hoppet innebär tvärtom, att vi vågar se verkligheten i ögonen och samtidigt hittar en väg att gå vidare. ”Hoppet är världens mest använda medicin” säger Barbro Lennéer-Axelsson (2010:127). I sin bok säger hon vidare följande tänkvärda ord:
”Hopp underlättar både emotionell och problemfokuserad coping* och har ett starkt samband med motivation. När det sker positiva vändpunkter i en människas liv, till exempel vid psykisk ohälsa, så beror detta oftast på att personen ifråga fått tillbaka hoppet om ett annat liv” (ibid).
*Coping innebär förmågan att hantera (min anmärkning)
Det är det alternativet som jag vill lyfta fram.
Jag skriver inte i första hand det här för dig som upplever att allt går som på räls i livet. Du kommer förmodligen ha svårt att greppa poängen med innehållet. Om du ger dig tid att läsa, kanske det ändå kan skapa en bättre förståelse hos dig i mötet med människor i kris.
Däremot har jag, både genom egen erfarenhet, i min professionella roll och genom vänskapliga samtal, förstått att det finns många som kämpar med sin livssituation. Människor som funderar över hur de ska tackla svårigheter och problem som aldrig verkar ta slut. En del av de här personerna känner sig värdelösa, misslyckade, förkastade, utan hopp. Det är kvinnor och män som frestas att resignera – eller som redan gett upp. De har helt enkelt tappat tron på en förändring. Andra har svårt att ta sig ur bitterheten och känslan av att livet har varit orättvist mot just dem. Vissa kämpar med skuld, därför att de plågas av tanken att det som inträffat beror på det man gjort eller lät bli att göra.
Att bryta den onda cirkeln – är det möjligt?
Den nedåtgående spiralen börjar ofta i yttre motgångar, i omständigheter som slår tillvaron i kras. Sedan fortsätter det med destruktiva tankar och en förlust av tilltron på sig själv och sina egna möjligheter. Till slut kan det leda till ett kompakt mörker och en bottenlös misströstan. Det är ett tillstånd som kan vara förödande och svårt att ta sig upp ur av egen kraft.
Ibland är det en utveckling vi inte kan styra över. Ofta kan ändå inställningen hos den drabbade bidra till att man hittar en utväg. En del av lösningen ligger i att öppna upp för positiva krafter och konstruktiva tankar.
Människor som hamnat i missbruk befinner sig i en speciell situation. Hos den missbrukande saknas det ofta sjukdomsinsikt. Eftersom man anpassat sig till en svår situation, upplever man helt enkelt inte sitt behov av hjälp. Det finns ofta inte heller någon egen ork att bryta upp. Därför innebär den stora utmaningen att kunna ifrågasätta den situation man inte mår bra av. I många fall handlar det om att ta itu med sina försvarsmekanismer. Att tro på en förändring är inte självklart i en situation då både människor och omständigheter verkar peka lång näsa åt oss. Det är då det gäller att hoppas ”trots allt”. Mot alla odds väljer vi att lämna plats åt hoppet. Hoppet reser sig trotsigt, som en vägvisare i en annan färdriktning än den omständigheterna fört oss in på. Det är ett gryende löfte om en förändring. En påminnelse om att det finns nya möjligheter som väntar.