Under alla mina år med tjänst i utlandet, där jag mestadels har jobbat i Afrika söder om Sahara samt 3 år på Haiti, så är det en fråga som hela tiden har vuxit sig starkare. På vilket sätt kan vi bäst hjälpa befolkningen? Det är inget sensationellt med att just jag tänkte så. Den frågan antar jag rörde sig i huvudet hos mina kollegor och den har säkert funnits mer eller mindre närvarande hos både föregångare och efterföljare i utvecklingsarbete.
Historiskt så var biståndet från rika till fattiga länder präglat av allmosetanken. Av barmhärtighet böjde man sig ner och gav de fattiga tillräckligt för sin överlevnad. Underförstått skulle den mottagande visa tacksamhet och befann sig därmed i ett skuldläge.
Så småningom har den här koloniala attityden bytts ut mot något som kommit att kallas för ”Hjälp till självhjälp”. Det har ofta gått ut på att biståndsorganet ger en initial hjälp till utvecklingsprojekt, vilka senare ska drivas vidare av den lokala befolkningen. Syftet har varit vällovligt men ofta har det funnits åtminstone 2 grundfel i processen. 1. Initiativet har kommit från de som har gett bistånd, vilket har inneburit att mottagarna av biståndet inte har känt att man ”äger” projektet. Det har helt enkelt varit en importvara där befolkningen inte från början känt sig delaktiga. 2. Utvecklingsprojekten har tenderat att bli så komplicerade och kostsamma, att befolkningen har svårt att driva det hela vidare den dag då det är dags att ta över verksamheten.
Idag har det mesta utvecklingsarbetet ändrat karaktär. I stället för att dyvla på den lokala befolkningen en massa goda idéer, så är de från början involverade och engagerade i processen. Biståndsarbetarna blir mer av konsulter och rådgivare som finns till hands om de lokala utförarna anser sig vara i behov av deras stöd.
Jag tycker mig ha märkt att det ofta saknas en aspekt i vår strävan att bidra med sådant som kan stärka en befolkning och ett land som vill komma ur fattigdomens hopplöshet och förnedring. Det är viljan att stärka entreprenörskapet på ett målmedvetet sätt. Jag har en son som via Världsbanken har jobbat med att i många av de här utvecklingsländerna uppmuntra en förenkling av de byråkratiska processer som ofta är bromsklossar för att starta företag. Det arbetet visar på hur komplicerat det kan vara och vilka murar som måste rivas ner för att man ska lyckas.
Samtidigt har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att underifrån vara med och stötta alla dem som är företagsamma och har drömmar och idéer om hur de skulle kunna starta sin egen business. I vår del av världen har vi goda möjligheter att få vägledning och coaching om vi vill pröva våra egna vingar på en affärsidé. Det finns även viss ekonomisk hjälp att få. I Syd är det få möjligheter till allt det här. Ändå kan vi förstå hur viktigt det är att människor erbjuds chansen att få stå på sina egna ben.
För att ha den minsta möjlighet att lyckas, så behöver man hjälp med att förstå hur systemet fungerar. Man behöver också stöttning i att arbeta utifrån en affärsidé, att marknadsföra, sköta sin bokföring samt hitta vägar att övervinna logistiska problem.
Många av de lokala kollegor jag mött i fält är rädda för att ens försöka, på grund av all byråkrati och korruption i systemet. Ja – det är en stor utmaning och Rom byggdes inte på en dag. Många har emellertid bevisat att det omöjliga är möjligt med hjälp av stöttning, envishet och målmedvetenhet.
