I dag är det exakt 20 år sedan det som vi kallar Tsunami-katastrofen inträffade. På morgonen den 26 december 2004 ägde en jordbävning rum i Indiska oceanen utanför Sumatras kust. Jordbävningen hade en imponerande magnitud av 9,1 på Richterskalan och orsakade så kallade tsunamis (flodvågor) i 14 länder. Omkring 225 000 människor omkom i samband med den här naturkatastrofen. De länder som drabbades värst var Indonesien, Sri Lanka, Indien, Malaysia, Maldiverna och Thailand. Den främsta orsaken till det höga dödstalet tros vara att det inte fanns något fungerande varningssystem, vilket innebar att människor inte hann sätta sig i säkerhet.
Naturligtvis var det lokalbefolkningen i de olika länderna som fick bära de mest förödande konsekvenserna. Det var 8500 människor som omkom i Thailand, cirka 6000 av dessa var thailändare. Förutom att man förlorade kära familjemedlemmar, så blev dessutom hus och försörjningskällor raserade för lång tid framöver.
I Thailand befann sig även 20 000 svenskar vid den här tidpunkten för att fira jul med sol, bad och avkoppling. Många av dem var familjer, vilket förvärrade tragiken i det som hände. Av de 543 svenskar som dog, var 120 barn under 16 år. Barn miste också sina föräldrar, makar förlorade i vissa fall sin livskamrat och i andra fall separerades vänner för alltid genom katastrofen.
Än i dag innebär tsunamin som inträffade på annandag jul 2004 ett smärtande trauma för många överlevare. Varje historia är unik men många har varit tvungna att leva med plågsamma minnen. Livet förändrades för alltid, när man hjälplös var tvungen att passivt bevittna hur en nära anhörig försvann i vattenmassorna. Många har försökt att bearbeta sorgen, genom att åka tillbaka för att på plats återuppleva minnet av det som hände den här ödesdigra dagen. Vissa har kunnat gå vidare, för andra är det som hände fortfarande ett öppet sår.
Myndigheter försäkrar att en liknande katastrof inte skulle kunna hända i dag med de varningssystem och handlingsplaner som nu har upprättats. Samtidigt innebär det ingen garanti för att inte liknande katastrofer skulle kunna ske igen, på andra platser och på ett oväntat och oförutsett sätt.
Minnesdagen av Tsunamin påminner oss om hur skör vår tillvaro är på den här planeten. I vårt land är vi inte vana vid att behöva frukta för att vår tillvaro ska vändas över ända på grund av katastrofer. Även om det sker, så har vi ett system som på något sätt fångar upp oss och tillförsäkrar en viss trygghet.
Det trauma som uppstår i samband med en katastrof, kan ändå inga trygghetssystem skydda oss ifrån.
På andra platser, både i näraliggande länder och på mer avlägsna platser, genomlever människor dagligen en verklighet, där livet slås i spillror. Där familjemedlemmar dödas och torteras och hoppet om en ljusare framtid grusas. Där epidemier, naturkatastrofer och miljöförstöring effektivt sätter stopp för en positiv utveckling. På många av dessa platser är människor helt utlämnade åt sitt eget öde, utan någon myndighet som garanterar trygghet.
Låt oss på den här minnesdagen komma ihåg alla de familjer som för alltid splittrades och som med sorg minns sina kära.
Låt oss samtidigt solidariskt ägna en tanke åt alla dessa i vår värld, som oskyldigt i detta nu är hjälplöst utlämnade under katastrofala omständigheter. På något sätt kan vi säkert också låta vår tanke förvandlas till en solidarisk handling.
Vi har inga garantier – nästa gång kan det vara vi som behöver en utsträckt hand!
