Denna dag nåddes vi av den sorgliga nyheten om Jimmy Carters död. Visserligen var han 100 år och uppenbarligen väldigt försvagad och skör på slutet men ändå sörjer honom en hel nation. Jag tror inte heller det är någon överdrift att säga, att en hel värld enas och vill hylla denne man. Han var president i USA under bara en 4-årsperiod och många såg då hans ämbetstid som misslyckad. Ändå är det få av USA:s presidenter, om ens någon, som har satt så stort avtryck.
När hans liv och gärning sammanfattas, så återkommer man gärna till det omdömet att hans insats var mer betydelsefull under tiden han inte var president. Det mest ärorika beviset på världens uppskattning, var kanske Fredspriset som han fick år 2002 för sitt outtröttliga arbete att söka fredliga lösningar på konflikter, för sitt engagemang gällande demokrati och mänskliga rättigheter och för sin vilja att uppmuntra ekonomisk och social utveckling.
Jag tänker inte återupprepa alla vackra ord som i dag sagts och som säkert också kommer att sägas om president Carters insatser på olika områden. Jag skulle bara vilja lyfta fram den aspekt som framstått som en bärande ton under hela hans liv. Han blev president i efterdyningarna av Watergateskandalen och hans löfte var att han skulle hålla sig till sanningen.
Det löftet svek Carter aldrig. Som ledare är det integriteten, ödmjukheten, hängivenheten och respekten för människor som karakteriserat hela hans långa liv i verksamhet.
Det är egenskaper som alltför ofta lyser med sin frånvaro hos världens mer eller mindre självutnämnda ledare i dag. Carter var inte i behov av lovord från människor. Hans liv var ett kraftfullt vittnesbörd som också gjorde att gärningen i så många avseenden bar frukt.
Jag skulle önska att ledare på olika håll tog sig tid att ödmjukt reflektera över Jimmy Carters liv och vad som gjorde honom till en så stor människa. Om man är villig att ta lärdom, så är jag säker på att många konflikter kunde stillas. I stället för ett hotfullt positionerande, så skulle man ödmjukt bli villig att lyssna till sina motståndare och sträva efter att hitta fredliga lösningar.
Framför allt längtar vi efter ledare som liksom Carter är villiga att ge upp sin jakt efter egna fördelar och erkännanden från människor. Hans fokus var inriktat på sina medmänniskor, hela han utstrålade kärlek och engagemang för de svaga och utsatta.
Det är bara en sådan ledare jag vill ha som förebild i mitt eget liv!
