Ungefär vid samma tid fick jag inkallelseorder. Eftersom jag hade fått beviljat att tjänstgöra som vapenfri tjänstepliktig, så kunde jag fortsätta att arbeta som sjuksköterska, samtidigt som jag erhöll en fin utbildning. Jag stortrivdes verkligen under det året. I december 1978 föddes dessutom vårt första barn, Petter. Familjen hade plötsligt utökats med en underbar liten varelse som fick all vår uppmärksamhet. Det var en spännande upplevelse att få växa in i sin nya roll som förälder. Omställning – ja visst! Samtidigt noterades varje litet framsteg på olika områden och gav en credit för sömnlösa nätter då man vankade av och an med en alltför pigg liten pojke.
När våren vankades så var det dags att bestämma mig för om jag skulle gå vidare på den medicinska banan, eller fortsätta läsa teologi. Året hade varit så positivt att jag gärna kunde tänka mig att fördjupa mina kunskaper som sjuksköterska eller kanske läsa medicin.
Samtidigt hade jag påbörjat en väldigt fin resa inom teologins värld. Jag tror det var en viss händelse som kom att spela en viktig roll för mitt beslut. Jag var med på en morgonsamling då den annonserade personen inte dök upp för att tala om behovet i Centrala Afrika. Den suveräne Anders Holmefur som ledde samlingen, improviserade då och lät situationen tala. Han pekade på den tomma stolen där föredragshållaren skulle ha suttit och sa ungefär så här:
– Just den här situationen upplever många precis i den här stunden på de teologiska utbildningarna i Afrika. Det finns många som vill förkovra sig inom teologi men ingen lärare dyker upp, helt enkelt därför att de inte finns att tillgå!
Den talande bilden kom jag inte ifrån och till slut beslutade jag mig för att läsa vidare alla 3 åren. Ett frö hade börjat gro, att det kanske var till Afrika vi skulle åka.
