Vi fick uppbackning från olika håll i våra förberedelser för att jobba med ögonsjukvård i Afghanistan. Även Örebromissionen var med på noterna men tyckte att vi inför mötet med en ny religion och en ny kultur skulle behöva en förberedande tid på dåvarande missionsskolan i Örebro. Det ledde till att jag började där hösten 1977. Tanken var att jag skulle gå någon termin eller högst ett år innan vi begav oss till England. Det fanns ingen intensivkurs eller komprimerad kurs, så jag hoppade på 1:a årskursen på den teologiska utbildningen.
Jag var i början ganska skeptisk inför teologiska studier. Det dröjde emellertid inte länge innan jag började fascineras av den nya värld jag mötte. Framför allt var det ett gäng dedikerade lärare, som med stor kunnighet ställde de svåra frågorna på sin spets. De lärare som gjorde störst intryck och dessutom lämnade avtryck för min fortsatta teologiska resa var Lennart Thörn i Nya Testamentets Exegetik, Bror Lundin i Gamla Testamentets exegetik, Per-Axel Sverker i grekiska, kyrkohistoria, dogmatik och etik, Göran Janzon i missionskunskap och kontextualisering samt Ingemar Bergwall i praktisk teologi.
Undervisningen var något helt nytt för mig, som hade fostrats i en miljö där alla svar redan var givna på förhand och där inget skulle ifrågasättas. Samtidigt innehöll utbildningen också teoretiska utmaningar som jag tyckte var lockande. Jag valde den svåra vägen och integrerade de bibliska språken. Att få lära sig grekiska och hebreiska öppnade nya perspektiv i bibelläsningen. Parallellt med utbildningen som jag gjorde på heltid, behöll jag kontakten med sjukvården och jobbade natt på infektionskliniken och ögonkliniken. Jag var oerhört trött ibland, när jag efter en intensiv jobbnatt utan sömn skulle sitta och följa med i en teoretisk lektion. Det hände att jag nickade till.
Någonstans under det här året, fick vi meddelande om att ett gift amerikanskt par hade blivit mördade i Afghanistan. Det var i samband med oroligheterna omkring det ökande sovjetiska inflytandet, vilket senare ledde till Sovjets invasion 1979. Sannolikt var mordet ett uttryck för en missriktad reaktion från moudjahidisterna (”heliga krigare”) i den ökande turbulensen. Paret var där i en liknande insats som vi hade förberett oss för. Det var deras två barn som fann föräldrarnas kroppar på morgonen. Händelsen ledde till att inga familjer tills vidare fick åka till Afghanistan för att arbeta i sociala projekt. Det vände upp och ner på våra planer. Vi stod nu inför 2 alternativ. Antingen vänta ut situationen i Afghanistan, för att se om det så småningom lugnade ner sig. Eller också släppa tankarna på att åka dit och i stället välja en ny inriktning. Det var inget lätt beslut. Vi hade ju varit så inriktade på en insats i ögonsjukvården i det landet. Samtidigt framstod inte längre Afghanistan som det enda alternativet för oss. Vi började uppleva det plötsliga hindret som en möjlighet att mogna i vår inriktning för framtiden. Ett avbräck som gav oss tid att landa och kanske invänta nya alternativ?