Hoppas – trots allt (4)

Går det att förbereda sig för en kris? Det är omöjligt att svara ett kategoriskt ja eller nej på den frågan. Vissa kriser är långsamma till sin natur, till exempel allvarlig sjukdom. Det finns därför en viss möjlighet att förbereda sig mentalt och att bygga upp strategier för att kunna klara av den svåra situationen. Andra kriser är plötsliga och det är svårt att göra sig en föreställning om de känslor man då drabbas av. Den obegripliga och ofattbara sorgen efter ett förolyckat barn till exempel, är nästan omöjlig att hantera på ett rationellt sätt.

De fyra följande strategierna har jag själv upplevt vara till god hjälp vid kriser som drabbar människor på grund av svårigheter och problem som för det mesta uppstår i vardagssituationer. Det kan handla om svårigheter och problem på arbetsplatsen, ifrågasättanden och personliga attacker man utsätts för, olika konfliktsituationer man hamnar i, skilsmässor, ekonomiska svårigheter etc. Omvälvande förändringar med negativa konsekvenser för den som utsätts för dem, utlöser troligtvis en krissituation av något slag. Ibland behöver man hjälp att ta sig igenom krisen. Vid andra tillfällen reder man ut sin situation med hjälp av egna resurser, kanske med stöttning av familj och nära vänner. 

Spill inte krut på döda kråkor

Personer som vågar ”sticka ut näsan” och försvara det de tror på, riskerar ständigt att ifrågasättas. Ibland är de föremål för avundsjuka, rivalitet eller prestigekamp. Många av de personliga påhoppen orsakas av människor som själva sitter ”i glashus”. De behöver inte stå till svars för resultatet av sina destruktiva påhopp. Däremot orsakar deras utfall ofta både personliga tragedier och ansenlig skada för lång tid. Påståendet: ”Det går snabbt att riva ner det befintliga men det tar lång tid att bygga upp något nytt igen” har mer sanning i sig än vi kanske anar.

Det finns inget enkelt svar på hur man ska bemöta destruktiva och elaka attacker. Att ha vänner som kan ge råd och uppmuntran är guld värt. Framför allt är det viktigt att inse vad som ligger bakom det här fenomenet. Det är ett steg på vägen att också kunna hantera det hela och att tillägna sig en rätt inställning. Det är lätt att se sig som ”oskyldigt drabbad” och som ”offer”. Då ligger det också nära till hands att förfalla till självömkan. Den inställningen är ofta passiviserande. För att inte ätas upp av bitterhet och sorg, måste vi hitta en väg att gå vidare.

Kanske vi borde ta lärdom av det gamla ordspråket: ”Man skall inte spilla krut på döda kråkor”. För en del människor ligger det nära till hands att ge sig hän åt känslan av oförrätt och gå till motangrepp. Mycket energi och kraft ägnas i onödan åt att snabbt kasta sig in i någon slags prestigefylld duell. Det leder ofta till en korseld av beskyllningar, som sällan för något gott med sig.

Ett klokt råd är därför att träda tillbaka och avvakta till dess att de första känslorna lagt sig. Att försöka få distans till problemet så att man med större klarsynthet kan analysera vad det handlar om. Det bidrar till att tillägna sig ett mer balanserat perspektiv. Det kan också ge insikt om att fenomenet kanske inte har så stor dignitet.

Humor är kanske inte det första man tänker på i en situation där man drabbats negativt, antingen av plötsliga händelser eller genom personliga attacker. Ändå kan det bli ett fantastiskt redskap att ta till, för den som lärt sig att använda det. Det finns en komisk sida också i många tragiska situationer. Ibland kan det hjälpa till i bearbetningen att lyfta fram den!

Bitterhet gör livet fult och deformerat, skriver Ludvig Igra (2001:136). Det är så sant som det är sagt! Bitterheten påverkar välmåendet negativt hos den människa som när den. Den försvårar också relationerna med andra människor, eftersom en sådan person inte blir lätt att ha att göra med. Våra medmänniskor känner av de negativa ”vibbarna” och undviker helst en bitter person. Figuren Ove i filmen ”En man som heter Ove”(Hannes Holms filmatisering av Fredrik Backmans bok med samma titel), är kanske ett bra exempel på en människa som hamnat i bitterhetens onda cirkel, vilken så småningom kommer att påverka hela livet i fel riktning.

Våga vara öppen för det nya

När något negativt oväntat inträffar i våra liv, förändras förutsättningarna ofta totalt. Det är för de flesta en traumatisk upplevelse. Vi är vana att handla på ett visst sätt och vara accepterade för det vi gör, vi har en roll som vi fyller sedan länge. Det faktum att vi finns med i ett sammanhang där vi är accepterade, inger också tillfredsställelse och självsäkerhet. Så länge allt flyter på, tänker vi ofta inte heller på att det kan inträffa en förändring som stjälper allt över ända.

I den kris som uppstår i samband med traumatiska händelser i våra liv, är vi ofta inte kapabla att analysera och bedöma den nya situation som uppstått. Inte heller är det möjligt att göra relevanta jämförelser med den situation vi upplever som normal, invand och trygg. Ett riktmärke att hålla fast vid, kan ändå vara att det ur spillrorna är möjligt att bygga upp något nytt.

Efter en naturkatastrof eller förödelse i samband med krig används ofta material från det ursprungliga samhället i återuppbyggnaden. Det nya som uppstår kommer inte att bli en spegelbild av det gamla samhället. Troligtvis blir det bättre och mer funktionellt med avseende på den nya situation som har uppstått och de förändrade förhållanden som råder.

Det fungerar på samma sätt när det gäller den individuella livssituationen. När omständigheter omkullkastar inriktningen av våra liv är vår första instinkt att försöka återvinna balansen. Det ligger då nära till hands att sträva efter att saker och ting återgår till det ”normala” igen. Det vill säga: målet för oss är, medvetet eller omedvetet, att identiskt få tillbaka den livssituation vi hade då allt flöt på och kändes bra i vårt liv. Kruxet är bara att det oftast är en omöjlighet. Det som har hänt, har troligtvis förändrat förutsättningarna. Det kan bli svårt, ja rentav vara en omöjlighet för oss att kunna återfå det liv vi levde innan krisen. Ju tidigare vi kan frigöra oss från tanken att allt måste förbli som det har varit, dess snabbare kommer vi också kunna påbörja arbetet med återuppbyggnad i våra liv.

 Sorgen och saknaden över en förlust är inte fel utan helt naturlig. Om vi envist hänger oss åt de känslorna, kan de samtidigt bli ett hinder att komma vidare. Att acceptera förlusten och släppa taget om det ”gamla invanda” skapar förutsättningar för att kunna se framåt. Den energi som vi frestas lägga på att försöka återskapa den ursprungliga situationen, behövs för att i stället ta tillvara nya möjligheter som öppnar sig.  Den insikten kommer förr eller senare till oss och vi gör väl i att inte stöta bort den. Att kunna släppa taget om det som har varit är nödvändigt för att vi ska komma vidare.

Fatta de viktiga besluten

Vi kan inte styra över alla detaljer i den utveckling som händelserna kommer att ta. Däremot kan vi så småningom ofta fatta några viktiga beslut som gäller vår inställning till det inträffade. Det handlar om beslut, därför att vår vilja är inbegripen.

  • Beslutet att acceptera sorgen. Att ge upp det man vårdat ömt i sitt liv, eller åtminstone kände trygghet i, innebär ett sorgearbete. Det är smärtsamt att öppna upp för sorgen men vi går ofta stärkta ur en sådan process.
  • Beslutet att erkänna misslyckandet. Oavsett om det beror på att andra handlat fel eller på mina egna misstag, är det viktigt att inte i ett första läge slösa sin energi på att hitta orsakerna. Erkänn i stället misslyckandet och se vad du kan lära av det!

Det är sant att vi är olika som människor och reagerar på olika sätt. Å andra sidan är det också sant att den som vågar erkänna sina brister, ofta har ett stort mått av självkännedom. Därför är chanserna till utveckling större i den personens liv. Det finns för det mesta ett stort mått av personlig mognad i den sårbares attityd.

  • Beslutet att bemästra dina försvar. Det finns olika typer av försvarsmekanismer, som aktiveras vid förluster och andra krissituationer. Exempel på försvar är: isolering, undertryckande, förnekande, undvikande, regression och identifikation. Försvaren kan hjälpa till så att vi anpassar oss till situationen. Ibland försvårar de bearbetning och får därmed en hämmande eller till och med destruktiv roll.  Försvaren är alltid närvarande, vi kan aldrig helt undvika dem. Däremot är det möjligt att i någon mån bli medveten om dem och hur de verkar. På så sätt kan individen försöka undvika försvarsmekanismernas negativa konsekvenser i en krissituation. 
  • Beslutet att inte ge sig hän åt det konstanta negativa grubblandet. När det negativa drabbar oss, är det lätt att hamna där. Tyvärr blir det ofta till en ond cirkel, som inte leder någon vart. Längre fram ska vi se vad man själv kan göra för att ta sig ur det här kontraproduktiva grubblet och på vilket sätt man kan få hjälp i en sådan situation.

Tänk positivt

Människan har länge insett betydelsen av att se saker och ting på ett positivt sätt:  ”Glatt hjärta ger ljus uppsyn” och vidare ”Glatt hjärta ger god hälsa, modlöshet suger märgen ur benen” (Ordspr. 15:13 och 17:22). Den flertusenåriga visdomen har sitt ursprung i en allmängiltig reflektion över livet. En insikt i hur människans förhållningssätt till det som sker i tillvaron, kan påverka det egna välmåendet.

Den kände professorn i internationell hälsa Hans Rosling, intervjuas vid ett tillfälle av en dansk journalist. Journalisten vill betona den stora fattigdomen i världen, medan Hans Rosling kontrar med att placera ut några äpplen på rad. Han pekar på de båda äpplena på varje sida av raden och låter dem representera de som har det riktigt bra och de som har det riktigt fattigt. Men, menar han, den stora massan befinner sig i mitten – varpå han pekar på de flesta av äpplena som befinner sig där. Så är det med världens befolkning idag också, det stora flertalet har det halvbra. – Du väljer att koncentrera dig på den lilla del som är extremt fattig medan jag väljer att fästa ögonen på alla dem som har det fått det mycket bättre och faktiskt har det relativt bra i vår värld idag, konstaterar Rosling.

Det är två olika sätt att se på människans situation i ett globalt perspektiv. Samtidigt kan det lära oss en del om hur vi kan hantera vår personliga situation. Det mörka och negativa finns där och i vissa livssituationer kanske det vill dominera vårt sätt att förhålla oss till livet. Det är lätt att det negativa upptar hela vår koncentration och styr vår inställning. Ett sätt att få en mer balanserad uppfattning kan vara att skriva ner vad som är dåligt respektive bra i den situation man befinner sig i. Det är inte omöjligt att man då inser att de ”dåliga äpplena” är ganska få i jämförelse med de ”halvbra” och de ”riktigt bra” tillsammans. Det kan hjälpa till att rikta koncentrationen mot det som är positivt, i stället för att absorberas av det negativa.

Som en motvikt mot allt uppumpat positivt tänkande, har Jan Bylund och Mattias Lundberg skrivit boken ”Den lyckliga pessimisten”. Jag uppfattar inte att de förespråkar en ”negativ” syn på tillvaron. Budskapet är provokativt och riktar sig till alla dessa fixare, som reser runt och föreläser om att man kan styra sitt liv i den riktning man vill. Att allt hänger på en rätt inställning. De båda författarna vill återföra oss till en mer realistisk bild av hur livet egentligen är. De menar att den påtvingade glättigheten har gjort mer skada än nytta. Både ledare och medarbetare känner sig misslyckade, därför att de inte förmår leva upp till den idealbild som utmålas. Dessutom påpekar de också faran med att den här rörelsen utnyttjar sin filosofi som instrument för att skapa lättstyrda människor, vilka förväntas vara glada och tacksamma i alla lägen.

Det är viktiga synpunkter som förmedlas i boken. Verkligheten kan inte förändras genom vår vilja. Däremot kan vårt önsketänkande göra oss förblindade för verkligheten och för människors situation. Det motsäger egentligen inte det faktum, att vi lättare hittar ut ur den mörka tunneln, om vi har förmågan att koncentrera oss på den enda strimma av ljus som vi kan uppfatta långt i fjärran. Hoppet kan hjälpa en människa i kris att uthärda smärtan och dessutom ge styrka att gå vidare.

Forskningen har visat att man faktiskt kan träna sig i att tänka positivt. Forskningsresultaten visar också att optimistiska personer presterar bättre på alla områden och att man har bättre hälsa (vilket även påverkar livslängden).

När vi bestämmer oss för att inta en positiv grundinställning handlar det inte om att manipulera fakta eller att förneka verkligheten. Att inta en glättig attityd och låtsas som om det inte finns några problem, kommer inte att hjälpa någon människa och kan inte heller åstadkomma en förbättring av situationen. Däremot kan en sund, positiv grundinställning hjälpa oss att angripa problemen på rätt sätt. Praktiskt innebär det att vi, i vår allmänna inställning, försöker koncentrera oss på det som är bra i stället för det som är dåligt. Det är ju faktiskt inte så komplicerat att ändra sin beskrivning av det ”halvtomma” glaset, för att i stället tala om det som ett ”halvfullt” glas! Det ändrar inte det faktiska förhållandet men däremot kan det göra skillnad för mig hur jag betraktar verkligheten!

Det vikarierande hoppet kan vara viktigt hos en hjälpare som konfronteras med människor i djup kris, vilka själva har svårt att se någon utväg i den situation de befinner sig. Samtidigt är det viktigt att vara lyhörd för var någonstans den eller de befinner sig som man försöker hjälpa. Man kan inte ”springa i förväg” och tvinga på människor ett hopp eller ett optimistiskt perspektiv.

Vikten av känslighet  och respekt kan inte nog betonas i mötet med människor i kris. Det handlar i första hand om att lyssna och att lyssna in. Tröstande ord och förmedlande av hopp får komma då tiden är mogen. Och då aldrig på hjälparens villkor, utan som en medvandrare på den långsamma vägen ut från hopplöshet och förtvivlan. Det är en process som kan gå fort eller ta tid. Att ge den tiden är det största beviset på medkänsla och respekt .

Sinnesrobönen uttrycker på ett koncist sätt vad det är frågan om: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hoppas – trots allt (3)

När vi inte orkar kämpa själva, är det desto viktigare att tillhöra ett nätverk, byggt på förtroendefulla relationer. Det kan också vara någon eller några få viktiga personer i våra liv, med vilka man kan dela både med- och motgångar. Både i det ena och i det andra fallet handlar det om att få moraliskt stöd i svåra situationer och uppleva att man inte är ensam. Rent konkret kan det också innebära att man tillsammans förenar sig i kampen mot orättfärdighet och orättvisa, mot manipulerande människor och förljugna attityder.

I min tidiga ungdom blev jag vid ett tillfälle vittne till hur en betydelsefull person i det sammanhang jag fanns engagerad i, ljög på ett väldigt raffinerat sätt. Jag vägde för och emot men insåg att jag för mitt samvetes skull inte kunde tiga. Den person det handlade om, förledde genom sina lögner hela den grupp av människor han var ledare för. Aningslöst tog jag kontakt med den överordnade chefen och berättade vad jag sett och hört. Det som sedan hände blev till en mardröm. I stället för att sätta tilltro till mina ord, anklagades jag för förtal. En period följde där jag kände mig ifrågasatt. Min vilja att vara sannfärdig hade belönats med motattacker från ett håll jag minst av allt hade räknat med. Jag var helt oförberedd och oerfaren i den här sortens manipulation och höll på att totalt tappa fotfästet. Något mod eller någon ork att stå upp till försvar fanns inte längre kvar hos mig.

Lyckligtvis hade jag en grupp med stödjande vänner runtomkring mig. De insåg vad som höll på att hända. Utan att jag visste om det, började de att agera bakom kulisserna. De skaffade fram bevis för att det jag hade påstått stämde med verkligheten. Jag blev rentvådd och fick min upprättelse. Hur det hade gått utan de här vännerna vet jag inte. Den händelsen fick mig att inse hur ovärderligt det är att ha ett nätverk omkring sig, med människor man har förtroende för!

 

Krisens olika faser

Krisreaktionen är en naturlig konsekvens av en onaturlig situation. Kunskapen om hur en människa reagerar då krisen är ett faktum, kan hjälpa både den drabbade och omgivningen att hantera det hela på ett riktigt sätt.

Den svenske psykiatern Johan Cullbergs beskrivning av händelseförloppet vid en kris har blivit klassisk. Där beskriver han krisens fyra faser: chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen och nyorienteringsfasen.

Samtidigt måste vi komma ihåg, att människor reagerar på olika sätt i krissituationer. Vad som utlöst krisen har också betydelse. Det finns många variationer, både vad gäller innehåll och tidsrymd för de olika faserna.

När den negativa händelsen inträffar plötsligt utlöses något slag av chock, där en känsla av overklighet infinner sig. Den här fasen kan vara några timmar upp till flera dagar. Chockfasens beteende är ofta irrationellt. Vi reagerar på ett sätt som för omvärlden kan verka skrämmande. Egentligen är det ett uttryck för den kraft med vilken olyckan har drabbat oss och hur den har omkullkastat allt det ”normala” i vår situation. Allt är kaos, inte bara i vår situation men också inom oss.

Vid en dödsbädd där jag närvarade för många år sedan, hade frun vakat vid sin svårt sjuke makes sida under ett antal dagar. Hon visste att slutet närmade sig och gjorde allt för att underlätta lidandet för sin make. Då han helt odramatiskt och väntat gick bort, förändrades emellertid kvinnan i ett ögonblick. Från att ha varit sitt vanliga, vänliga jag, förvandlades hon till en aggressiv person, som vägrade erkänna att det var hennes make som låg där död i sängen. Hon pekade på honom och menade att det måste vara någon annan och hon krävde att vi skulle visa var vi gömt hennes man. Det blev en svår kväll, både för henne och för oss som fanns runtomkring henne. Kvinnan lugnade sig bara då hon utmattad somnade. Dagen därpå var allt som vanligt igen och hon kunde ta itu med det praktiska. Jag tror knappt att hon ens kunde minnas något av det som hänt kvällen före.

Antagligen var det inte alls negativt för kvinnan att gå igenom sin chockreaktion, som hon egentligen inte kunde styra själv. Däremot var det nödvändigt att vi i hennes omgivning förstod vad som hände. Vi kunde tolka kvinnans beteende som en ”naturlig” reaktion på en svår situation. Tack vare att vi som fanns runtomkring kvinnan kunde ge stöd i utsattheten, blev det också möjligt att hjälpa henne igenom. Det hade varit ödesdigert om hon lämnats ensam, på grund av okunskap och att vi blivit skrämda av hennes beteende.

I reaktionsfasen börjar man att greppa vad som har hänt. Det innebär att känslor och reaktioner också ges utrymme. Under den här fasen drabbas man ofta av olika typer av stressreaktioner. De är så starka att det är svårt att tänka klart och att handla rationellt. Det blir kanske nödvändigt att sjukskriva sig. Man drar sig undan, sover mycket, gråter och sörjer. Livet stannar i mångt och mycket av och all energi koncentreras på att hantera det svåra. Om krisen kommer successivt, som till exempel vid kroniska sjukdomar, försöker man ofta att under en längre tid klara av den stressande påfrestningen. Till slut orkar man inte längre, vilket kan resultera i utmattningssyndrom.

Exempel på stressreaktioner vid kriser är fysiologiska reaktioner (hjärtklappning, yrsel, stark trötthet etc), emotionella reaktioner (känslomässig labilitet, nedstämdhet, meningslöshet, skuld, irritation och aggressivitet etc.), kognitiva reaktioner (till exempel försämrat minne och koncentrationsförmåga, ibland förvirring), beteenden / handlingar (sänkt aktivitetsnivå, isoleringstendens, utagerande av aggressivitet etc.).

Stress-och krisreaktionerna klingar ofta av efter ett par månader och känslorna har ofta stabiliserats efter ett halvår. Undersökningar visar emellertid att många fortfarande efter ett par år är påverkade av stressreaktioner.

I bearbetningsfasen kan den konstruktiva processen börja mot något nytt i våra liv. Det är samtidigt en smärtsam period, eftersom den krisdrabbade nu konfronteras med den nya verkligheten. Det är då viktigt att erkänna sin situation.

Den här fasen kan ta tid. Känslor av olika slag kommer att växla. Gråten blir för många ett sätt att uttrycka djup förtvivlan, känslan av övergivenhet och maktlöshet. Man kommer att påminnas om hur det varit. Saknaden efter förlorad gemenskap, efter arbete eller hälsa gör sig gällande. Processen kan bitvis vara så svår, att man behöver stöd av en hjälpare. Det måste vara någon som man har förtroende för. En person som man redan tidigare har byggt upp en betydelsefull relation med. Eller en professionell terapeut. Någon som finns tillgänglig, som är villig att lyssna och som respekterar mig för den jag är.

Det sista är viktigt. Ibland ger hjälparen en klapp på axeln och sänder ut signaler om att man egentligen inte förstår den drabbade eller tar henne/honom på allvar. Utsattheten skapar också en överkänslighet inför sådana reaktioner. Oavsett vad som hänt, behöver man ändå respektfull förståelse och uppmärksamhet. Att ta någon på allvar, innebär att ha tid att lyssna och att gå in i ett samtal på lika nivå.

Parallellt med den här ”vandringen i den djupa dalen” pågår en reflektion inom oss. Vi analyserar och försöker dra slutsatser. Det kan handla om att vi ifrågasätter oss själva. Funderar över felaktiga attityder och beteenden, oförmåga och brist på insikt. Vi går igenom händelseförlopp, det som gjorts och sagts samt vilket resultatet blev. Vilka alternativ fanns det? Hur skulle man ha kunnat handla i stället? Vad skulle man ha sagt (eller inte sagt) för att undvika den negativa konsekvensen? Den pågående reflektionen bidrar till att man inte bara skamset gömmer undan slutsatserna. De har en viktig funktion att fylla i fortsättningen. Reflektionen tas tillvara som en ny utgångspunkt inför framtida erfarenheter.

Det som i Cullbergs modell kallas för nyorienteringsfasen kommer sist i vår bearbetning av krisen. Det betyder inte att vi kan förvänta oss samma strikta kronologiska ordning i våra liv. Förutsättningen för att man ska acceptera en konfrontation med situationen som den är, med dess konsekvenser och inte minst med dess orsaker, är att man åtminstone tillåter det gryende hoppet om en nyorientering slå rot och växa mitt i det som har gått sönder.

Konstruktion är ett ord med positiv klang. Det innebär att vi bygger upp något nytt igen. De insikter som följer på negativa upplevelser, kan bli själva utgångspunkten för något nytt. Den dyrköpta erfarenheten kanske ger oss möjlighet att tänka i nya banor, handla annorlunda, anta en förändrad attityd. Viljan att konfronteras med sina misstag har lett till större ödmjukhet.

Samtidigt handlar det inte om att tron på de egna möjligheterna går förlorad. Ödmjukheten går hand i hand med generositet, ökat perspektiv, insikt om egna svagheter men också styrkor samt behovet av andra för att resultatet ska bli gott.

Det här är inte en självklar möjlighet för alla människor. Den som har mod, möjlighet och ork att gå in i den här bitvis förödmjukande processen, kan ändå få uppleva hur man mitt i sorgen och brustenheten, utvecklas till en människa med större insikt och ett vidgat perspektiv. ”Smärtan är inte i vägen – den är många gånger just själva vägen. När det gäller sorg och förlustbearbetning är den i de flesta fall bron över till fast mark igen” säger Laila Dahl.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hoppas – trots allt (2)

På väg till jobbet i Port-au-Prince på Haiti, där jag arbetade under några år, fanns det stora reklamskyltar uppsatta för ett försäkringsbolag. Det var en bild av en familj som tittar ut över en riskfylld situation. De verkar glada men annonsen säger att i nästa ögonblick något förfärligt kan inträffa. Texten bredvid lyder på kreol: malè pa ge klakso! – ”olyckan har inget signalhorn”. När vi minst anar det, drabbar det onda oss utan förvarning!

Förändringar tillhör livet och inte alla är behagliga. Många av dem kan sammanfattas under rubriken ”förluster”. Man kan förlora arbete, hälsa, sin livspartner eller ett barn. Exemplen är otaliga på hur det som vi tog för givet glider oss ur händerna. Oavsett om de negativa upplevelserna överraskar oss eller ej, sätter de oftast igång känslor, tankar och handlingar som vi har svårt att styra över. Johan Cullberg menar att ett psykiskt kristillstånd uppträder ”då ens tidigare erfarenheter och inlärda reaktionssätt inte är tillräckliga för att man ska förstå och psykiskt bemästra den livssituation som man råkat in i” (2006:19).

För vissa upplevs kriser och svåra situationer mer som enstaka, isolerade händelser. Andra känner igen det som ett genomgående tema i livet. En sak har vi ändå alla gemensamt. I varje människas liv, finns det erfarenheter av oerhörd smärta. Händelser som skakat om oss och ställt allt över ända.  Situationer där allt känns kaotiskt och där vi inte längre har kontroll över våra liv. Ibland har det negativa sin grund i orsaker vi kan ta på. Vi vet vad som är upprinnelsen till det som drabbat oss. Även om problem, sjukdom och personliga angrepp utan förvarning kan drabba vilken människa som helst, är det ändå svårt att förbereda sig mentalt på att man själv kan bli drabbad. På något sätt vill vi i det längsta tro att ”det händer inte mig”!

Det beror på att försvarsmekanismerna utgör ett effektivt skydd mot överdriven oro. Det är en överlevnadsstrategi som varje människa använder sig av, därför att det psykiska försvaret är organiserat på det sättet alltifrån barndomen. Försvarsmekanismerna finns där för att vi ska överleva. Långt innan krisen infunnit sig, bidrar de till att de flesta människor låter bli att tänka på alla risker man utsätts för i vardagslivet. Ingen människa skulle kunna fungera, om man ständigt var paralyserad på grund av allt som potentiellt kan inträffa.

I de fall försvarsmekanismerna försvårar för oss att ta itu med det negativa i våra liv, finns det vägar att bli medveten om våra försvar (t ex genom psykoterapi eller annan introspektion). Målet är då att förändra försvarsstrukturen och göra den mer mogen. En ökad självkännedom och förbättrad kunskap om hur människan reagerar vid en kris, kan också hjälpa oss att hantera våra försvar, så att de inte hindrar den inre helandeprocessen.

Genväg som kan bli en senväg

I det skeende som följer efter det initiala, tumultartade i samband med en kris, finns det inte alltid möjlighet att bearbeta det som hänt. Livssituationen kan göra att man för stunden ”hoppar över” en process som annars är nödvändig. Det betyder inte nödvändigtvis att reaktionen uteblir. Ofta inträffar den i ett senare skede av livet. Distansen till händelsen, både känslomässigt och i tid, kan göra att vi orkar ta itu med v0åra upplevelser.

Obearbetade känslor, sår, konflikter, trauman dyker gärna upp igen, i situationer som antingen påminner om den ursprungliga händelsen, eller som inte alls har något med den att göra. Ibland kan vår rädsla eller vår ovilja att göra upp med negativa erfarenheter, påverka våra attityder och reaktioner för resten av livet.  

Därför är det så viktigt att människor i kris får stöd att acceptera sina känslor, i stället för att undvika dem. Oro eller skam kan infinna sig, därför att den drabbade inte känner igen de känslor som dyker upp i samband med krisen. Frestelsen att undvika upplevelser av smärtsamma eller obehagliga känslor, kan behöva kontras med en uppmuntran att i stället ”genomlida” smärtan. Det må vara oerhört jobbigt just då men ”genomlidandet” leder ofta till att det lättar efterhand. Däremot är det risk att lidandet förlängs, om känslorna undertrycks.

De flesta människor behöver få gråta, kanske skrika och ropa ut sin vrede. Lika viktigt är det att ta vara på goda vänners stöd, och på de ljusglimtar som trots allt ger en aning om att det finns en väg ut ur hopplösheten.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Hoppas – trots allt

För några år sedan gav jag ut en bok med titeln ”Det trotsiga hoppet”. Ämnet har sedan dess inte blivit mindre aktuellt. I några av de följande blogginläggen kommer jag därför att återge en förkortad och delvis omarbetad version av boken.

Vårt förhållningssätt till det som inträffar i livet, kan definitivt ha stor betydelse för vår förmåga att gå vidare. Två människor som delar samma svåra upplevelse, kan reagera på helt olika sätt. Den ena kanske har svårt att hitta tillbaka till tryggheten och tillförsikten, medan den andra skapar något konstruktivt ur den tillvaro som raserats.

Det betyder inte att vi kan värdera människor utifrån deras förmåga att resa sig igen efter att ha drabbats av svårigheter. En person som har svårt att återvinna balansen i tillvaron efter en kris, kanske hade en dålig utgångspunkt. Upplevelser från det förgångna, drag i vår personlighet och hur det sociala nätverket fungerar kan vara faktorer som spelar in. Ibland kan livet vara så söndertrasat, att det nästan är omöjligt att foga samman skärvorna till något helt igen.

Alla är vi hjälpta av att få mer kunskap om hur en kris fungerar, vad den kan bero på och hur man kan hantera den. Krissituationer är vanliga företeelser i vårt samhälle men också i våra personliga liv. Det betyder att vi alla borde se till att utrusta oss med en ”krisberedskap”. Det är ingen garanti för att vi kan klara oss helskinnade. Däremot har vi kanske förvärvat någon klokhet som kan leda oss ur återvändsgränder av bitterhet, resignation eller nedstämdhet.

Hoppet – den mest använda medicinen

När vi talar om att hoppas trots allt, så handlar det inte om att förneka de mörka dagarna, misslyckandena, känslan av hopplöshet. Det trotsiga hoppet innebär tvärtom, att vi vågar se verkligheten i ögonen och samtidigt hittar en väg att gå vidare. ”Hoppet är världens mest använda medicin” säger Barbro Lennéer-Axelsson (2010:127).  I sin bok säger hon vidare följande tänkvärda ord:

”Hopp underlättar både emotionell och problemfokuserad coping* och har ett starkt samband med motivation. När det sker positiva vändpunkter i en människas liv, till exempel vid psykisk ohälsa, så beror detta oftast på att personen ifråga fått tillbaka hoppet om ett annat liv” (ibid).

*Coping innebär förmågan att hantera (min anmärkning)

Det är det alternativet som jag vill lyfta fram.

Jag skriver inte i första hand det här för dig som upplever att allt går som på räls i livet. Du kommer förmodligen ha svårt att greppa poängen med innehållet. Om du ger dig tid att läsa, kanske det ändå kan skapa en bättre förståelse hos dig i mötet med människor i kris.

Däremot har jag, både genom egen erfarenhet, i min professionella roll och genom vänskapliga samtal, förstått att det finns många som kämpar med sin livssituation. Människor som funderar över hur de ska tackla svårigheter och problem som aldrig verkar ta slut. En del av de här personerna känner sig värdelösa, misslyckade, förkastade, utan hopp. Det är kvinnor och män som frestas att resignera – eller som redan gett upp. De har helt enkelt tappat tron på en förändring. Andra har svårt att ta sig ur bitterheten och känslan av att livet har varit orättvist mot just dem. Vissa kämpar med skuld, därför att de plågas av tanken att det som inträffat beror på det man gjort eller lät bli att göra.

Att bryta den onda cirkeln – är det möjligt?

Den nedåtgående spiralen börjar ofta i yttre motgångar, i omständigheter som slår tillvaron i kras. Sedan fortsätter det med destruktiva tankar och en förlust av tilltron på sig själv och sina egna möjligheter. Till slut kan det leda till ett kompakt mörker och en bottenlös misströstan. Det är ett tillstånd som kan vara förödande och svårt att ta sig upp ur av egen kraft.

Ibland är det en utveckling vi inte kan styra över. Ofta kan ändå inställningen hos den drabbade bidra till att man hittar en utväg. En del av lösningen ligger i att öppna upp för positiva krafter och konstruktiva tankar.

Människor som hamnat i missbruk befinner sig i en speciell situation. Hos den missbrukande saknas det ofta sjukdomsinsikt. Eftersom man anpassat sig till en svår situation, upplever man helt enkelt inte sitt behov av hjälp. Det finns ofta inte heller någon egen ork att bryta upp. Därför innebär den stora utmaningen att kunna ifrågasätta den situation man inte mår bra av. I många fall handlar det om att ta itu med sina försvarsmekanismer. Att tro på en förändring är inte självklart i en situation då både människor och omständigheter verkar peka lång näsa åt oss. Det är då det gäller att hoppas ”trots allt”. Mot alla odds väljer vi att lämna plats åt hoppet. Hoppet reser sig trotsigt, som en vägvisare i en annan färdriktning än den omständigheterna fört oss in på. Det är ett gryende löfte om en förändring. En påminnelse om att det finns nya möjligheter som väntar.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Entreprenörskap

Under alla mina år med tjänst i utlandet, där jag mestadels har jobbat i Afrika söder om Sahara samt 3 år på Haiti, så är det en fråga som hela tiden har vuxit sig starkare. På vilket sätt kan vi bäst hjälpa befolkningen? Det är inget sensationellt med att just jag tänkte så. Den frågan antar jag rörde sig i huvudet hos mina kollegor och den har säkert funnits mer eller mindre närvarande hos både föregångare och efterföljare i utvecklingsarbete.

Historiskt så var biståndet från rika till fattiga länder präglat av allmosetanken. Av barmhärtighet böjde man sig ner och gav de fattiga tillräckligt för sin överlevnad. Underförstått skulle den mottagande visa tacksamhet och befann sig därmed i ett skuldläge.

Så småningom har den här koloniala attityden bytts ut mot något som kommit att kallas för ”Hjälp till självhjälp”. Det har ofta gått ut på att biståndsorganet ger en initial hjälp till utvecklingsprojekt, vilka senare ska drivas vidare av den lokala befolkningen. Syftet har varit vällovligt men ofta har det funnits åtminstone 2 grundfel i processen. 1. Initiativet har kommit från de som har gett bistånd, vilket har inneburit att mottagarna av biståndet inte har känt att man ”äger” projektet. Det har helt enkelt varit en importvara där befolkningen inte från början känt sig delaktiga. 2. Utvecklingsprojekten har tenderat att bli så komplicerade och kostsamma, att befolkningen har svårt att driva det hela vidare den dag då det är dags att ta över verksamheten.

Idag har det mesta utvecklingsarbetet ändrat karaktär. I stället för att dyvla på den lokala befolkningen en massa goda idéer, så är de från början involverade och engagerade i processen. Biståndsarbetarna blir mer av konsulter och rådgivare som finns till hands om de lokala utförarna anser sig vara i behov av deras stöd.  

Jag tycker mig ha märkt att det ofta saknas en aspekt i vår strävan att bidra med sådant som kan stärka en befolkning och ett land som vill komma ur fattigdomens hopplöshet och förnedring. Det är viljan att stärka entreprenörskapet på ett målmedvetet sätt. Jag har en son som via Världsbanken har jobbat med att i många av de här utvecklingsländerna uppmuntra en förenkling av de byråkratiska processer som ofta är bromsklossar för att starta företag. Det arbetet visar på hur komplicerat det kan vara och vilka murar som måste rivas ner för att man ska lyckas.

Samtidigt har jag mer och mer förstått hur viktigt det är att underifrån vara med och stötta alla dem som är företagsamma och har drömmar och idéer om hur de skulle kunna starta sin egen business. I vår del av världen har vi goda möjligheter att få vägledning och coaching om vi vill pröva våra egna vingar på en affärsidé. Det finns även viss ekonomisk hjälp att få. I Syd är det få möjligheter till allt det här. Ändå kan vi förstå hur viktigt det är att människor erbjuds chansen att få stå på sina egna ben.

För att ha den minsta möjlighet att lyckas, så behöver man hjälp med att förstå hur systemet fungerar. Man behöver också stöttning i att arbeta utifrån en affärsidé, att marknadsföra, sköta sin bokföring samt hitta vägar att övervinna logistiska problem.

Många av de lokala kollegor jag mött i fält är rädda för att ens försöka, på grund av all byråkrati och korruption i systemet. Ja – det är en stor utmaning och Rom byggdes inte på en dag. Många har emellertid bevisat att det omöjliga är möjligt med hjälp av stöttning, envishet och målmedvetenhet.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Trygghet

Jag har just lyssnat till ett vinterprat med juristen och författaren Malin Persson Giolito. Den inledande sammanfattningen säger att hon i sitt program ska försöka ”lista ut hur hon ska undvika att förlamas av undergångstankar”. När jag har lyssnat på det mesta av programmet, så landar jag mer i en känsla av att hon beskriver längtan efter trygghet – både sin egen längtan och den som finns hos människor i vår samtid. Naturligtvis blir den längtan starkare mot den dova bakgrundsklangen från en jord vars ekosystem håller på att kollapsa och där så mycket verkar peka på att det redan är för sent för livräddande insatser.

Om jag lämnar Malins vinterprat för en stund, så är det naturligtvis så att massor av yttre orsaker påverkar vår känsla av trygghet. Att många människor i dag håller på att förlora sina jobb är en oerhört oroande faktor hos familjeförsörjare. Stressrelaterade hälsoproblem och övertygelsen om att man inte räcker till blir till en ond cirkel som leder till en ännu större känsla av oförmåga att hantera sin situation.

Det är en stor utmaning att på alla plan kämpa emot de negativa faktorer i samhället vilka vill få oss att förlora fotfästet. Utan trygghet blir det nämligen maktlöshet, eftersom avsaknaden av trygghet får oss att ge upp hoppet.

Samtidigt är jag nu så mogen att jag med emfas vågar hävda den insikt som vuxit fram genom åren. Det är bara den som är trygg i sig själv, som har modet och orken att kämpa för den allmänmänskliga tryggheten. Att vara trygg i sig själv är inte detsamma som att vara arrogant och egenmäktig. Däremot innebär tryggheten att man har landat i ett erkännande av sig själv och av sin egen förmåga (men också oförmåga). Även om tryggheten avspeglar sig i solidaritet och medmänsklighet, så innebär den också modet att våra vara obekväm.

Trygga människor behöver inte sparka sig fram eller trampa på andra för att nå högre. Däremot kan deras förmedlande av trygghet vara som en öppen famn och en skyddande hamn för människor som är vilsna och osäkra.

Utan att vi premierar och ger rum för den här grundtryggheten i våra individuella liv, så kommer vi ha svårt att påverka vårt samhälle på ett positivt sätt. Det är där, hos oss själva vi måste börja, genom att lyfta fram och uppmuntra varje människas rätt att bejaka sig själv och sin egen övertygelse.  

Liksom Malin antyder, finns det också en transcendent aspekt i tryggheten. Vi kan finna trygghet genom att tro på Någon som är större än oss själva. Jag avslutar därför med den sång som Malins program inleds med:

Put your hand in the hand of the man who stilled the water

Put your hand in the hand of the man who calmed the sea

Take a look at yourself and you can look at others differently

Put your hand in the hand of the Man from Galilee.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Du är en stjärna

Du är en stjärna! Det något provocerande påståendet tog form som en tanke, då jag lyssnade till en mycket intressant podd häromdagen. Avsnittet jag lyssnade på består av 2 delar som går under namnet Alltings slut. Jag hann bara lyssna på den första delen men det gav mersmak till att också ta mig an den andra delen.

I den första delen får vi ändå veta att ursprunget till beståndsdelarna i vår kropp kommer från stjärnorna. Vi är alltså uppbyggda av stoft från stjärnor. En hisnande tanke, eftersom diskussionen ofta stannar vid konstaterandet av att kroppen består av jordisk materia.

Kunskapen om att vår historia egentligen tar sitt ursprung i universums stjärnstoft har väl i det dagliga livet inte så stor praktisk betydelse. Däremot visar det på något som hela podden vill framhäva. Det som pågår på vår planet jorden, är bara en liten del i ett oändligt och stort skeende. Mer och mer anser sig vetenskapsmännen kunna beskriva och förklara universums historia och universums framtid. Det är ett skeende som tog sin början vid universums födelse för många miljarder år sedan och som ska sluta med alltings undergång efter ytterligare miljardtals år från vår existens räknat.

Det kan låta apokalyptiskt men ligger så långt i framtiden att vår människoart förmodligen inte finns kvar i den form vi existerar i idag. Det som kanske är viktigare för oss att konstatera, är att vi hör samman med universum och att det finns en samverkans harmoni. Att just vi finns till och att vår planet är så väl anpassad för allt liv som existerar är ett stort under. Vi befinner oss i ett moment i det här skeendet, då de fysiska och biologiska betingelserna gör att vi kan leva och ge liv åt våra efterkommande; då vi kan arbeta, skapa och njuta av allt som passar så perfekt in på det vi behöver för vår existens.

Att just jag får leva i det här lilla momentet av det stora som pågår fyller mig med både glädje och förundran. Mer än någonsin känns uppmaningen att fånga dagen, Carpe diem, som fylld med en stor och viktig betydelse. När det gäller universums utveckling från sin början och till sitt  slut, kan inte människan avbryta eller ändra den pågående processen.

Däremot finns vi här och nu och vår uppgift är att ta vara på den stund vi har på jorden men också att försöka vårda det som är oss givet. Vi hör nämligen samman med universum och universum hör samman med oss.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Livet efter 65

För 5 år sedan blev jag pensionär. Jag har av och till funderat på varför jag inte väntade lite. Kände mig inte alls som tillhörande den gruppen. Vet att jag fnyste då jag märkte att ett brev från PRO var adresserat till mig. Kunde helt enkelt inte identifiera mig som pensionär.

Processen har varit lång och kanske går det lite bättre nu att acceptera faktum även om jag fortfarande inte känner mig som en pensionär. Förmodligen beror den här trögheten på att jag fortfarande håller igång och jobbar lika mycket som jag gjorde innan 65-årsdagen.

Livet efter 65 har varit märkligt och inte alls som jag hade tänkt mig. Det känns ibland som att jag hittat hem. Eller att jag plötsligt återfunnit något som under lång tid legat nerbäddat och gömt. Ska man använda ett ganska slitet uttryck, så kan man säga att cirkeln är sluten.

Jag började min yrkeskarriär som sjuksköterska (efter 2 inledande år som ungdomsledare). Det som hände därefter under ett långt yrkesliv, kan för en utomstående verka ganska brokigt. Jag tycker själv att jag kan upptäcka den röda tråden genom allt. Kanske jag kan återkomma till det i en senare blogg.

Åter till mina 5 sista år. Jag började direkt efter pensioneringen att arbeta som konsultsjuksköterska, något jag fortfarande sysselsätter mig med. Jag kan inte komma ihåg att jag en enda dag har haft tråkigt på jobbet sedan dess. Mina uppdrag har varit Mysen i Norge, Storuman, Avesta (där jag sammanlagt blev kvar i 3 år), Gotland, Eskilstuna, Nyköping, Charlottenberg, Rågsved i Stockholm och nu senast Arvika. Överallt har det varit öppna famnen. Och det känns som jag har lärt mig lika mycket under dessa 5 år som under hela mitt tidigare liv.

Min devis som jag har försökt att pränta in i medarbetare under mina år som chef är ”Man lever så länge som man lär”. Att ständigt lära nytt och att våga ändra sin uppfattning samt utvecklas i sin kompetens även efter 65 år, är som ett livselixir, med förmågan att bevara oss unga i själen.

Ett ytterligare plus är att jag vågat mig på entreprenörskapet. Jag hade lovat mig själv att åtminstone våga försöket. Nu har jag kört som egen företagare i 6 år och det känns bara roligare och roligare. Förhoppningsvis kan jag ta upp det ämnet också i en blogg.

Min spontana tanke är att jag kan hålla på i fem år till. Samtidigt vet jag att ju äldre man blir, desto större risk är det att drabbas av åkommor. Skröpligheten gör sig obevekligen gällande förr eller senare.

Fram till dess håller jag på, möjligen med en viss successiv nertrappning.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Kan man vänja sig vid döden?

I går gjorde jag ett besök hos vår lokala skomakare. Han är också skräddare och fixare av det mesta som gått sönder eller bara behöver förbättras. Kom till Sverige för flera decennier sedan och har byggt upp en trogen kundkrets i vår stad. Det finns inte många kvar av den sortens fixare som Karl nuförtiden. När någon grej går sönder hemma så ser vi ofta Karl som lösningen och hittills har det fungerat!

Vid gårdagens besök frågade han mig hur det gick på jobbet. Han vet att jag arbetar som sjuksköterska och undrade var jag nu befinner mig. Då jag berättat det så verkade han inse att mitt nuvarande arbete innebär ett kontinuerligt möte med svårt sjuka och döende människor. Så följdfrågan blev om jag inte tycker det är jobbigt att konfronteras med döden så ofta. Samtidigt säger han ungefär så här: – Men det förstås, du är väl så garvad att det inte längre bekommer dig?

Kanske det borde vara så. Efter ett 70-årigt liv, där jag både privat och i mina olika yrkesroller har fått möta döden hos lidande och sjuka människor men även hos borttynande åldringar. Så har vi den snabba, brutala döden som är så obarmhärtig i sin förmåga att släcka alla förhoppningar, vilka nyss levde i ett liv som blomstrade.

Nej, jag vänjer mig aldrig vid döden, i vilken skepnad den än må komma. Mitt förstånd säger mig att den i verkligheten kan vara barmhärtig. Till människor som lider av vedervärdiga smärtor på grund av sjukdom, så innebär döden ofta befrielse. Jag har sett förvridna ansikten få ett lugn över sig efter den sista sucken, nästan som en sovande människa.

Samtidigt är det svårt att bara rycka på axlarna och gå vidare när någon vi kämpat tillsammans med till slut släpper taget och för alltid somnar in. Karl berättade själv hur många i hans kundkrets den sista tiden gått bort i cancer. De kommer av naturliga skäl inte längre till hans butik för att prata bort en stund. När någon dör, är det en hel historia som avslutas, en röst som tystnar och en uppsättning relationer som klipps av. Världen och vårt eget sammanhang blir fattigare. Det är ju detta som ligger bakom den djupa saknaden och sorgen vi kan känna efter den som lämnat oss.

Så får det vara och så kommer det att vara.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

Olaudah Equianos budskap till vår tid

Omkring år 1745 föds en pojke i Essaka, Nigeria. Hans namn är Olaudah Equiano och han tillbringar sina första år i frihet i en ganska välbärgad familj. När han är 12 år inträffar något som tyvärr drabbar många, både barn och vuxna i Västafrika vid den här tiden. Tillsammans med sin syster kidnappas han av slavhandlare. Strax efteråt skiljs han från sin syster för att aldrig återse henne igen.

Olaudah överlever den fruktansvärda behandlingen och transporten över havet och kommer så småningom till Karibien, där han säljs som slav och hamnar på ett skepp som fraktar honom till England. Av sin herre får han namnet Gustavus Vassa. Kanske ville slavägaren göra sig rolig över sin ”ägodel”? Hursomhelst – genom några godhjärtade människor får Olaudah lära sig läsa. Han blir också en övertygad kristen. Hans tro på Guds beskydd och omsorg präglar därefter berättelsen.

Trots många nästan övermäktiga hinder lyckas Olaudah till slut köpa sig fri från slaveriet. Han utvecklas till en skicklig sjöman och äventyrare. Genom sin intellektuella skärpa och sina kontakter bland abolitionisterna blir han dessutom själv en av förgrundsfigurerna inom rörelsen. Hans främsta vapen är redogörelsen för sina egna upplevelser av de fasansfulla konsekvenser som slaveriet fört med sig för många människor. Dem nedtecknar Olaudah i en bok som utkom år 1791: ”The Interesting Narrative of the Life of Olaudah Equiano, Or Gustavus Vassa, the African.”

Boken blir omåttlig populär och utkommer I 9 upplagor. Här uppdagas den mörka verkligheten bakom slaveriet. En verklighet som många slavägare säkert velat blunda för eller helt enkelt struntat i. Nu riktas strålkastarljuset mot missgärningarna som begås mot slavarna och både den allmänna opinionen och politiker börjar att kräva en förändring. Olaudahs självbiografi blir säkert en betydande orsak till slaveriets upphörande, även om han själv aldrig får uppleva resultatet under sin livstid.

Historien om Olaudah var under lång tid tyvärr bortglömd. Hans berättelse ”återupptäcktes” under 1900-talet och har sedan dess varit föremål för forskning. Det som fascinerar är hans förmåga att resa sig från den underkuvade och förtryckta situation som han levt i under så lång tid. Olaudahs gruvliga erfarenheter hade inte tagit ifrån honom hans personlighet och hans förmåga att tänka självständigt. Tvärtom verkar han ur allt detta ha rest sig med en klar medvetenhet om vad som var hans uppgift. Olaudah ville ge röst åt alla dem som tvingats till tystnad. Slavar som berövats sin mänsklighet och behandlades som boskap och ägodelar.

Olaudahs liv är ett föredöme i mod men också i förmågan att kunna förvandla motgångar till något konstruktivt. Han skulle ha kunnat fastna i bitterhet och hat men i stället valde han att omvandla sin protest mot orättvisa och förvrängd människosyn till en kamp för förändring.

Därmed borde den här märkliga berättelsen om ett människoöde lyftas fram ännu mer i vår tid. Dels för att tillerkänna Olaudah den betydelse som han förtjänar i kampen mot slaveriet. Men också för att lyfta fram hans orädda attityd och envetna målmedvetenhet som ett exempel att efterfölja i kampen mot all form av förtryck och omänsklig behandling. Olaudah följde sin inre kompass. Den kompassen fanns säkert hos många av hans samtida men den skymdes och ignorerades på grund av vedertagna beteendemönster i samhället. Den tendensen finns i varje tid och i varje samhälle, eftersom det är en bekvämlighetens väg. Att inte vara tyst och overksam inför oförrätten är egentligen den mest naturliga vägen att gå, där vi följer det enda alternativet som känns rätt. Samtidigt fordras det ofta mod att våga ”sticka ut”, eftersom sanningen ofta förvrängs på grund av kulturella faktorer eller maktstrukturer. Det är en utmaning som vi konfronteras med i alla tider!

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized