Jag möter dem varje dag. Kanske främst i mitt jobb men också i andra vardagssituationer. De gör inte mycket väsen av sig men deras insats är så värdefull. Alla dessa människor som utan tanke på stora rubriker eller ens ryggdunkningar utför gärningar som har stor betydelse för deras medmänniskor.
Jag kan ibland rodna av förlägenhet när jag jämför min egen självupptagenhet med deras självklara inriktning på att hjälpa andra. Det fordras ingen möda för att hitta tydliga exempel på vad jag menar.
För några veckor sedan fick jag ett meddelande i FB-gruppen för vår samfällighet där vi har fritidshuset. Meddelandet var egentligen allmänt hållet till gruppen men innehöll informationen att vår granne i området hade ”räddat” båten som vi hade vid bryggan. I samband med ett häftigt regn, hade den börjat att ta in vatten och var halvvägs på väg ner i djupet.
Jag befann mig själv på nästan hundra mils avstånd och kände mig väldigt maktlös inför situationen. Men vår fantastiska granne hade dragit upp båten med sin fyrhjuling. Inte nog med det: dagen efter hämtade han trailern och körde upp båten till stället där den brukar förvaras på vintern!
När jag försöker tacka honom slår han ifrån sig och menar att det bara är en naturlig sak. Jag vet att han inte bara hjälper mig, utan har ett stort hjärta för alla som är i behov av hans bistånd!
I mitt yrke inom sjukvården raljerar man ibland över ”Nightingale-andan”. Då menar man oftast en förlegad syn på sjuksköterskans plikt att ”offra” sig själv för andra, utan att begära så mycket i kompensation. Mycket av de här förväntningarna har tack och lov korrigerats.
Ändå tror jag att sjukvården är ett område där osjälviska insatser hos olika professioner är en egenskap som ständigt måste finnas närvarande. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor ställs ständigt inför situationer där man måste vara beredd att gå utanför ramen för att lindra människors lidande och trösta dem i deras oro.
I norr där jag nu arbetar, tycker jag mig möta mer av den här andan av osjälviskhet och solidaritet än jag upplevt söderut. Det kan ju finnas olika anledningar till det. Kanske är det så att den karga miljön och avsaknaden av tip top service uppmuntrar en större delaktighet i varandras problem.
Jag beundrar det unga läkarpar som har valt att stanna här uppe för att jobba på sjukstugan. Deras relation till befolkningen innehåller lite av den inställning som fanns hos gamla tiders provinsialläkare. När jag samtalat med dem, har jag förstått att de är beredda till helt andra insatser än en läkare på en vårdcentral i södra Sverige skulle acceptera. De kommer inte att belönas för det men känner en solidaritet med befolkningen och upplever ett personligt ansvar för deras hälsa!
Jag menar inte att deras sätt att arbeta kan stå modell för alla andra.
Däremot beundrar jag den här osjälviskheten och det personliga intresset för andras väl och ve som jag inte bara möter hos dem, utan hos många andra här uppe.
De imponerar mycket mer på mig, än alla dessa som lyfter fram sina egna insatser och dignar under offentliga erkännanden!
