Jag har många gånger funderat över ursprunget till mitt obetvingliga intresse för natur, jordbruk och trädgård. Kanske är det så att det väcktes då jag fick se med vilken ömhet pappa Hjalmar vårdade sina blommor och mamma May sitt trädgårdsland. Ibland fick jag vara med ute i skogen. Lukten av kåda och sav från nyfällda träd sitter i än i dag och när jag inandas de välkända dofterna så är det med välbehag.
Jag har en släkttavla på pappas sida och där är det fullt av torpare och bönder. Så det borde också finnas i mina gener kan jag tänka.
I tidiga tonåren skickade mina föräldrar iväg mig på sommaren till ett syskonpar som hade lantbruk. Där fick jag lära mig att utföra allehanda drängsysslor mot en skaplig lön. Jag gillade jobbet, det var friskt och jag fick lära mig en massa nyttigt. Dessutom var naturen underbar med åkrar, skog och böljande beteshagar.
Genom en skolkompis fick jag reda på att ortens trädgårdsmästare behövde arbetskraft. Där började jag jobba och initierades därmed i elementära kunskaper gällande odlingens konst. Det var inget latmansgöra och lönen var blygsam men jag gillade ändå arbetet.
När jag gick ut gymnasiet stod agronom, skogvaktare och hortonom högt i min prioriteringslista inför kommande yrkesval. Ändå blev det inte så att jag satsade professionellt på något av de yrkena. Det är inget jag ångrar i dag – mitt liv har inneburit många möjligheter att få utlopp för mitt intresse på de här områdena.
Däremot är det vissa insikter som kommit senare i livet, vilka har gett mer tyngd och allvar åt min fascination för naturen i alla dess former. Det tänkte jag utveckla i kommande bloggar.
