Jag skrev i min förra blogg att jag av olika orsaker inte valde en professionell inriktning som svarade på det intresse och den fascination jag sedan barndomen haft för naturen, brukandet av jorden, samt djur- och växtliv överhuvudtaget.
Efter gymnasiet gjorde jag i stället en paus från skolan. Jag fick ett jobb som ungdomsledare i en frikyrkoförsamling i Kisa under ett par år. Jag hade inte så jättestor frimodighet att möta människor då jag började mitt jobb. Den första kvällen då jag hade presenterats i kyrkan minns jag att jag smet in i mitt rum där jag låste in mig för att slippa hälsa på alla främmande människor och svara på en massa frågor. Det var förstås en lite pinsam början och jag har ibland funderat över vad man tänkte om sin nya ungdomsledare efter det första mötet. Ingen kommenterade händelsen efteråt och det tyder nog på en väldigt generös inställning.
Emellertid dröjde det inte länge innan rädslan släppte och jag vågade ta mig an de nya utmaningarna. Det gick faktiskt bättre och bättre med allas förståelse och positiva stöttning. Självförtroendet ökade och jag kände att jag alltmer kunde stå på egna ben. Jag ser med tacksamhet tillbaka på den här tiden, eftersom jag inser hur mycket alla dessa underbara människor som fanns runtomkring mig, fick mig att mogna och växa. Framför allt började jag förstå hur spännande och fascinerande det är att få arbeta med människor.
Samtidigt fick jag i långa perioder stå ensam och skulle både leda, inspirera och organisera. När de två åren hade gått var jag väldigt villrådig gällande yrkesvalet. Jag hade fått en förfrågan från Vasa i Finland om jag ville komma dit och träffa en församling, eftersom man var intresserad av mig som ungdomsledare. Jag tackade först ja men kände mig inte tillfreds med alla förväntningar som ställdes på mig. Jag var ganska slutkörd och upplevde att jag måste få lite distans. Å andra sidan hade tiden i Kisa gett mig insikten att jag nog ville skaffa mig ett yrke där jag kunde få arbeta med människor. Många av dem jag arbetat med gav mig hintar om att jag nog skulle passa för teologiska studier. Själv ryggade jag tillbaka och kände att jag inte var där än.
Jag sökte in till sjuksköterskeskolan i Linköping där det just det året var väldigt höga intagningspoäng. Mot alla odds kom jag in. Det kändes som en stor lättnad att jag nu hade ett mål och kunde släppa alla oroande tankar. Dagen efter antagningsbeskedet skickade jag ett brev till Vasa där jag bad om ursäkt för att jag nu måste ta tillbaka mitt löfte om att komma. Tiden på sjuksköterskeskolan blev alltigenom en positiv upplevelse. Jag kände mig genast hemma med den variationsrika studieformen och kunde med liv och lust kasta mig in i den teoretiska utbildningen samt lärorika praktikperioder. Det var så skönt att få släppa det tunga ansvaret som vilat på mina axlar.
