Första terminen på sjuksköterskeskolan var fylld med teori, med undantag för ett par praktikveckor på Birgittas sjukhus i Vadstena. Det var ett så kallat mentalsjukhus i klassisk mening. Ett enormt komplex, en värld för sig med 1000 anställda. Jag är tacksam för att jag fick se hur det fungerade innan psykiatrireformen, även om upplevelserna innehöll mycket av tragik. Ändå kan man konstatera att allt inte blev bättre efter nerskrotningen av mentalsjukhusen. Många var svårt hospitaliserade efter ett långt liv innanför murarna och föll mellan stolarna då de plötsligt skulle börja ta ett eget ansvar för sina liv.
Studietiden innebar möten med en del färgstarka lärare. Huvudämnet den första terminen var anatomi. Det var oerhört spännande att få tränga in i hur vår kropp är uppbyggd och upptäcka hur allt hänger samman. Hur svårt och komplicerat det än var, så blev ämnet aldrig tråkigt. Främst tack vare Heino Meritz, en oerhört skicklig pedagog, därtill anestesiolog på dåvarande Regionsjukhuset. Han varvade hela tiden undervisningen med trevliga anekdoter och erfarenheter. När han gick in på hörselorganens uppbyggnad till exempel, så berättade Heino historien om tanten som kom till kyrkan med den gamla tidens hörapparat, ett kohorn som sattes till örat för att kunna fånga upp ljudet. En väldigt enkel men funktionell ljudförstärkare helt enkelt. Vaktmästaren hade aldrig kommit i kontakt med ett dylikt hjälpmedel tidigare och missuppfattade helt kvinnans intentioner. Han gav henne därför en varnande åthutning innan hon gick in i kyrkan: – En tut i luren kärring och du åker ut!
Under första terminen ingick det också i läroplanen att vi skulle vara med på en obduktion. Det var en hel del nervositet i leden då vi stod utanför dörren och väntade. Så kom läraren och sa att hon ville informera om personen som skulle obduceras. Hon förklarade att syftet var att förhindra ett ofrivilligt möte med en människa man känt. Jag drabbades av en mindre chock då namnet lästes upp. Det var en av de sista personer jag hade besökt under min tid i Kisa. Läraren såg att jag blev tagen och gav mig möjlighet att avstå. Jag valde ändå att övervinna den obehagliga känslan och beslutade mig för att vara med under obduktionen. Något jag inte ångrade efteråt. Obduktionen utfördes på ett värdigt sätt. Den döde som låg på bordet var inte den person som jag kände även om kroppen var hennes. Hur konstigt det än låter, så var jag efteråt fylld med tacksamhet att hon hade gett sin kropp i vetenskapens syfte och att just jag hade fått ta del av den gåva hon hade gett till oss alla.
I termin tre hade vi praktik på barnavdelningar och BB. För att bli godkänd var man tvungen att hålla ett undervisningspass för nyförlösta mödrar på BB. Jag var ordentligt nervös eftersom jag skulle visa hur man på ett bra sätt bytte på en bebis och hur man skulle amma. Till reglerna hörde att läraren skulle avbryta om det gick helt åt skogen.
När jag började mitt undervisningspass så kände jag att spänningen bara släppte och jag blev helt lugn. Det var så underbart att få hålla den lilla bebisen och visa hur man skulle sköta om den inför mammor som säkert kunde hundra gånger mer än jag. Men ingen av dem protesterade och inte bebisen heller.
Under mitt pass sa inte läraren ett ljud och jag visste inte hur jag skulle tolka hennes tystnad. När jag var färdig utbrast hon: – Jag blev så fascinerad av ditt sätt att utföra det här undervisningspasset, att jag totalt glömde bort att notera något att kritisera!
Bättre betyg kunde man väl inte önska sig?
Det var en högtidlig dag, då vi efter fem terminers studier äntligen fick våra broscher, ett tecken på att vi nu var legitimerade sjuksköterskor. En tid efteråt dök även Socialstyrelsens formella dokument upp på posten. Jag har alltid känt mig stolt över min sjuksköterskelegitimation. Jag tycker att sjuksköterskan har ett av de viktigaste jobben på den här jorden. Inte så glamoröst som doktorernas och inte så välbetalt som ingenjörernas. Men så oerhört betydelsefullt att få finnas nära patienten, att utföra ett kvalificerat arbete samtidigt som man ofta är den som patienten först vänder sig till med sina frågor, sin oro och sina behov. Jag kan inte annat än vara tacksam över de år jag har fått finnas i det här rika utbytet!
