Det finns mycket skräp på Youtube men har man bara förmågan att urskilja det som är bra, så är det å andra sidan en ovärderlig källa till information.
Jag började min lediga dag med att lyssna till en Podcast med den amerikanska urologen Rena Malik. Ämnet intresserade mig, eftersom det handlade om Prostatacancer. Jag har själv inte diagnosticerats med sjukdomen, inte heller har jag några symtom som tyder på att den finns närvarande i min kropp. Det betyder emellertid inte att jag kan dra en lättnadens suck. Prostatacancer kan leva ett tyst och obemärkt liv under många år, för att så småningom ge sig till känna. Själv har jag inte bett om att få göra en PSA-analys mer än en gång då jag nyss hade fyllt 50. Jag jobbade då i Afrika och var hemma på ett kort besök för att operera bort ett basaliom. Jag förklarade för dr Ebba Curman att min pappa hade dött i prostatacancer och att min bror också hade drabbats av sjukdomen. Min före detta chef på Urologen, dr Ahlstrand, hade därför uppmanat mig att låta testa mig efter att jag fyllt 50.
Distriktsläkaren på vårdcentralen ställde mig emellertid mot väggen. – Det är klart att vi kan ta ett PSA-test på dig. Men tänk först efter hur du är beredd att ta emot svaret i den situation du är i nu!
Jag tänkte efter – och kände att jag inte var beredd att ta emot vilket svar som helst. Sedan dess har det bara inte ”blivit av” att jag låtit testa mig och jag är nu 72 år! Knappast ett gott föredöme.
Jag är ändå väldigt motiverad att bygga upp min kunskap när det gäller prostatarelaterade sjukdomar. Kanske är det för att jag under ett antal år jobbade på Urologiska kliniken i Linköping. Lika mycket handlar det nog om att jag (och mina söner) lever i riskzonen på grund av genetiska faktorer. Dessutom hade min syster och systerdotter bröstcancer, vilket ökar risken ytterligare.
Podcasten var informativ och fascinerande. Dr Malik hade en poddgäst, nämligen professorn i urologi, dr Stacy Loeb.
Det första viktiga hon pratade om var hur man kan förebygga prostatacancer. Just prostatacancer beror till ungefär 50% på genetiska faktorer och till 50% på livsstilsfaktorer. Om man vet med sig att det finns anhöriga som drabbats av prostatacancer, så bör man därför själv testa sig tidigt för att kunna undvika att en eventuell begynnande cancer utvecklas till en aggressiv form (mitt dåliga samvete!).
När det gäller livsstilsfrågor, så tog dr Stacy upp den cancerogena födan, främst den som är baserad på rött kött och processat kött, till exempel bacon och salami, vilka räknas till grupp 1 cancerogener, dvs samma grupp som rökning och asbest. Annan typ av rött kött som får och gris räknas till grupp-2 cancerogener, dvs samma grupp som DDT och senapsgas. Ju mer växtbaserad föda som vi äter, desto mindre är risken för prostatacancer. Förutom att man på detta sätt undviker de cancerogena ämnena i kött, så tillgodogör man sig också ämnen i växter vilka är verksamma mot cancer, t ex antioxidanter. Lycopene är ett typiskt ämne som minskar risken för cancer och som är som mest verksamt i tillagade tomatprodukter (t ex ketchup, tomatsoppa, tomatsås och tomatpuré). En annan stor grupp som har viktiga hälsobringande egenskaper är de korsblommiga grönsakerna, där t ex kål och broccoli ingår. Även Sojaprodukter (som Tofu) har visat sig ha en bra effekt mot prostatasjukdomar, liksom nötter.
Genom att övergå till att äta en hälsosam växtbaserad kost kan man minska risken med 19% att drabbas av en dödlig prostatacancer.
Andra viktiga livsstilsfaktorer är fysisk aktivitet och att försöka undvika övervikt. Egenvård måste prioriteras. En sak vi alla kan göra är att minimera sittandet. ”En enda aktivitet är bättre än ingen aktivitet”. Det finns så många sätt att få fysisk aktivitet, man behöver inte gå till gymmet. Trädgårdsarbete kan duga gott, om det är den enda aktivitet vi hinner med.
Välbefinnande i livet och att hitta vägar att minska stress är viktigt för hälsan. Även social samhörighet är meningsfullt och värdefullt i kampen mot allvarliga sjukdomar. Det kan ske på olika sätt, det viktiga är att vi hittar ett sammanhang där vi trivs och känner gemenskap.
Alla dessa faktorer minskar risken för prostatacancer och kan även bidra till en ökad livslängd.
