Innan jag går vidare, så måste jag få berätta en ganska otäck händelse som inträffade i vårt växande projekt i Carnot. Vi hade utökat vår uppfödning med några getter och därefter också lyckats få tag på ett dräktigt får. Det kändes väldigt bra och innebar framsteg som uppmuntrade eleverna att solidariskt bidra med insatser.
En tidig morgon vaknade jag av att det bräkte förtvivlat utifrån fårhagen. Jag anade oråd och ryckte åt mig ficklampan eftersom det fortfarande var mörkt. När jag kom fram till fållan, så riktade jag lampan mot det bräkande fåret. Den syn som mötte var förskräcklig. I skenet från lampan såg jag bakom fåret en hund som var helt blodig om nosen och som grinade upp sig mot mig. Jag kunde just då inte förstå vad som hade hänt. Ögonblicket efter var också hunden borta.
Då jag undersökte fåret var det allvarligt skadat. Halva juvret var sönderslitet och djuret blödde ymnigt. Dess liv gick inte att rädda. Det blev en dubbel sorg. Vi tyckte mycket om det här fåret som var väldigt tillgivet. Dessutom förlorade vi ju också lammet. Alla hade glatt sig åt den dräktiga tackan och den väntande nedkomsten av ett lamm.
Det visade sig att det var en rabiessmittad hund som varit i farten. På vägen ner till oss hade den bitit flera människor. Ifrån vår hage fortsatte den neråt i kvarteret med attacker till dess att en machete från en modig pojke klöv dess hjässa mitt itu.
När förstod vad vi utsatts för rös jag. Det kunde likaväl ha varit jag som blivit attackerad av den rabiesgalna hunden. Visserligen hade hela familjen blivit vaccinerad också mot rabies innan utresan men jag tror inte det skulle ha tagit bort rädslan och osäkerheten.
Så fort det blev dag anmälde jag incidenten till stadsveterinären. Jag fick då reda på att de människor som blivit bitna skulle bli vaccinerade.
