Totebu

I den västra delen av Centralafrikanska Republiken ligger staden Carnot, som sedan lång tid är något av en centralort för diamantbrytningen i landet. Samtidigt är jorden bördig och många lever av sina planteringar. Stadskärnan består av en del affärer, en bensinstation och en busstation. Den övre delen av staden ligger på en platå. Vägen ditupp brukade fungera som huvudväg men är numera urgröpt av raviner och ganska oframkomlig.

Åker man åt motsatt håll så kommer man så småningom ner till floden Mambéré. Den slingrar sig lugnt och värdigt som en jätteorm genom den sydvästra delen av landet. Under regnperioden förvandlas vattenflödet och floden blir mer vild och oberäknelig.

Vi befinner oss i tropikerna och värmen är tryckande. Nere vid Mambéré frodas växtligheten oberoende av torka eller regn. Det omgivande landskapet en blandning av träd- och busksavann. Under torrperioden blir det mycket hett på dagarna och både människor och djur söker sig till möjlig svalka där det finns minsta antydan till skugga.

Sådana dagar, då luften står stilla och värmen nästan upplevs outhärdlig, kan det löna sig att åka cirka 20 kilometer längre västerut. Där parkerar man bilen inte så långt från vägen. Sedan tar man sig en slingrig stig ganska brant ner i regnskogen. Luften blir svalare och ju längre ner man kommer, desto starkare blir bruset. Där stigen tar slut öppnar sig en glänta i regnskogen. I blickfånget ligger ett högt vattenfall, där vattenmassorna kastar sig ner cirka 20 meter.

Vattnet är alldeles klart och kallt och botten är finaste sand. Luften är ljuvlig. Mitt i den tropiska hettan finns en plats där det fläktar så skönt från rörelserna i vattnet. Svettiga som vi är, kastar vi oss i den svala lilla damm som har skapats strax nedanför vattenfallet.

En dag vid Totebu var tillräcklig för att ladda batterierna.

Jag skulle önska att platsen fanns kvar men jag är inte säker på att så är fallet. I alla fall inte det Totebu jag minns. Liksom så många andra gånger, var frestelsen stor hos vissa myndighetspersoner att exploatera vattenenergin i fallet och bygga ett kraftverk. Vilka elkraften skulle försörja var oklart men jag misstänker att den inte skulle komma de mest behövande till del. Jag har ingen lust att forska i hur det blev. Jag vill minnas Totebu som den oas det var, mitt i den tryckande hettan som omgav oss.

Publicerat den
Kategoriserat som Uncategorized

av administration

Framför allt medmänniska. Dessutom egenföretagare och bloggare som vill dela med mig av upplevelser som berikar livet, samt inspirera och uppmuntra till ett hälsosamt och uthålligt levnadssätt.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras.