Modellbyn i Grésier var ett projekt som startade i återuppbyggnadsarbetet efter den förödande jordbävningskatastrofen som drabbade Haiti år 2010. Området där byn Grésier ligger, drabbades hårt och många familjer förlorade sina hem. På en hög kulle ovanför byn, upplät kommunen mark för att bygga upp en by bestående av 140 hus. Då jag första gången kom dit i slutet av 2012, hade arbetet just påbörjats. Sedan gick det i en rasande fart och redan år 2013 invigdes byn med pompa och ståt.
Undan för undan flyttade de familjer in som blivit berättigade till ett hus på platsen. Allt verkade frid och fröjd. Byggherren menade sig ha fyllt sitt åtagande både vad gällde tid och kvalitet. Det återstod bara en detalj, vattnet. I kontraktet ingick det att förse byn med en välfungerande djupborrad brunn. Det skulle inte vara något problem var budskapet till oss. Efter fem misslyckade borrningar på lika många platser gav han emellertid upp. ”-Här finns inget vatten!” var hans slutsats.
Situationen var verkligen inte bekväm. Snart skulle här finnas flera hundra personer med dagliga vattenbehov. För de som redan fanns på plats var vi tvungna att frakta vatten med tankbil för att ett par dagar i veckan fylla vattentornet. Desperat började vi att söka efter lösningar. Allt från att leda vattnet från någon avlägset belägen vattenkälla, till att mot ersättning få rätt att ta vatten från en fungerande brunn nere i byn. När vi undersökte dessa möjligheter, så visade de sig inte vara realistiska.
Från Afrika kände jag en god vän, Roland Mararv som hade bedrivit väl fungerande vattenprojekt under många år. Jag kontaktade honom och ställde frågan om han kunde tänka sig att bistå oss med sin kompetens. Han gav en del råd men till slut landade det i att han bad sin kollega Sven Vestlund åka till Haiti, för att på plats försöka hitta en lösning.
Jag kan inte säga att våra förhoppningar var så stora men detta var vår enda chans så vi tog emot Sven med öppna armar. Hans metod var lite udda ur vetenskaplig synpunkt. I stället för att använda sig av förfinade instrument, gick han runt med en grenklyka över området. Han finkammade hela kullen men kunde inte hitta någon enda plats som gav tillräckligt med utslag. Då började han att undersöka marken nedanför. Även där var resultatet ganska magert. På en liten fläck fick han emellertid ett utslag som visserligen var lite svårtolkat men ändå tydde på att det här fanns två korsande grundvattenströmmar. Han markerade platsen noga och uppmanade oss att vaka över att man skulle borra på exakt den punkten.
Jag var inte närvarande då borrföretaget kom till platsen för att utföra sitt arbete. På kontoret mottog jag bara under dagen ett kort som visade en fontän av vatten som sprutar upp ur borrhålet. Trots att bildkvalitén lämnade en del övrigt att önska, så var det nog ett av de vackraste kort jag sett. Friskt, klart vatten, som mot alla odds av eget tryck sprutade upp från en mäktig källa någonstans i underjorden. Detta vatten representerade Liv, eftersom så många människor nu skulle kunna bygga en trygg och hälsosam tillvaro på kullens topp. Det har gått över 6 år sedan den här händelsen men fortfarande förser brunnen byn och dess innevånare med gott vatten i obegränsad mängd. Som ett friskt och vackert tecken på detta reser sig träd av olika slag på kullen. Framför varje hus finns det täppor där det prunkar överdådigt av blommor och grönsaker. En oas i det annars så ofta karga, otrygga och nedskräpade haitiska samhället. En plats där sargade människor funnit vila och glädje.
