Författare: administration

Mitt bland alla alarm kom idag den goda nyheten. Utsläppen från vägtrafiken har under 2021 minskat med 0.3% jämfört med 2020. Det låter kanske inte som så mycket. Utsläppen skulle behöva minska med 70% till 2030 jämfört med 2010. Sedan 2010 har utsläppen minskat med 1/4. Det innebär att utsläppen skulle behöva minska med 9% per år från och med 2022.

Det finns ändå anledning att glädja sig. För några år sedan var Sverige sämst när det gällde minskning av koldioxidutsläpp i trafiken. Nu är vi näst bäst efter Nederländerna.

Det är tre orsaker som ligger bakom minskningen. För det första beror den på energieffektiviseringen, det vill säga att de fordon i trafik som utnyttjar fossil energi, drar allt mindre bränsle. Den andra betydelsefulla faktorn är den ökade elektrifieringen, det vill säga att allt fler bilar som rullar på våra vägar är eldrivna. Försäljningen av elbilar har ökat kraftigt. Var femte bil som såldes förra året var en elbil. För det tredje, så har även produktion, försäljning och användning av biodrivmedel ökat, det vill säga drivmedel som är producerade av förnybar biomassa. Det handlar då oftast om inblandning av biodrivmedel i befintliga fossila drivmedel. Dagens fordon är anpassade för att klara en sådan inblandning. Dessutom stöttar regeringen den utvecklingen genom incitament, till exempel skattebefrielse men även högre skatt på fossila bränslen. Fordon som drivs av förnybar energi beskattas också avsevärt mindre än bilar som drivs av fossila bränslen.

Frågor har de senaste månaderna ställts om det i en tid då elpriserna skjuter i höjden verkligen kan löna sig att äga en elbil? Enligt beräkningar som gjorts kommer ägaren till en elbil att tjäna på det även i finansiellt hänseende. De som bor i Norrland där elen är billigare kommer att märka en stor skillnad, medan den ekonomiska fördelen i södra Sverige kanske blir mer marginell.

Den enda frågan som kvarstår är om strukturen hänger med i den snabba utveckling som nu sker? Hittills har tillväxten av antalet laddstationer i vårt land gått obegripligt långsamt. I vissa städer finns det enbart några enstaka stationer, vilka dessutom drivs av olika bolag. Här hoppas vi på mer insatser från kommunerna. I miljöns namn behöver skattepengar satsas på utbyggnaden av antalet laddstationer, där betalning ska kunna ske på ett enkelt sätt. Vissa kommuner och affärscentrum har gått före med ett gott exempel och satsat på laddstationer från förnybar energi, där man ibland kan ladda gratis.

Parisavtalet har som mål att temperaturhöjningen ska begränsas till 2 grader till följd av klimatförändringar. För att säkra jordens framtid så bör höjningen stanna på 1,5 grader. Om vi ska klara det måste utvecklingen ta en radikal vändning. Vi måste alla fatta ett beslut att ta de globala målen för en hållbar utveckling på allvar. Den positiva utveckling som en nedgång i utsläpp på våra vägar innebär, är ett litet men ändå ett betydelsefullt steg i rätt riktning. Det innebär att vi är på väg åt rätt håll!

Livet är riskfyllt. Det blir varje människa förr eller senare varse, hur väl förberedd man än må vara. En del av oss är mer riskbenägna och inte så rädda att utsättas för det okända. Andra vill tvärtom ha garantier för både smått och stort. Hot från omvärlden, pandemier och miljön, kan kännas övermäktigt att hantera även för den mest stresståliga.

Till råga på allt, har den välordnade tillvaro vi lever i vaggat in oss i en ovilja att välja nya spår. Det är bekvämast så och förhindrar att vi möts av otrevliga överraskningar.

Ändå lever vi mer än någonsin i en tid fylld av utmaningar. Det finns behov av modiga människor som vågar bryta sig ur det fängelse av blindhet och dövhet som präglar vår samtids mainstream. En fångenskap som stänger oss ute från vår samhörighet med naturen, samt även påverkar vår förmåga att samarbeta med den. Det finns med andra ord behov av människor, vilka vågar ta tillvara de positiva krafter som finns där ute och vilka väntar på att bli brukade för det godas syfte.

Jag skulle vilja lyfta fram alla dessa modiga som vågar hoppa av ekorrhjulet. De som inser att alla artificiella försök att förgylla livet i stället kan dölja det som är väsentligt och meningsfullt i livet. Att de intensiva försöken att uppleva livet får oss att missa livets kärna.  

Det tragiska är att vi många gånger behöver drabbas av omständigheter som tvingar oss att stanna upp. När kroppen och själen säger ifrån på grund av utmattning, kan det också bli ett tillfälle till nya prioriteringar. I arbetslöshetens tomrum kan det skapas utrymme till eftertanke och mottaglighet för intryck. I stället för att söka happenings som ger oss kickar, så möter livet oss där vi befinner oss. Den påtvingade tystnaden innebär en möjlighet för våra sinnen att komma till tals. Vi ser naturens storslagenhet i både sommar- och vinterdräkt. Vi hör fågelsångens harmonier, humlors surr och vattnets rogivande ljuddraperi. Vi känner också de bedövande dofterna från växternas parfymfabrik. Allt det här ger oanade möjligheter att upptäcka nya dimensioner i våra liv.

Att våga leva är att säga ja till livet. Den möjligheten ligger öppen för alla och allt fler kommer att behöva ta den tillvara i vår sönderstressade värld.

Just nu håller vi på med ett mindre renoveringsprojekt i vår stuga. Som många gånger förut, börjar det med små insatser man sedan länge siktat in sig på. Under arbetets gång växer så lusten att ta itu med allt fler och större förändringar. Det är som att resultatet av arbetet ger ny inspiration och glädje att gå vidare i skapandets process.

För det är ju just detta det handlar om. Att få göra saker från grunden och försöka hitta på lösningar på problem som dyker upp kan vara jobbigt. Samtidigt är det mycket roligare än att ta till den enkla lösningen som innebär att någon annan utför jobbet. Det kommer att ta mycket tid i anspråk, innebära en hel del misslyckanden och kanske även dyra läropengar då man på egen hand försöker att klara av nya saker. Den fullständiga lyckan att i slutändan se resultatet och att det kanske ändå inte blev så dumt, är värt all möda!

Den som ges möjlighet att skapa kommer också att växa som människa. I situationer där jag jobbat tillsammans med människor som har en låg självkänsla har det tydliggjorts. När man ger ansvar, visar tillit och sedan uppmuntrar blir det en väg att hitta sin plats och våga utvecklas i sina förmågor.

I en del av världen där allt är så tillrättalagt, är det lätt att glömma bort och till och med nedvärdera den här aspekten. Frågan är om det inte har bidragit till psykisk ohälsa i vårt samhälle.

Skapandets möjlighet finns överallt: i konst, musik, hantverk, entreprenörskap och så vidare. Inom varje människa finns ett frö av längtan efter att få vara med och skapa. Det fröet är redo att gro, bara det får lite bevattning i form av uppmuntran och genom att det skapas utrymme i vårt livssammanhang.

Bland de mest populära programmen hos TV-tittare idag finns ”Mandelmans”, ”Hjälp vi har köpt en bondgård” och ”En bondgård mitt i stan”. Det är inte längre så otänkbart att genuina stadsbor lämnar det trygga och invanda, för att flytta ut på landet. Unga familjer tvekar inte att investera i nergångna torp och lantställen för att där skapa sig en ny tillvaro.

Likaså har trädgårdsprogrammen vunnit en stor publik. Att producera sina egna grönsaker har nästan blivit en folkrörelse. Medvetenheten har dessutom vuxit när det gäller vikten av att handla närodlat.

Den nya tekniken har naturligtvis bidragit till den här rörelsen. Att bo ”på landet” är inte att sätta likhetstecken med isolering. Idag finns alla möjligheter att vara uppkopplad mot världen, även om man bor mitt ute i skogen. Steget blir inte fullt så svårt att ta, om man vet att det fortfarande går att ha en obegränsad social gemenskap med familj och vänner via nätet.

Trots detta finns det något överraskande i den här enorma lusten hos många yngre att påbörja resan mot ett självförsörjande liv på landet. Det går inte längre att förklara bort med dagdrömmerier eller blåögd idealism. Många blir faktiskt kvar och tar sitt nya liv på allvar, trots att det ofta är mycket tuffare än man kunde föreställa sig. Och en hel del lyckas riktigt bra, trots avsaknad av tidigare erfarenheter.

Idag handlar det inte lika mycket som förr om nödvändigheten av att skaffa sitt levebröd, även om det naturligtvis finns med i ett långsiktigt perspektiv. Resan börjar i stället i en ökad medvetenhet om den kris som vår planet står inför. Överkonsumtion och miljöförstöring leder oss mot avgrundens rand. Att våga ställa sig inför utmaningen och själv bli delaktig i kampen för en bättre värld är den glöd som driver många i den yngre generation av ”gröna-vågare” idag.

Kanske är närheten till naturen också en väg att hitta sig själv, i ett samhälle där så många upplever ett ökat främlingskap. Att få vara med i hela processen ger en förståelse av hur allt hänger ihop och även en känsla av delaktighet, att kunna vara med och skapa något som är till nytta och ger tillfredsställelse.

Många har redan upplevt den rikedom det innebär att våga steget. Det är förhoppningsvis bara början på en rörelse som kan bli ett alternativ i vårt konsumtionsinriktade samhälle. Och som kan skapa förutsättningar för många människor att hitta sig själva och komma ut ur den psykiska ohälsa som beror på känslan av att inte känna sig hemma eller behövd.

Jag kommer från en trygg hemmiljö och har mer och mer förstått vilken avgörande betydelse det har haft i mitt liv. Att ha ett hem där jag kunde känna tillit till de vuxna var något helt självklart. Även den yttre miljön var fridsam. Liksom många andra av mina landsmän på 60-talet, upplevde jag att krigets fasor kändes väldigt avlägsna. En skyddad miljö? Möjligt. Men också väldigt privilegierad.

Under mitt vuxna liv har jag haft förmånen att få arbeta i olika länder, varav i flera katastrofsituationer. Där har jag kommit till insikt om den grymma verklighet som miljontals människor lever i idag. Jag har mött människor som från en dag till en annan ryckts upp från en trygg ekonomisk tillvaro och ett etablerat liv, för att leva i en situation där man i princip har förlorat allt. Jag har träffat barn, som är djupt traumatiserade av en förlorad trygghet och pratat med ungdomar som förlorat hoppet om framtiden.

En hel del av dessa människor vars tillvaro trasats sönder i deras hemländer, befinner sig idag på svensk mark. Många är djupt ärrade av det som man gått igenom. De flesta kämpar ändå för att återvinna balansen i livet och återfå hoppet om framtiden. Trots det ökande våldet och den alltmer raffinerade kriminaliteten, så är Sverige fortfarande ett tryggt land i jämförelse med konflikthärdarna runtom i världen.

För hur länge? Både från öst och väst kommer det förtäckta hot om invasion och motåtgärder. Vapenarsenalen hos stormakterna är enorm och skulle kunna tillintetgöra allt liv på vår planet på några sekunder. Tyvärr är det ingen tröst att titta på historien. Krig har ofta startats på grund av galningar som drivits av maktbegär och prestige men som i väldigt liten grad tagit hänsyn till folket.

Miljöförstöringen framställs ofta som det som mest äventyrar vår framtid. Jag håller med om att det är ett hot som är ytterst reellt och extremt skrämmande. På grund av överkonsumtion, förgiftning och girighet håller vi som mänsklighet på att såga av den gren vi själva sitter på.

Samtidigt får vi inte glömma ett hot som är ännu mer närliggande. Med retoriken hos dagens världsledare, finns det en stor risk att vi kommer att förgöra varandra innan vi totalt hinner att förstöra vår värld.

Att arbeta för framtiden är att vara miljömedveten och kämpa för en grönare värld. Parallellt och kanske med ännu större styrka, behöver vi också kämpa för fred på vår jord och fred mellan människor. Det är den hållbara vägen!

Det här inlägget skrivs en dag före den allra mörkaste dagen på året, som i år infaller den 21 december, närmare bestämt klockan 16.58. Mörkret förknippas lätt med det dystra, tråkiga och skrämmande. Samtidigt är advent, som föregår vintersolståndet, årets ljusaste högtid. Dekorationerna av LED-belysning som pryder hus och trädgårdar tenderar att bli alltmer förfinade och påkostade. Inne i husen lyser adventsstjärnor, adventsljusstakar och julgranar. Det går åt en hel del tid och pyssel för att få allt i ordning. Varje år då jag packar ner det som hör advent och julen till känner jag mig färdig med både perioden och tillbehören. När advent sedan närmar sig 11 månader senare, är det alltid lika roligt att börja packa upp de olika lådorna för att pryda hus, balkong och trädgård.

Det allra finaste med advent tycker jag är traditionen att tända de 4 ljusen. Ett efter ett annonserar de vecka efter vecka julens ankomst. Jag vet inte i hur många hem som den traditionen bevaras. Det är synd om den håller på att försvinna – jag minns själv hur spännande det var att som barn få tända ett nytt ljus varje vecka.

Advent betyder ankomst. För de flesta innebär det att vi väntar på julen med allt vad det innebär. Men advent, ankomsten har ju en djupare innebörd. Det är det lilla barnet i krubban vi firar. Han som kom för att dela vårt mörker men framför allt är världens ljus.

Gloria in exelsis Deo!

På 1970-talet var det en hel del ungdomar som försökte sig på att leva i kommuniteter. Motiven var olika men ofta fanns det en fascination för gemenskapstanken. Vänstervågen var en influens, där kommunismens ideal var ett förkastande av kapitalismen och en dröm om ett samhälle fritt från girighet och exploatering. Många av de drömmarna bleknade bort när vänstergenerationen hade vuxit upp. Andra grupper förenades av en och samma ideologi där omsorgen om de ensamma, utsatta och behövande stod i centrum. Många av dessa ungdomar övergav kommunitetslivet i och med att familjer formades. Det var ofta svårt att förena privata intressen med den påtvungna solidariteten. Dessutom upptäckte man efterhand hur olikheter hos gruppens individer snarare hotade att spränga sönder än att konsolidera sammanhållningen.

När Akademihus nu har satt igång ett projekt med Coliving, så bygger man förvisso vidare på den tanken att kommunitetliv i grund och botten är något bra. En viktig aspekt är att de studenter som berörs av projektet, ska kunna känna gemenskap och trygghet i ett samboende med andra. Tanken är att var och en ska ha sina egna utrymmen på en begränsad yta. De stora och energikrävande utrymmena delas mellan ett antal personer.

På det här sättet kommer man att kunna göra stora miljömässiga vinster i framtidens studentboenden, förutom den vinst det innebär att få dela gemenskapen med andra.

Jag tycker det här är en jättespännande idé och hoppas på att den kommer att få genomslag även längre upp i åldrarna. Coliving passar säkert inte alla men det vore utmärkt för dem som längtar ut från isolering och samtidigt vill bidra till ett miljövänligare samhälle.

I den västra delen av Centralafrikanska Republiken ligger staden Carnot, som sedan lång tid är något av en centralort för diamantbrytningen i landet. Samtidigt är jorden bördig och många lever av sina planteringar. Stadskärnan består av en del affärer, en bensinstation och en busstation. Den övre delen av staden ligger på en platå. Vägen ditupp brukade fungera som huvudväg men är numera urgröpt av raviner och ganska oframkomlig.

Åker man åt motsatt håll så kommer man så småningom ner till floden Mambéré. Den slingrar sig lugnt och värdigt som en jätteorm genom den sydvästra delen av landet. Under regnperioden förvandlas vattenflödet och floden blir mer vild och oberäknelig.

Vi befinner oss i tropikerna och värmen är tryckande. Nere vid Mambéré frodas växtligheten oberoende av torka eller regn. Det omgivande landskapet en blandning av träd- och busksavann. Under torrperioden blir det mycket hett på dagarna och både människor och djur söker sig till möjlig svalka där det finns minsta antydan till skugga.

Sådana dagar, då luften står stilla och värmen nästan upplevs outhärdlig, kan det löna sig att åka cirka 20 kilometer längre västerut. Där parkerar man bilen inte så långt från vägen. Sedan tar man sig en slingrig stig ganska brant ner i regnskogen. Luften blir svalare och ju längre ner man kommer, desto starkare blir bruset. Där stigen tar slut öppnar sig en glänta i regnskogen. I blickfånget ligger ett högt vattenfall, där vattenmassorna kastar sig ner cirka 20 meter.

Vattnet är alldeles klart och kallt och botten är finaste sand. Luften är ljuvlig. Mitt i den tropiska hettan finns en plats där det fläktar så skönt från rörelserna i vattnet. Svettiga som vi är, kastar vi oss i den svala lilla damm som har skapats strax nedanför vattenfallet.

En dag vid Totebu var tillräcklig för att ladda batterierna.

Jag skulle önska att platsen fanns kvar men jag är inte säker på att så är fallet. I alla fall inte det Totebu jag minns. Liksom så många andra gånger, var frestelsen stor hos vissa myndighetspersoner att exploatera vattenenergin i fallet och bygga ett kraftverk. Vilka elkraften skulle försörja var oklart men jag misstänker att den inte skulle komma de mest behövande till del. Jag har ingen lust att forska i hur det blev. Jag vill minnas Totebu som den oas det var, mitt i den tryckande hettan som omgav oss.

Modellbyn i Grésier var ett projekt som startade i återuppbyggnadsarbetet efter den förödande jordbävningskatastrofen som drabbade Haiti år 2010. Området där byn Grésier ligger, drabbades hårt och många familjer förlorade sina hem. På en hög kulle ovanför byn, upplät kommunen mark för att bygga upp en by bestående av 140 hus. Då jag första gången kom dit i slutet av 2012, hade arbetet just påbörjats. Sedan gick det i en rasande fart och redan år 2013 invigdes byn med pompa och ståt.

Undan för undan flyttade de familjer in som blivit berättigade till ett hus på platsen. Allt verkade frid och fröjd. Byggherren menade sig ha fyllt sitt åtagande både vad gällde tid och kvalitet. Det återstod bara en detalj, vattnet. I kontraktet ingick det att förse byn med en välfungerande djupborrad brunn. Det skulle inte vara något problem var budskapet till oss. Efter fem misslyckade borrningar på lika många platser gav han emellertid upp. ”-Här finns inget vatten!” var hans slutsats.

Situationen var verkligen inte bekväm. Snart skulle här finnas flera hundra personer med dagliga vattenbehov. För de som redan fanns på plats var vi tvungna att frakta vatten med tankbil för att ett par dagar i veckan fylla vattentornet. Desperat började vi att söka efter lösningar. Allt från att leda vattnet från någon avlägset belägen vattenkälla, till att mot ersättning få rätt att ta vatten från en fungerande brunn nere i byn. När vi undersökte dessa möjligheter, så visade de sig inte vara realistiska.

Från Afrika kände jag en god vän, Roland Mararv som hade bedrivit väl fungerande vattenprojekt under många år. Jag kontaktade honom och ställde frågan om han kunde tänka sig att bistå oss med sin kompetens. Han gav en del råd men till slut landade det i att han bad sin kollega Sven Vestlund åka till Haiti, för att på plats försöka hitta en lösning.

Jag kan inte säga att våra förhoppningar var så stora men detta var vår enda chans så vi tog emot Sven med öppna armar. Hans metod var lite udda ur vetenskaplig synpunkt. I stället för att använda sig av förfinade instrument, gick han runt med en grenklyka över området. Han finkammade hela kullen men kunde inte hitta någon enda plats som gav tillräckligt med utslag. Då började han att undersöka marken nedanför. Även där var resultatet ganska magert. På en liten fläck fick han emellertid ett utslag som visserligen var lite svårtolkat men ändå tydde på att det här fanns två korsande grundvattenströmmar. Han markerade platsen noga och uppmanade oss att vaka över att man skulle borra på exakt den punkten.

Jag var inte närvarande då borrföretaget kom till platsen för att utföra sitt arbete. På kontoret mottog jag bara under dagen ett kort som visade en fontän av vatten som sprutar upp ur borrhålet. Trots att bildkvalitén lämnade en del övrigt att önska, så var det nog ett av de vackraste kort jag sett. Friskt, klart vatten, som mot alla odds av eget tryck sprutade upp från en mäktig källa någonstans i underjorden. Detta vatten representerade Liv, eftersom så många människor nu skulle kunna bygga en trygg och hälsosam tillvaro på kullens topp. Det har gått över 6 år sedan den här händelsen men fortfarande förser brunnen byn och dess innevånare med gott vatten i obegränsad mängd. Som ett friskt och vackert tecken på detta reser sig träd av olika slag på kullen. Framför varje hus finns det täppor där det prunkar överdådigt av blommor och grönsaker. En oas i det annars så ofta karga, otrygga och nedskräpade haitiska samhället. En plats där sargade människor funnit vila och glädje.

Så länge jag kan minnas har jag älskat vatten. Från tidiga barnaår har det känts som mitt andra element. Bland mina angenämaste barndomsminnen återfinns skärgårdsturerna med fiskaren Axel Isakssons inombordare. Säkert och tryggt tog den sig fram, det gungade skönt och kluckade angenämt. Inombordsmotorns dova dunk var vänligt och inbjudande, inte aggressivt och frånstötande som dagens snabba fartmonster med utombordsmotorer.

Jag har funderat över dessa barndomens båtturer och hur de säkerligen bidrog till att forma min positiva känsla för vatten. Senare i livet har jag också lärt mig att ha respekt för detta element. I sin upprörda, otyglade form kan det ödelägga både samhällen och människoliv. Det kan härbärgera sjukdomar och farliga varelser.

Trots detta har jag alltid återvänt till vattnet. Det är i dess närhet som jag har haft mina mest sällsamma upplevelser av harmoni, själens balans och lycka.

Pointe Indienne

Ett par mil norr om Kongo Brazzavilles ekonomiska huvudstad Pointe Noire, ligger orten Pointe Indienne. Den består idag av en befolkning på ungefär 400 invånare. Huvudnäringen var förr fiske. På grund av minskat bestånd har de flesta övergått till andra sysselsättningar. Sedan några decennier är Pointe Indienne ett populärt utflyktsmål under helger för stadsborna i Pointe Noire. Kustbyn ligger fortfarande ganska otillgängligt eftersom vägen går genom sanddyner där mindre personbilar lätt kör fast. När man väl tagit sig ner till havet, kan man njuta av en milsvid sandstrand. I Louangobukten är det ganska långgrunt och där har det sedan lång tid tillbaka byggts bungalows. Det alltmer stigande vattnet har emellertid naggat på vissa strandtomter och semesterhus.  

Befolkningen är mestadels fattig. Skolan fungerar dåligt på grund av brist på lärare. Ingen hälsocentral finns i närheten. Man försöker hitta en inkomst hos turister som besöker platsen. Annars är det mest jordbruk och uppfödning som man hankar sig fram på. På vägen ner till byn ligger landets första oljeutvinning som startade 1957. Oljekällan brinner fortfarande men ger torftigt med utbyte. På kvällarna kan man däremot se hur landets rikedom flammar från ett antal oljeplattformar flera mil ut i havet.

Strax söder om byn har jag hittat mitt smultronställe. Under mina vistelser i Kongo har det blivit min rastplats, min viloplats och min källa till återhämtning. Utmed den flera mil långa sandstranden, vilken sträcker sig från Pointe Noire och upp mot Gabongränsen, är det inte svårt att kunna vistas hela dagar vid havet, utan att bli störd av människor, bilar eller bullrande maskiner. Det enda man hör är vågornas ständigt skiftande ljud. Det ljudet har vaggat mig till sömns på natten och det har också väckt mig i gryningen varje morgon. Havets ständiga rörelse under ebb och flod, uppenbarar ständigt nya skepnader av de vackra strandformationerna.

Att få gå och strosa i sanden är vilsamt. Leta efter vackra stenar i olika former och färger. Känna hur det ljumma vattnet sköljer över fötterna. När ebb infaller kommer det ofta ungdomar som förstått att utnyttja det skafferi som gömmer sig mellan stenarna. Sjöborrar är taggiga på utsidan men på insidan döljer sig feta ägg som är mycket eftertraktade delikatesser. Pointe Indiennes framtid är osäker. Det finns en stadsplan där det är tänkt att bebygga också den här platsen. Sakta växer också staden allt närmare. Om det är en fördel eller nackdel är svårt att sia om. Kanske jag inte kommer att känna igen mig om tio år? Kommer då tystnaden ha förbytts i bullrande stadstrafik och den sköna havsluften blandas med täta dieselångor? Förändringar är oundvikliga men förhoppningsvis för de också med sig goda framsteg för den fattiga bybefolkningen. Min dröm är att medvetenheten om miljön, naturen och kulturen också ska få vara en integrerad del i den utveckling som befolkningen ser fram emot.