Författare: administration

Internationella läskunnighetsdagen, instiftad av UNESCO år 1967, firas den 8 september. Temat för i år är ”läs- och skrivkunnighet i en digital tid”. Om du vill läsa mer om dagen och ämnet från UNESCOs egen hemsida, har du länken här: https://unesco.se/internationella-laskunnighetsdagen-2025/

Själv hade jag förmånen att få vara med på ett webbinarium i samma ämne, hållet av organisationen ALEF (Adult Learning and Empowerment Facilitators). Mer information om den organisationen hittar du här: https://www.alef.org/ . Organisationen startades av Hélène Boëthius, som själv under många år har jobbat med alfabetisering i Afrika. Arbetet har vuxit och organisationens projekt åstadkommer förändring i många människors liv. Man arbetar efter en metod för inlärning, där man hela tiden utgår från deltagarnas egen kontext. Möjligheten att kunna relatera till situationer och utgå från problem / utmaningar i vardagslivet, gör att inlärningen blir naturlig och relevant.

Medverkande på webbinariet var bland annat Gulistan Kavak, som fick dyslexipriset 2023, samt Elisabet Näslund, kampanjledare för Läsrörelsen. Båda har erfarenheter av dyslexi i sin omgivning eller genom sitt arbete. Mottot för läsrörelsen är ”Ge dina barn ett språk”. Naturligt nog kom mycket av seminariet att handla om hur vi ska kunna stimulera barns och ungdomars lust att läsa i en digital tid. Samtidigt kunde vi konstatera, att barn faktiskt både läser och skriver väldigt mycket när man kommunicerar på sociala medier. För dyslektiker har de digitala hjälpmedlen blivit en oerhörd hjälp för att kunna komma över sina skriv- och lässvårigheter.

Samtidigt uppskattas det att cirka 35% av barnen i Sverige inte gillar att läsa. Det kan bero på olika orsaker. Förutom mer eller mindre uttalad dyslexi, så kan det helt enkelt vara så att man inte har blivit stimulerad hemifrån. I familjer med utländsk bakgrund finns det föräldrar som kommit hit som analfabeter, vilket inte utgör en bra förutsättning för att uppmuntra barnen till läsning. Gulistan, som själv är dyslektiker men dessutom mamma och lärare, gav flera pedagogiska och roliga exempel på hur man kan locka barn till läsning.

I det globala perspektivet, så finns det fortfarande stora utmaningar att övervinna när det gäller läskunnigheten. Det beräknas finnas 39 miljoner analfabeter i världen. Många vittnesbörd från kvinnorna i ALEFs kurser vittnar om vilken skillnad det kan göra när man börjar kunna läsa och skriva. Att inte kunna förstå vad som står på ett skrivet avtal och att inte kunna räkna ut hur mycket pengar man faktiskt ska få tillbaka i den dagliga handeln, gör att många blir lurade. Så fort man tillägnar sig färdigheter i att läsa och skriva, samt räkna, förändras förutsättningarna radikalt. Plötsligt blir man verkligen ”empowered”, man får förutsättningar att kunna styra sitt liv och även protestera mot orättvisor. Små insatser kan göra stor skillnad! Stöder du ALEFs arbete med 210 kronor, så kan det hjälpa en kvinna i Uganda att under 3 månader följa en Alef-kurs.

Vilket i sin tur innebär att hon är ett steg närmare sin autonomi och försörjningsförmåga.

Jag håller på att lyssna till boken Nexus av Yuval Noah Harari. Boken är, som titelbladet beskriver, ”A Brief History of Information Networks from the Stone Age to AI”. Jag har inte ännu kommit fram till författarens analys av AI-samhället. Däremot har det varit intressant att ta del av hans beskrivning gällande den roll som informationen haft under historien och i olika samhällen. Det som jag framför allt har tagit till mig, är förståelsen att information, under alla tider, har kunnat användas både i goda och negativa syften. I diktatursamhällen till exempel förvrängs informationen, så att man bättre ska kunna manipulera och kontrollera befolkningen. Harari tar exempel från det stalinistiska Sovjet, där den filtrerade eller rent av falska informationen resulterade i vad som bäst kan kallas övergrepp på befolkningen. För vår del känns det lockande att ta mer närliggande exempel. I Ryssland förvanskas verkligheten genom felaktig och förvrängd information om kriget med Ukraina. Så får man det att framstå som att Ukraina är angriparen. En lögn som för många blir som en sanning, därför att alternativ information är bannlyst.

Information är bland det viktigaste som finns. När SJ drabbas av förseningar, eller då SAS-flyg blir annullerade på grund av problem som uppstått, så händer det i princip aldrig att de väntande resenärerna reagerar med vredesutbrott. Den önskan som emellertid alltid sätts högst, är möjligheten att få information om orsaken och information om vad man kan förvänta sig. Får man svar på dessa frågor, så infinner sig ofta lugnet och man kan tålmodigt fortsätta att vänta.

Att som anhörig inte få information om vilka medicinska beslut som tas gällande ens sjuka förälder eller barn, kan upplevas kränkande. Brist på information till berörda i en organisations förändringsprocess skapar onödig ångest och oro. Då vi i en relation slarvar med informationsutbytet till varandra, ackumuleras frustration vilket bäddar för konflikt.

Så kan vi fortsätta att ge exempel på hur behovet av information genomsyrar i princip allt vi gör i vårt dagliga liv. Då vi tänker på hur informationen ska förverkligas, så faller det sig naturligt att tänka in en ömsesidighet. Någon förmedlar information och en annan mottar informationen. Så har varit det vanliga sättet att inhämta kunskap genom historien.

Sedan några årtionden talar vi emellertid alltmer om att ”googla” för att inhämta information. I en sådan process är budbäraren ofta okänd och informationsöverföringen innebär ingen ömsesidighet med ett utbyte. Googlingen har öppnat enorma möjligheter att hitta information som det annars skulle vara komplicerat att ta reda på. I det vardagliga arbetet inom sjukvården, har både jag och mina kollegor ibland kliat oss i huvudet då vi stått inför utmaningen att hantera en avancerad utrustning. Räddningen har många gånger blivit den information vi snabbt kunnat hämta upp på nätet.

Ett steg ytterligare tar oss dagens informationssamhälle, med AI:s intåg. Där behöver man ofta inte ens fråga efter information, utan AI ligger steget före och listar ut vad vi är på jakt efter. Då jag öppnade Wordprogrammet idag för att skriva den här bloggen, så fick jag ett antal förslag från AI på hur jag kunde bli hjälpt på traven. Jag motstod frestelsen, eftersom jag tycker det är spännande att själv få vara involverad i den intellektuella och skapande process det innebär att aktualisera ett ämne.

Däremot kan jag erkänna att också jag har åkt snålskjuts på AI:s hjälpsamhet. Det inträffade vid ett tillfälle, då jag bara hade ett par timmar på mig att sno ihop ett par roliga rim i specifika ämnen vid en kursavslutning. Det enda jag nu behövde göra, var att tala om för AI vad jag önskade och sedan ge rimmen en personlig touch!

Det uttalas många farhågor gällande AI och risken för att den ska ta över i vårt samhälle. Jag har inte själv förmågan att bedöma hur stor den risken är. Däremot har jag nog inte fel om jag summerar min bedömning på följande sätt:

• Det har aldrig varit så lätt att få till sig information som det är idag men det har heller aldrig varit så svårt att sovra fram vad som är falsk och vad som är sann information. Det blir en utmaning som vi alltmer kommer att ställas inför! Att inte kasta ut barnet med badvattnet gäller fortfarande. I takt med AIs ökande inflytande, måste vi emellertid också lära oss att vara än mer kritiska gällande informationen som vi blir översköljda med!

Idag, den 21 augusti är det världsentreprenörsdagen. Ordet har sitt ursprung i franska språket, där verbet ”entreprendre” betyder att åta sig en uppgift, eller ett projekt. Entreprenören är människan som genom sitt engagemang och sin kunnighet försöker realisera projektet.

Dagen har kommit till, därför att man har sett vilken stor betydelse entreprenörer har för att driva utvecklingen framåt i olika samhällen. Tack vare entreprenörer kan projekt, både stora och små förverkligas. Där entreprenörskapet frodas, blomstrar också samhället.

Stödet till entreprenörskap i fattiga länder är därför viktigt. Organisationer som Hand i hand (https://www.handinhandsweden.se/) satsar på att stötta både kvinnor och män i dessa länder så att de kan förverkliga sina idéer. Tusentals har på det sättet kunnat lyftas ur sin fattigdom. Så här beskriver man sin uppgift på sin hemsida: ”Vårt uppdrag är att genom självhjälpsgrupper ge människor kunskap, färdigheter och kapacitet att utvecklas som entreprenörer och därmed förbättra sina försörjningsmöjligheter, kunna kräva sina rättigheter och bidra till att utveckla sina lokalsamhällen på ett hållbart sätt.”

I samhällen där bristen på både jobb och pengar riskerar att driva människor in i hopplöshetens återvändsgränd, skapar insikten om entreprenörskapets betydelse en utväg: ”En av huvudorsakerna när fattigdom biter sig fast är bristen på jobb och försörjning – och det är främst här våra insatser gör konkret skillnad. Genom organisering i självhjälpsgrupper, utbildning och stöd ger vi småskaliga entreprenörer möjlighet att se dagens ljus. Med en stabilare inkomst, ett socialt skyddsnät och stärkt motståndskraft mot kriser kan människor börja ta makten över sitt liv och sin framtid.” Det är framför allt för alla dessa människor, som världsentreprenördagen är speciellt viktig. Den sätter fokus på den stora potential som finns hos människor i fattiga länder. I många fall bär de på nycklarna till en positiv utveckling i sina länder och till en ljusare framtid för dem själva och deras barn. Bara vi stöttar dem att förverkliga sina drömmar!

Idag meddelade Sveriges statsepidemiolog att han avgår med omedelbar verkan. Skälet verkar inte vara en personkonflikt eller samarbetssvårigheter. Det som Gisslén uttrycker, är att det helt enkelt saknas medicinsk kompetens på Folkhälsomyndigheten. Intresset för att vilja bygga upp en sådan kompetens verkar inte heller vara särdeles stort. Därmed är man väldigt dåligt rustad för att möta en ny pandemi, som förr eller senare kommer.

Generaldirektören, som själv inte är läkare eller har medicinsk kompetens, har i ett uttalande låtit meddela att Gisslén har fel. Den medicinska kompetensen på Folkhälsomyndigheten är betryggande enligt henne.

Ord står alltså mot ord och det är som alltid svårt för en utomstående att avgöra vem som har rätt.

Folkhälsomyndighetens enorma betydelse blev klarlagd i samband med COVID-pandemin. Det var en total mobilisering för att kunna möta hotet inför en dittills ganska okänd virussjukdom. I det stora hela tror jag att det svenska folket i efterhand gav godkänt till den enorma insats som de ansvariga stod för.

Den här betydelsen ville socialminister Jacob Forssmed lyfta fram, då han under dagen hade ett krismöte med generalsekreteraren efter Gissléns avgång. Även om inga detaljer av mötet tillkännagavs, så är Forssmeds sammanfattning belysande: Det är viktigt att tilliten och förtroendet för Folkhälsomyndigheten bibehålls!

Den trygghet som det svenska folket upplevde genom myndighetens handfasta hanterande av enorma utmaningar under pandemin, måste det skapas förutsättningar för även i fortsättningen. Det kan inte ske utan att man är på framkant då det gäller nya rön på det medicinska området. Det kan inte heller ske, utan att man tar tillvara kompetenser med ett enormt kapital av erfarenhet, samt låter dem finnas med i ledningsgruppen med möjlighet att påverka.

Jag hoppas att Gissléns avhopp inte har varit förgäves, utan att Folkhälsomyndighetens ledning utvärderar sina egna tillkortakommanden och hittar vägar till förbättring! Det är man skyldig svenska folket!

Så har jag nått 72-årsstrecket. Och blivit ordentligt uppvaktad, fast jag varken ätit tårta eller haft något kalas. Har man vänner på sociala medier, så riskerar man ändå inte att bli bortglömd.

Dagen har annars förflutit som vanligt. Någon gång har jag stannat upp och kontemplerat över att jag för 72 år sedan, kom till världen på Luleå lasarett. Samt att alla dessa år som förflutit har gått så fort.

I vissa avseenden känner jag mig fortfarande som ett litet nyfiket barn, som väntar på nästa äventyr. Trots att jag vet att det förväntas ett mer moget beteende och tänkande efter alla dessa år, så hoppas jag ändå att det ska finnas kvar lite av barnasinnet hos mig också under dagar som kommer.

Hos barnet finns nämligen en förmåga att glädjas åt livet och att leva i nuet. Två viktiga egenskaper som så lätt går förlorade i vuxenlivet, då stress och ökad press gärna absorberar oss och kväver förmågan att fånga dagen.

Så många gånger har jag hamnat där själv, bara hastat förbi och ständigt på jakt efter nästa punkt på programmet. Det leder till en oförmåga att ta till sig av allt det fina som livet bjuder på.

För varje dag som går och för varje år som läggs till mitt liv, känner jag det nu alltmer viktigt att bereda rum i mitt liv för glädjen över att bara få leva. Att få andas luften, se stjärnorna och supa in naturens alla färger, ljud och dofter. Men också njuta av gemenskapen med andra och dessutom kunna dela med mig av den kärlek som jag själv fått uppleva i överflöd.

När jag tjänstgjorde i Johanneskyrkan i Boden, så hade jag intentionen att vid sidan av min halvtidstjänst som pastor bedriva caféverksamhet på de övriga 50%. Jag fick löftet av församlingen att hyra en del av kyrkan, vilken jag med egna medel gjorde i ordning till ett trivsamt utrymme. En uteplats konstruerades också mot gatan med bord och sittplatser. Dessutom kunde församlingssal och kök nyttjas för verksamheten.

Det blev en otroligt fin sommar. Mycket folk som aldrig satt sin fot i kyrkan fick vi kontakt med under avslappnade former. Det blev tillfälle till många fina samtal och även möjligheter att besvara frågor om kyrkans verksamhet och historia samt att visa kyrkolokalen.

Verksamheten var inte väl sedd av alla. Någon hänvisade till och med till berättelsen om hur Jesus drev ut månglarna ur templet och ansåg att kassa-apparaten var en avgud som behövde täckas över.

För min del har jag aldrig sett någon motsättning mellan företagsamhet, entreprenörskap och kristen verksamhet. Byggnader är inte ”heliga” men de kan bli verktyg som förkroppsligar det kristna kärleksbudskapet. För att få en sådan verksamhet att gå runt, måste man också räkna in hantering av pengar, det vill säga ett förvaltarskap av våra resurser. Vi måste dessutom bryta ner de barriärer mellan det ”sakrala” och det ”världsliga”, som vi under lång tid byggt upp i vårt medvetande och inom kyrkan. Allt för att vi ska kunna nå människor som annars ointresserat skyndar förbi kyrkoporten,

Därför blir jag så glad, när jag i dag läser om Svenska Kyrkans församling i Sågmyra i Dalarna. Under lång tid har det inte funnits kvar någon matbutik i det lilla samhället. Nu öppnas det en i kyrkans lokaler. Syftet är klart: – Vi vill jobba så samhällstillvänt som möjligt, säger kyrkoherde Lennart Pettersson. Det är en entreprenör som driver butiken med självbetjäning.

Vidare säger kyrkoherden: – Vi har i vår församlingsinstruktion skrivit in som särskilt fokusområde att jobba så samhällstillvänt som möjligt, att vi ska bli relevanta. Så vi driver ett kafé och försöker jobba utåtriktat och det här blir ännu en kugge, att vi är med och hjälper till så att det blir en butik i den här byn.

Fördelarna är uppenbara. Folk kommer nu även att besöka kyrkolokalen, eftersom butiken hör samman med den. Det gör att tröskeln blir lägre till också andra verksamheter. Kyrkans lokaler kommer dessutom att utnyttjas på ett bättre sätt än tidigare. Dessutom får man in hyresintäkter.

Kyrkoherden sammanfattar: – Nu kommer det att finnas liv i Sågmyra kyrka, folk kan komma dit dygnet runt och lamporna kommer alltid att lysa. Så jag tror att det här kan ge liv åt ett hus som annars har sett ganska tomt ut.

Vilket fint initiativ! Jag önskar och tror att det här kommer att bli ett lyckat projekt, som kommer att följas av många kyrkor. Entreprenörskap är inte farligt, inte ens inom kyrkans lokaler. Speciellt inte om det tjänar samma syfte som kyrkans: nämligen att nå ut till människor i vår omgivning och att stödja medmänniskor i deras vardagliga kamp för ett värdigt och meningsfullt liv!

Lördagen den 8 januari 2005 ingick jag i jourteamet som deltidsbrandman på den lilla orten Ulrika utanför Linköping. På kvällen började det blåsa upp ordentligt. Under natten vaknade jag av larmet som gick. Den kraftiga blåsten hade utvecklats till en rejäl storm, vilken senare döptes till ”Gudrun”. I skogen runtomkring knakade det rejält av träd som föll. Vi som hade jour i räddningstjänsten, kallades ut till en olycka med en bil som kolliderat med ett nedfallande träd på vägen mellan Ulrika och Vikingstad, i riktning mot Linköping. Eftersom vi hade ett ”I-Väntan-På-Ambulans”-uppdrag, så ingick det även att ge bästa hjälp åt eventuella skadade till dess att ambulans nådde fram.

Det tog oss säkert 1 timme att komma fram till olycksplatsen. På grund av det riskfyllda arbetet att såga sig igenom alla träd som fallit ner över vägen och faran att nya träd skulle brytas av och komma farande, var vi tvungna att ta oss fram försiktigt.

Vi anlände i alla fall en bra stund innan ambulansen, som ju hade samma problem från det andra hållet. I den olycksdrabbade bilen fanns en ung man, egenföretagare, som hade fått larm om elavbrott i sin företagslokal i Vikingstad. Hans bostad låg bara några hundra meter från olycksplatsen. I brådskan hade han inte i tid hunnit att uppfatta ett träd som låg rakt över vägen. Bilen hade rammats av trädet och mannen hade fått svåra huvudskador. Vi gav första vård och meddelade även hustrun i hemmet en bit bort om den tragiska olyckan. Så småningom kom också ambulansen som övertog ansvaret.

Det här är mitt starkaste minne av stormen Gudrun. Jag kommer även ihåg att vi de efterföljande veckorna ställde upp en av räddningstjänstens bilar på ”torget” vid byns affär. Många behövde praktisk hjälp på olika sätt, eftersom det var elavbrott och blockerade vägar lite här och var. Andra ville bara prata och ventilera sin oro för de katastrofala följderna av stormens härjningar.

Liksom vid andra katastrofer som inträffat under 2000-talet, så var inte heller följdverkningarna av Gudrun enbart negativa. Det har skapat en insikt om nödvändighet av beredskap, både hos statliga myndigheter men också på det lokala planet. För andra har katastrofen rentav öppnat ögonen för nya möjligheter.

I samband med 20-årsminnet, publicerades igår en intervju med familjen Lindahl på Kastebergs gård utanför Ljungby i Småland. Förödelsen i deras skog var stor efter stormen. Efter att den första chocken lagt sig, beslutade man sig ändå för att inte ge upp. I stället såg man till att ta hand om den nedfallna skogen, vilken ju hade varit deras ekonomiska trygghet. Dessutom försökte man att tänka nytt. Karin Lindahl menar till och med att stormen tvingade dem att se nya möjligheter: ” Vi hade gått på i våra gamla vanor och inte sett alla möjligheter som vi kreativt började tänka ut”.

Hennes sammanfattande ord är verkligen starka och kan sägas gälla i varje katastrof, hur fruktansvärd och förödande den än kan tyckas vara:

• Alla katastrofer är ju problem, men vänder man problemen till en möjlighet då får man också styrka!

Samtidigt har jag inte kunnat släppa tanken på den skadade mannen och den drabbade familjen. Har de också kunnat vända olyckan som inträffade till något positivt? Jag vet att deras liv radikalt förändrades genom konsekvenserna och inser att på det personliga planet är det inte alltid så enkelt.

Samtidigt vet jag om många andra som har lyckats gå vidare, trots fruktansvärt tragiska händelser som inträffat i deras personliga liv. Inte med hurtiga hurrarop men i medvetenheten om att själva sorgen och alla frågetecken kan bli utgångspunkten för en mognad och en förmåga att hantera andra livssituationer. Både sina egna och andras.

Tisdagen den 19 oktober 2004 hade jag som vanligt varit en bra stund på jobbet som vårdcentralschef i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Vi skulle ha vårt morgonmöte men den medicinskt ledningsansvarige läkaren dök konstigt nog inte upp. När hon sent omsider anlände, så märkte jag genast att något var fel. Hon var upprörd och gråtfärdig. Så talade hon om anledningen.

Hon var just färdig att bege sig till dagens arbete på vårdcentralen, då hon hade kastat en blick ut genom fönstret. Från sin lägenhet på Kanberget i Linköping såg hon då 2 människor ligga på cykelvägen cirka 50 meter från huset. Hon kunde urskilja att det var ett barn och en vuxen kvinna. Hon visste inte vad som hänt men skyndade sig ut från lägenheten och sprang ner till dem. Genast konstaterade hon att de var allvarligt skadade och ringde 112. Samtidigt försökte hon göra upplivningsförsök men insåg snart att det var fruktlöst. Den lilla pojken och den medelålders kvinnans liv gick inte att rädda.

Min kollega var naturligtvis väldigt traumatiserad av det hon varit med om. Det som hänt berörde oss alla djupt och vi försökte stötta både vår MLA och varandra.

Snart kom nyheten ut om att det inträffat ett dubbelmord i Linköping på en 8-årig pojke vid namn Mohamad och den 56-åriga kvinnan Anna-Lena. Hon var lärare och på väg till sitt jobb då hon upptäckte vad som höll på att ske med den lille pojken. Någon hade sett att hon försökte rädda Mohamad. Då blev hon själv offer för mördarens kniv. Ingen hade däremot kunnat ge ett närmare signalement på mördaren, som snabbt försvunnit.

En förstämning la sig över hela staden efter mordet. För Mohamads föräldrar och familj var det naturligtvis fruktansvärt tragiskt. Föräldrarna drev en butik mitt i centrala Linköping och visste inte heller om det som hänt avspeglade en hotbild. Oron – men också sorgen – gjorde att man snart stängde ner och sålde verksamheten.

Trots ett intensivt spaningsarbete så förblev dubbelmordet olöst i 16 år. Just då man var på väg att förpassa det till ett sk ”cold case”, vilket innebär att man inte längre bedriver något aktivt spaningsarbete, så prövade ledaren av brottsutredningen Jan Staaf något nytt. Han beslutade sig för att ta hjälp av dna-släktforskning som ett verktyg i ett sista försök att lösa fallet.

Jan vände sig till Peter Sjölund, expert på DNA-släktforskning. Det ledde till att mördaren Daniel Nyqvist ganska snart kunde gripas.

I går, den 7 januari, hade den nya serien ”Genombrottet” premiär på Netflix. Den har genomgående fått bra recensioner så jag kan nog rekommendera den utan att själv ha hunnit se den. Jag kommer definitivt att titta på den här skildringen. E

tt drama som jag den där ödesdigra dagen upplevde på nära håll men samtidigt önskar vore ogjort.

Läste på morgonen i dag att forskare tror sig ha hittat hemligheten bakom åldrandet och att man nu kan gå vidare för att försöka bevara människan ”evigt ung”.

Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen av den här forskningen. Jag lär inte uppleva något revolutionerande i min livstid och frågan är om jag vill det? Förutom alla frågor som uppkommer gällande konsekvenserna, varav en är befolkningstillväxten på vår redan överbelastade planet, så finns det något skevt i försöken att överlista de naturliga lagarna.

Visst – åldrandet kan verka skrämmande, Vårt livsutrymme begränsas, vi förlorar vår fysiska förmåga och ibland även vår mentala kapacitet. En ännu större ångest kan människan känna inför döden. Att livet bara ska utsläckas en dag och allt ta slut. För en del känns det som början på något nytt, vilket innebär hopp. Andra tror att det bara kommer att vara som att kastas ut i ett stort tomrum, där existensen försvinner. Det är kanske än mer ångestladdat.

Trots detta – finns det något mer naturligt än att åldras, för att till slut dö? Det är vår ”allvetande” och ”allsmäktiga” generation som har ifrågasatt det naturliga i den processen och som nu försöker att bemästra den. Då vi läser om historiska gestalters förhållningssätt så står det om dem att de vid sin höga ålder var nöjda med livet och mätta på att leva. Dessa människor möter jag i mitt dagliga liv också i dag och jag betraktar dem som vägvisare och som kloka.

En av mina favoritsånger är den som Alan Jackson så fint sjunger och den har blivit min ledstjärna:

The older I get
The more I think
You only get a minute, better live while you’re in it
’Cause it’s gone in a blink
And the older I get
The truer it is
It’s the people you love, not the money and stuff
That makes you rich

And if they found a fountain of youth
I wouldn’t drink a drop and that’s the truth
Funny how it feels I’m just getting to my best years yet

The older I get
The fewer friends I have
But you don’t need a lot when the ones that you got
Have always got your back
And the older I get
The better I am
At knowing when to give
And when to just not give a damn

And if they found a fountain of youth
I wouldn’t drink a drop and that’s the truth
Funny how it feels I’m just getting to my best years yet
The older I get

And I don’t mind all the lines
From all the times I’ve laughed and cried
Souvenirs and little signs of the life I’ve lived The older I get
The longer I pray
I don’t know why, I guess that I’ve
Got more to say
And the older I get
The more thankful I feel
For the life I’ve had and all the life I’m living still.

För någon vecka sedan samtalade vi på jobbet om vad man egentligen firar på trettondagen. Det är en ganska okänd högtid och många har nog inte en aning om ursprunget.

Faktum är att trettondagen, eller trettondedag jul påstås vara den allra äldsta kristna högtiden. Vi är inte ensamma om att fira dagen som helgdag. Även i Finland samt en rad länder ute i världen är det en speciell högtid. I de katolska länderna på kontinenten är det en speciell helg. Traditionellt är det då man ska ge julgåvorna till varandra, precis som de vise männen gjorde till Jesusbarnet. Då vi bodde i Frankrike, kom den här helgen våra franska vänner med en ”Galette des rois” (ung ”kungarnas bakelse”), som inuti bakverket gömde en figur i form av en kunglig gestalt. Det var extra roligt för barnen att försöka hitta var någonstans man hade stoppat in figuren.

Bakom den här traditionen finns berättelsen om de tre österländska stjärntydarna, vilka enligt traditionen, lagom till trettonde dagen efter Jesu födelse, hade hunnit ta sig fram till Jesusbarnet för att ge honom sin hyllning. De hade ju sett en ovanlig stjärna, vars innebörd var att en kung hade fötts. Nu hade de följt stjärnan ända tills den stannade över huset där Jesus befann sig.

Berättelsen finns i Matteusevangeliets andra kapitel, versarna 1-12. Det står faktiskt ingenstans att de var just tre till antalet, det är ett antagande baserat på gåvorna som nämns: guld, rökelse och myrra. Enligt traditionen var deras namn Kaspar, Melchior och Balthasar.

Egentligen är det ganska märkligt att den här skildringen har fascinerat så många och att den har kommit att bli så betydelsefull i den kristna traditionen. Kanske är det därför att här möts österländsk mystik och judendom, samtidigt som barnet i fokus för allas uppmärksamhet representerar något helt nytt. Jesus blir hans namn och han kallas av vissa för religionsstiftare. Dessa män från öster, vilka av judar betraktades som hedningar, tillber i förundran och sida vid sida med barnets föräldrar den lilla bebisen. Så kommer det här människobarnet också senare under historiens gång, på ett helt nytt sätt förena människor från alla världens folk, kulturer och sociala skikt i gemensam vördnad.

I den kristna kyrkan har trettondagen kommit att kallas epifania, vilket betyder uppenbarelse eller framträdande, Det betraktas som den dag då Jesus uppenbaras vara Guds son.

I bakgrunden rör sig också en annan, ganska obehaglig gestalt. Matteus berättar att de vise männen först sökte upp kung Herodes, eftersom de ansåg att hans palats borde vara den rätta platsen för en nyfödd kung. Herodes blir orolig, eftersom han inte vill ha någon rival om tronen. Därför befaller han dem att komma tillbaka och berätta för honom var den nyfödda kungen befinner sig. När de aldrig återvänder, blir kungen ursinnig, vilket utmynnar i ett fruktansvärt massmord av barn i Betlehem och däromkring.

Så frammanar uppenbarelsen av det lilla Jesusbarnet redan från början helt motstridiga känslor och kontroverser, som mynnar ut i antingen tillbedjan eller förkastelse. Så har det varit historien igenom.

Den tonsatta Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna” betraktas som en julsång men passar ju bra även på ”kungarnas dag”:

Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran,
du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.

Natt över Judaland, natt över Sion.
Borta vid västerrand slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar korus av röster,
skåda en härligt klar stjärna i öster