Författare: administration

Hur rädda ska vi vara för Mpox?

Knappt har oron för Covidpandemin börjat släppa sitt grepp om oss, innan nyheten om den nya, mer smittsamma och farliga varianten av Mpox, klad 1når oss. Mpox, eller apkoppor som sjukdomen tidigare kallades, är inte något nytt. Redan på 50-talet kunde man konstatera fall med smittade. Virussjukdomen drabbade tidigare i första hand män som hade sexuella relationer med andra män. De nya varianterna drabbar även andra.

Att vi så nära inpå Covid-pandemin känner oro är inte konstigt. Däremot bör vi också konstatera skillnaderna i jämförelse med Covid. Framför allt handlar det om kunskapen som finns tillgänglig om Mpox. Viruset är inte okänt, vilket var fallet ifråga om Covid. Sedan länge har man haft kunskap om dess ursprung och aktivitet. Man har hunnit utveckla effektiva vacciner och därmed byggt upp en beredskap.

Det är sant att Mpox liksom andra virus har en förmåga att mutera och förvandla sig till farligare varianter, något som vi sett med klad1. Trots detta är risken för att drabbas väldigt liten, om man följer de råd som Folkhälsomyndigheten anvisat. Det beror på att viruset inte är luftburet, utan bara överförs genom nära kontakt.

Jag har själv bekanta som oroas och till och med har ställt in besök av sina kongolesiska vänner. Jag klandrar dem inte – oro måste respekteras och är kanske i det aktuella fallet befogat på grund av personernas ålder. Det är ju framför allt de sårbara som riskerar att bli allvarligt sjuka om man råkar drabbas. Att vi tidsmässigt befinner oss nära Covid-pandemin påverkar säkert också till en oro som kanske inte alltid är motiverad.

Vi lever trots allt i ett tryggt hörn av världen, där vi har en tillförlitlig sjukvård och tillgång till vacciner. De som har mest anledning att oroas, är människorna i de centralafrikanska länder som drabbats hårt och då främst de som bor i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo (Kongo Kinshasa).

Måtte inte samma misstag begås än en gång. Vaccinerna ska inte stanna i västvärlden utan måste snabbt komma de mest sårbara till del.

Måtte vi inte heller gripas av panik och rädsla, så att vi bara tänker på vårt eget skydd och glömmer solidariteten med de drabbade. Det är nu de behöver oss och vårt stöd!

I dag, då det är en dag som alla andra, sätter jag mig ändå framför datorn för att skriva några rader. Jag ska strax bege mig till jobbet här uppe i den norrländska orten för att påbörja mitt helgpass. Jag fylls gång på gång av förundran att jag får och kan vara igång, utan större krämpor. Varje dag är en gåva som jag inte tar för given men tacksamt tar emot!

I helgen firade vi min frus 50-årsdag. Cathy hade önskat att vi skulle förlägga festen i vårt vackert belägna fritidshus. Inbjudan gick ut till vänner men framför allt ville vi att det skulle vara Öppet Hus. Och vänner kom det, inte i några massor men i alldeles lagom mängd för att vi skulle mäkta med. Vädret var perfekt: varmt men inte för varmt och uppehåll.

Det var speciellt roligt att så många av Cathys vänner med afrikanskt ursprung dök upp. En familj hade till och med kommit extra från DRK för att få vara med på firandet. Så roligt!

Det mixade kulturella inslaget präglade också maten: det bjöds på både afrikansk saka-saka och helsvenska grillade produkter. Speciellt uppskattade vi att Anja och Lars så helhjärtat ställde upp och bjöd på grillade rotfrukter och rökt röding och lax ur sin Muurikka!

När helgen var över, så var vi trötta men mycket tacksamma över att ha fått vara med om den här festen med så mycket glädje. Än en gång har jag påmints om vikten av att ta tillvara de tillfällen som ges att få fira tillsammans och att visa hur mycket vi uppskattar varandra! Det ger oss också kraft att orka vidare i den grå vardagen.

Vi är inne i tider då det kampanjas för val till Europa-parlamentet. Val till parlamentet sker bara vart 5:e år och de som väljs dit ska representera medlemsländernas befolkning. Så det borde vara ett val som upplevs viktigt för gemene man. Även om valdeltagandet historiskt sett är ganska lågt, så kanske alltfler svenskar får upp ögonen för att ”min röst betyder något” och utnyttjar sin rättighet att rösta på en representant (=ett parti) vars åsikter man tycker verkar bra.

När jag var ute och åkte på de västerbottniska vägarna igår, så möttes jag av en uppmaning att ”Förtidsrösta”. Det är ju en ypperlig möjlighet att kunna välja den tid som passar just mig för att gå till valurnan. Där jag satt i mina funderingar och beundrade det vackra försommarlandskapet, så uppfattade jag att det stod något snarlikt men med en helt annan betydelse. Det ord jag såg var ”Förtrösta”, vilket ju inte har något mer ”Förtidsrösta” att göra.

Eller kanske det trots allt har det? Att förtrösta innebär att vi sätter vår tillit till och känner oss trygga med någon eller något. Finns det något samband med valet till EU-parlamentet och befolkningens känsla av att man kan lita på de representanter som sitter där? Är det möjligen så, att det ointresse som hos många finns att lägga sin röst på en kandidat, bottnar i tvivel på att den kandidaten har en förmåga att ta tillvara de intressen som gräsrötterna kämpar för. Visst – det finns valkompasser som ska hjälpa oss i den processen. Av diskussioner där jag varit åhörare, vet jag ändå att många upplever besvikelse över hur litet man höll av det som lovats och som därmed blivit uträttat under mandatperioden i parlamentet.  

Det finns ju också en annan aspekt av att kunna förtrösta på våra folkvalda. Många upplever besvikelse över den brist på integritet som gång på gång kommer i dagen hos vissa av dem som valts. Oegentliga affärer och skandaler, girighet och ett förakt för regler gör att många misstänker att det finns mer personliga motiv bakom viljan att bli vald just till parlamentet. Att det dessutom går ganska långt innan regelverket sätter stopp när fel begåtts, är inte heller något som ökar trovärdigheten.

Jag tillhör inte den grupp som omhuldar politikerförakt. Jag hoppas innerligt att alla fina ord som yttrats i valdebatterna ska kunna förverkligas. Däremot så tror jag att våra folkvalda till Europaparlamentet på ett bättre sätt måste inse att de väljs på grund av ett förtroende och inte glömma detta så fort de valts.

Och vi behöver politiker som inte bara står upp för sina åsikter, utan också genom sin integritet är värda förtroendet!

Vill bara dela med mig en bild på ”mitt” bröd som jag i princip bakar varje vecka. Det är ett dinkelbröd med frukter och nötter, med bikarbonat i stället för jäst. Jag har inte hittat på receptet själv, utan det kan återfinnas på nätet, under ICAs receptsida.

Ingredienserna är ”matiga”: Dinkelmjöl (enligt receptet siktat men jag tar osiktat), fiberhavregryn, linfrön, torkade aprikoser, nötter, naturyoughurt och salt. Toppas med solroskärnor och pumpakärnor.

Ingredienserna kan naturligtvis varieras på olika sätt, här finns gott om utrymme för experimenterande.

Jag kan bara säga att jag älskar det här brödet! Gott och saftigt och håller sig bra. Mättar dessutom och duger gott utan pålägg. Lätt att göra dessutom!

Att vistas i norra delen av Sverige är för många lite exotiskt. Om man som jag bor i den region som gränsar till sydsverige, så slås man av den storslagna naturen i norr, av vidderna och tystnaden. Kanske märks skillnaden allra mest på vinterhalvåret, med krispig kyla och fluffig snö som ett mycket säkrare kort än i söder.

Jag försöker utnyttja den möjligheten så gott jag kan vid sidan av arbetet på sjukstugan de månader jag är här. Mars och april, den tid då vårblommor börjar prunka i rabatterna i min hemstad, har av alla jag pratat med här i Lappland beskrivits som de bästa vintermånaderna. Jag kom tillbaka för någon vecka sedan och kan redan intyga att det nog stämmer.

Har för någon vecka sedan hunnit att tillbringa en stor del av en solig dag på Skarvsjön. Efter en lång promenad på isen i packade skoterspår, intog jag min medhavda matsäck lutad mot en sten, där jag lapade sol och bara njöt av tystnaden.

Igår tog jag än en gång en tur ut på sjön, utrustad med pimpelspö och isborr. Det var inte lika strålande dag som förra veckan men skönt ändå. Så småningom gav fisket utdelning. Personligen tycker jag det viktigaste är att det nappar. Om det dessutom är fisk man kan ta med sig hem så är det en bonus.

Jag fick 4 fiskar. En behöll jag och det tyckte jag var tillräcklig lön för mödan. Den räckte till en måltid. Väl hemma igen fileade jag och smörstekte aborren. Tillsammans med kokta potatisar och grönsaker blev det till en supersmaklig måltid.

Jag kommer säkerligen att försöka utnyttja fler av mina lediga dagar på det här sättet under vårvintermånaderna.

Under 4 veckor har jag haft förmånen att vara hemma för en välbehövlig vila. Den föregicks av en intensiv period sedan slutet av november, då jag kom till min nuvarande arbetsplats i Storuman. Som bemanningssjuksköterska hör det ju till att man får hoppa in där det finns behov. Eftersom behoven är snarast outtömliga inom sjukvården, så har det blivit många kvällar, helger och ibland nätter. Samtidigt är jobbet både roligt och spännande. Uppdraget på sjukstugan hör nog till mina finaste upplevelser som sjuksköterska. En bidragande orsak är mixen av akutvårdsplatser (regionen) och korttidsplatser (kommunen). Förutom avdelningsarbete får man dessutom på kvällar och helger ta emot akuta fall på mottagningen. Lägg därtill alla fina kollegor och mötet med härliga norrlänningar! Allt det här bidrar förstås till att övervinna tröttheten. Jobbet blir en stimulans i sig som tillför kraft.

När möjligheten till vila nu erbjöds, så blev jag därför förvånad över hur trött jag var. Den första veckan hemma sjönk jag i princip ihop och orkade inte företa mig så mycket. Jag hade inte heller några större krav, så jag njöt av tillvaron. Plockade med min tvätt, besökte frisören och ordnade med tid på bilverkstaden och biltvätten. Mot slutet av veckan märkte jag att krafterna började återvända.

Min andra lediga vecka fick jag tillbringa med Antons familj och barnbarn från Bankeryd. Vi tillbringade några dagar tillsammans i stugan och på helgen mötte Cathy upp. Mesta tiden hade vi turligt nog toppenväder för olika vinteraktiviteter. Veckan efter var det blött och tråkigt grått men det hindrade mig inte från att besöka Brita och mina andra två barnbarn i Sparreholm. Vi hade kul tillsammans och vädret bättrade sig så småningom. Jag njöt verkligen av att äntligen få tillbringa lite tid med ”livets efterrätt” under de här veckorna. Det roliga fortsatte när jag kommit hem. Lördagen fick Cathy och jag roa oss tillsammans med våra kontaktbarn i simhallen. Efteråt blev det ett besök på Mc Donalds enligt deras önskan!

Den sista veckan av ledigheten ägnade jag mig åt att plantera om våra tropiska växter, laga mat och baka. Dessutom fanns det nu energi att göra allt det där andra som jag varken hunnit med eller ens orkade tänka på då jag just kommit hem.

Den långsamma processen att återfå kraft och lust efter en intensiv period, blev på något sätt extra tydlig just under min februariledighet. Jag insåg än en gång, hur viktigt det är att tillåta sig själv att släppa alla krav då man verkligen behöver vila. Att ”lyssna in” sin kropp och själ och att låta dem bestämma takten för återhämtning.

Jag vet att livet ibland är komplicerat och att det kan vara svårt att hitta vilopauserna. Erfarenheten har ändå lärt mig personligen, att vi måste lära oss att prioritera rätt. Vi lever i ett samhälle där sociala medier och lyckohetsare vill diktera för oss vad som är viktigast. Allt för ofta hamnar då vårt välbefinnande på en undanskymd plats.

Det är bara du själv som kan välja en alternativ väg som främjar din hälsa och ditt välmående. Det är upp till dig att hitta de rastplatser du behöver och som passar dig i en orolig och hektisk tillvaro. Ingen annan kommer att göra det för dig!

Jag är uppe i norr för att jobba intensivt under några veckor och de lediga dagarna är ganska lätträknade. Idag var ändå almanackan tom och vädret perfekt för en söndagspromenad. Nåja, kylan biter fortfarande så det gäller att bylta på sig. Det gjorde jag med dubbla och tredubbla lager. Händerna var enda delen av kroppen där kylan obarmhärtigt gjorde sig påmind. Kanske gjorde det sitt till att mobilen gång på gång var tvungen att plockas fram ur innerfickan för förevigande av det vackra vinterlandskapet.

Här delar jag nu med mig av några bilder från vandringen ut mot Luspholmen i Storuman. Luspholmen består egentligen av ett antal öar som numera till stor del har broförbindelse. I en intressant film som finns tillgänglig på Youtube kan man ta del av områdets historia, förmedlad genom Nils-Gunnar Torger som är född på Luspholmen och fortfarande bor kvar där (Luspholmens historia ). Ursprungligen var det ett så kallat ”Lappskatteland” med en samisk befolkning. Därefter koloniserades det av nybyggare, i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. De flesta drog vidare men Isac Nilsson från Gunnarn (dåvarande Bastuträsk) etablerade sig på platsen och började odla jorden. Han fick 14 barn varav alla levde till vuxen ålder och flera stannade kvar på holmen. Fäbodverksamheten var en viktig del av livet i området och den fanns kvar till fram på 1930-talet. På Luspholmen har det också funnits både sågverk, kvarn och skola.

I samband med reglering av sjön Storuman byggdes det väg som förband öarna. Det innebar att folk kunde bo kvar på Luspholmen samtidigt som man arbetade i de närliggande orterna. Idag är det ett attraktivt område, där många också anlagt sina fritidshus. Att ta sig en promenad ut till Luspholmen är en sällsynt fin naturupplevelse, både sommar som vinter.

I dag tog jag mig en tur ut på de mindre vägarna runt Storuman. Siktet var inställt på byn Ullisjaur som ligger vid sjön Ullisjaure. Där hade jag planerat att vända och åka samma väg tillbaka till Storuman. Ullisjaur ligger ungefär halvvägs till Kittelfjäll från Storuman. Jag hade egentligen inga andra planer än att utforska sjöarna utmed vägen, eftersom jag tycker det vore spännande att prova pimpla i någon mindre sjö än Storuman. Det visade sig inte vara så lyckosamt. Visserligen går vägen nära flera sjöar som det är tillåtet att fiska i med fiskekort. Däremot ligger snön djup och ingenstans är det upplogat vid rastplatser så att man kan komma ner till sjön. Jag förstod efter den här dagen, att det är snöskoter som gäller!

Hursomhelst så var det en spännande och intressant tur. Dessutom enormt vackert med snötyngda granar och mäktiga berg som reste sig framför mig på de raka vägarna. Tyvärr kom jag mig inte för att ta några kort.

Tre byar kändes speciellt intressanta. Den första var Långsjöby som ligger vid sjön Långvattnet. Som namnet säger så är sjön långsträckt, vilket byn också är. Enligt Wikipedia kom den förste nybyggaren dit i slutet av 1700-talet, till den plats som senare fick namnet Långsjöby. Året 1789 räknas som byns rätta födelseår. Den förste fast boende nybyggaren och bonden Johan Andersson från Burträsk socken kom till byn år 1796. I dag bor där omkring 100 personer och de flesta arbetar i Storumans centralort. Där finns också små företag samt skogsbrukare.

Ullisjaur består bara av några få hus. Det verkar som att nybygget upptogs i slutet av 1700-talet och beboddes av nybyggaren Hans Hansson. I mitten av 1800-talet bodde lappnybyggaren Anders Nilsson där och hade inte mindre än 11 renvallar under sitt nybygge.

Den tredje byn låg lite vid sidan av min väg men jag åkte upp till byn Grannäs. Den ligger mycket vackert vid Jippmokksjön. På ”Siris hemsida” står det att läsa följande:

”Jippmokksområdet har långt in på 1800-talet troligen hyst en skogssamisk befolkning som hade nära kontakter med fjällsamerna i Vapstens lappby. Området kring sjöarna vid Grannäs och Ullisjaur var en samisk bygd och många av samerna i Vapsten har sina rötter här.

Enligt min far Arthur Nilsson så har Grannäs antagligen fått sitt namn av näset som delar Västra & Yttre Jippmokksjön (Se kartan). Berget Jippmokkhobben har nog gett namn åt de tre sjöarna i området.

Namnet kommer antagligen från samiskans Gippiemahkie. Gippie, som betyder bergskam eller en höjd av något slag, och Mahkie, som innebär att något slutar eller att det är änden på något. Det förekommer två stavningar: Jippmokk & Gippmokk. Grannäs rakt översatt blir Goesenjuana. Goese – gran och njuana – näs.

(Tack till Benny Lindh, Tärnaby, för informationen om samiska ord.)

1815 Lappmannen Enar Andersson (1781-1849) hade ansökt om tillstånd att af upfundne odisponerade Lägenheter å Kronoallmänningen vid de så kallade Gjerjes-Sjöarne få emot åtnjutande af nödige frihetsår inrätta ett Krono Nybygge.

Syn verkställdes och införsel beviljades med brev om 30 frihetsår. Tomt och bostad blev utsedd på ett Näs vid norra ändan av Gippmokksjön. Enar blev 1826 åtalad för att ha försummat åboskyldigheterna.

1827 sålde han Grannäs för 190 Riksdaler till Gustaf Michaelsson (1788-1866) från Kaskeloukt, som antog Anders Persson (1798-1854) från Kyrkberg som arrendator.

1843 bor min farfars farfar samen Sjul Larsson (1808-1888) i Grannäs. Han bodde 1836 i Harrvik och köpte sen halva Grannäs av Gustaf Michaelsson för 80 Riksdaler.

1846, då Grannäs skattlades, skrev länsman Holmström: Åkerjorden är mycket stenig och underkastad Fjäll-Localens nordliga och perpendiculära olägenheter. En häst, 8 kor samt 15 a 20 får kan underhållas.

1859 är Anders Nilsson* (1794-1868) från Bastuträsk (Gunnarn) ägare av Grannäs. Jonas Jonsson (1801-1868, son i Gratiafamiljen) är arrendator. Är osäkert vem som tog över Grannäs efter Anders Nilssons död. Kanske fostersonen Isac Isacsson Holmner.

1890 finns enligt folkräkningen då tre hemmansägare i Grannäs; bröderna Gustaf Sjulsson (1842-1912) och Nils Jakob Sjulsson (1846-1916), söner till Sjul Larsson, samt Anders August Eriksson (1845-1915). från Forsmark, Stensele”

I byn finns ett litet kapell och på vägen upp passerar man ett litet näs mellan västra Jippmokksjön i väster och Yttre Jippmokksjön i öster. Jag kan tänka mig att det är oerhört vackert här på sommaren!

Vägen tillbaka gick över Slussfors och Strömsund på Blå vägen mellan Storuman och Tärnaby. Det var mycket renar i farten och jag kunde se dem i skogen vid sidan av vägen. Men jag tog det försiktigt och kom lyckligt fram till Storuman i skymningen. 

När jag i dag erbjöds en hel låda med nygjord hjortronsylt av campingvärden så tackade jag förstås inte nej. Hon hade på morgonen bjudit ett gäng nederländare på frukost och då även gjort i ordning denna norrländska läckerhet. Av någon anledning så är nu tydligen holländare skeptiska mot hjortronsylt. De smakar bara försiktigt på delikatessen men inte mer. Uppenbarligen har de inte insett värdet i detta ”Norrlands guld”.

Nu spelade ju deras reserverade inställning mig i händerna, eftersom jag fick det som fanns kvar. Vilket var det mesta.

Så nu har jag avnjutit en delikat dessert som bara smakade så helt rätt i den här miljön: Hjortronsylt tillsammans med kaffeost. Kaffeosten har sitt ursprung i nordfinland men är i dag ett omtyckt tilltugg i norra Sverige. Den ska tillverkas av ohomogeniserad helmjölk som kan komma från get, ren eller ko.

Osten påminner en del om mozzarella till konsistensen. Enligt traditionen ska man doppa småbitar av den i kaffet. Eller också kan man använda den som vanligt kaffebröd. Tillsammans med hjortronsylt blir kaffeosten extra god.

Lika skeptiska som våra holländska vänner var för hjortronsylten i dag, var också jag då jag konfronterades med kaffeosten 2016 i Boden. Efter ett första smakprov så var jag emellertid fångad och jag missar numer inte tillfället att proviantera när jag hittar den i livsmedelsbutiken.

När jag hade bokat mitt rum i Västerbottens inland för att där i jobbsyfte tillbringa en del av vintern, fick jag en fråga från värden om jag möjligtvis skulle behöva en spark under min vistelse? Jag tyckte frågan var lite rolig och tog den mest på skoj. Vad skulle jag med en spark till? Jag har fortfarande, trots mina 70 år inga problem med att gå, utan tycker tvärtom att det är väldigt skönt. Dessutom hade jag införskaffat broddar att sätta på skorna om det skulle behövas. Tackade därför artigt nej till det gentila erbjudandet.

Sedan jag kom hit upp har det varit konstant kyla och har dessutom snöat lite mest varje dag. Ett i och för sig underbart vinterväder men som också skapar en förrädisk glatthet i underlaget på trottoarer och gångbanor. Kylan gör att det biter fast ganska bra ändå om man har kängor med rejäla sulor. Norrlänningen verkar ha vant sig vid och ha en positiv acceptans för att man dessutom inte i första laget sandar och saltar.

Jag upptäckte ändå ganska snart att det finns hala fläckar som kan orsaka att man ramlar pladask, också med bra skor. Efter några incidenter övervägde jag därför att börja använda broddarna. Nackdelen är emellertid att man måste komma ihåg att ta dem av sig innan man går in i på olika ställen ute på byn. Oerhört lätt att man glömmer det och då blir inte butiksinnehavaren glad!

Det var då jag fick syn på sparkarna. Ja, jag hade egentligen lagt märke till dem tidigare men inte tagit någon notis. Eftersom värden har ställt dem till de boendes förfogande, så beslutade jag mig för att prova.

Jag har inte åkt spark sedan barndomen. Mina första minnen från sparkåkning är faktiskt som medåkare. Min mamma hade en anpassad barnlåda som sattes fast på sparken och där placerades jag. Av någon märklig anledning så har jag ett ganska klart minne av hur jag behagligt transporterades så långt som fram-och-tillbaka till Trundön från vårt hem i Rosvik på sparken. Ett avstånd på säkert 5 km i enkel riktning! Pappa brukade berätta om när han åkte en sträcka på 9 mil på spark för att kunna medverka på en sammankomst. Även för en norrlänning ansågs det nog som en bedrift! När jag blev lite större, så fick vi barn sparkar som var anpassade i storlek. På det sättet kunde vi lätt ta oss till olika ställen i den vidsträckta byn där vi bodde. Sedan vi flyttade till södra delen av Sverige på 60-talet kan jag inte minnas att vi använde oss av sparken mer. Dels var ju vintrarna snöfattigare och mildare, dels är man ju snabbare på med sand och salt.

Det blev därför som ett litet nytt äventyr då jag ledde ut sparken på vinterväglaget. Känslan då jag märkte hur lätt medarna gled mot underlaget blev nästan euforisk. Minnena från barndomen började vakna till liv igen då jag utförde sparkrörelserna och märkte vilken effekt det hade på rörelsen framåt.

Efter att nu ha återupptäckt sparken och insett hur meningsfull dess närvaro är i den norrländska vintern, så vill jag helst inte ta mig ut på byn utan dess hjälp. Den är inte bara ett stöd som förhindrar att man ramlar omkull. Dessutom går det dubbelt så fort att ta sig från ett ställe till ett annat. Det behövs inga fossila bränslen eller el-energi. Det enda som krävs är fysisk aktivitet på en ganska moderat nivå. Det är en väl investerad energi, vilken kommer tillbaka i en känsla av ökat välmående.

Sparken är en svensk uppfinning från 1800-talet som vi har all anledning att vara stolta över. Sedan dess har den faktiskt levt vidare i ganska oförändrad form. Den har haft sina uppgångar och nedgångar som fortskaffningsmedel men på något konstigt sätt alltid kunnat komma igen. I dag verkar det återigen vara så att sparken har fått en renässans i och med en ökad miljömedvetenhet och vetskapen om fördelar med fysisk aktivitet.

Så länge som de norrländska kommunerna fortsätter att sanda och salta sparsamt, kommer säkert sparken fortsätta öka i popularitet och användning. Det finns också nya varianter av spark med hjul, som är tänkt att man ska kunna använda i den södra delen av landet, eller under sommarhalvåret.

Min personliga åsikt från de senaste dagarnas återknutna kontakt med sparken, är ju förstås väldigt subjektiv och knappast vetenskapligt grundad. Slutsatsen är emellertid att få saker kan mäta sig med den speciella känsla som infinner sig då man med hjälp av spark tar sig fram i det tysta norrländska vintermörkret. Förutom att minnen väcks från det förgångna, så är det som att varje spark ger glädje och skapar ny energi.

En upplevelse jag skulle vilja dela med många andra!