Ett av de mest kända motiven någonsin är troligtvis de tre aporna. Förmodligen har de flesta av oss stött på dem någonstans. En apa håller för sina öron, en annan håller för sina ögon och en tredje håller handen för sin mun. Den uttrycksfulla trion med sina gester lär ha sitt ursprung i gammal japansk konst och förknippades med mottot ”inte se, inte höra, inte säga”.
Det är oklart i vilket sammanhang och med vilket syfte som någon skapade de tre aporna. Var det som en uppmaning till dygd och moral, till exempel att inte använda munnen till förtal och skvaller; att inte lyssna till manipulerare och att inte låta oss förledas att tro att det yttre är viktigast?
Samtidigt skulle vi ju också kunna tolka apornas budskap i motsatt riktning: de vill varna oss för att stänga till våra öron, våra ögon och våra munnar inför det som är fel och orätt.
Jag kunde inte heller låta bli att tänka tanken att upphovsmannen till de tre små figurerna kanske gjorde dem med glimten i ögat. Ville han eller hon visa på hur vår närmsta släkting upplever mänskligheten? Evolutionen och förmågan till utveckling verkar inte ha gjort oss visare. Vi misshandlar skapelsen på ett sätt som imaginärt får de varelser som lever där att ta sig för munnen av förvåning och förskräckt hålla för sina ögon i väntan på nästa chock. Vår förmåga att sprida oljud som når in ända in i de mest isolerade platserna på jorden, ger anledning till de varelser på vår planet som fortfarande är ljudkänsliga att försöka skydda sina hörselorgan.
När jag idag hade ett samtal med en äldre dam, så insåg jag än en gång att vi ofta ställs inför ett dilemma när det gäller vår vilja att hänga med i det som sker i vår värld idag. Hon uttryckte sin önskan att se på nyheterna, så att hon kunde bli uppdaterad gällande kriget i Ukraina. Samtidigt insåg hon hur hemskt och otäckt det var och hur medvetenheten om det som pågår något hundratal mil i öster skapar oro och rädsla för vad som kan ske i vårt eget land.
Vore det då inte bättre i en sådan situation, att låta bli att ta del av de dåliga nyheterna? Det skulle kunna hjälpa oss att gömma undan vår oro, så att vi bekymmerslöst kan njuta av den fredliga tillvaro vi lever i nu.
Jag tror faktiskt att det är detta dilemma som de tre aporna vill ställa oss inför. Det finns en möjlighet att isolera oss från världens bekymmer. Vi kan blunda, vi kan slå dövörat till och vi kan låta bli att tala om det svåra.
Samtidigt är det ingen möjlig väg för den som vill leva i solidaritet och medkänsla i den här världen. Den nöd som människor oförskyllt drabbats av kallar oss till medkänsla och till kärlekshandlingar. Vi måste våga öppna våra ögon inför dessa människors lidande; vi behöver ta in nyheterna om deras situation och vi är kallade att protestera mot orättfärdighet och förtryck.
Å andra sidan behöver vi också återvända till den första tolkningen av apornas beteende – den som lär oss återhållsamhet. Det är så lätt att komma med tvärsäkra påståenden, vilket är dåraktigt i en komplicerad värld. I de sociala mediernas tid kanske apornas gester vill påminna oss om vaksamhet och en förmåga att filtrera det vi ser och hör. Öppenheten och villigheten att registrera behöver paras med en förmåga att ibland bara stänga av.
Kanske vi kan lägga till en fjärde tolkning som vi alla behöver ta till oss. I en tid av brus behöver vi lära oss förmågan att stänga av. Vi må kalla det för meditation eller något annat. Fler och fler håller på att upptäcka nödvändigheten av tystnad och stillhet. Perioder av fullständig avsaknad av yttre stimuli som kan störa förmågan att lyssna till vårt inre och hitta den inre ron.
Det är en svår uppgift men kanske den allra viktigaste för att vi ska kunna navigera rätt och samtidigt orka med att vara människor och medmänniskor i den här världen.
