Kategori: Uncategorized

Ett av de mest kända motiven någonsin är troligtvis de tre aporna. Förmodligen har de flesta av oss stött på dem någonstans. En apa håller för sina öron, en annan håller för sina ögon och en tredje håller handen för sin mun. Den uttrycksfulla trion med sina gester lär ha sitt ursprung i gammal japansk konst och förknippades med mottot ”inte se, inte höra, inte säga”.

Det är oklart i vilket sammanhang och med vilket syfte som någon skapade de tre aporna. Var det som en uppmaning till dygd och moral, till exempel att inte använda munnen till förtal och skvaller; att inte lyssna till manipulerare och att inte låta oss förledas att tro att det yttre är viktigast?

Samtidigt skulle vi ju också kunna tolka apornas budskap i motsatt riktning: de vill varna oss för att stänga till våra öron, våra ögon och våra munnar inför det som är fel och orätt.

Jag kunde inte heller låta bli att tänka tanken att upphovsmannen till de tre små figurerna kanske gjorde dem med glimten i ögat. Ville han eller hon visa på hur vår närmsta släkting upplever mänskligheten? Evolutionen och förmågan till utveckling verkar inte ha gjort oss visare. Vi misshandlar skapelsen på ett sätt som imaginärt får de varelser som lever där att ta sig för munnen av förvåning och förskräckt hålla för sina ögon i väntan på nästa chock. Vår förmåga att sprida oljud som når in ända in i de mest isolerade platserna på jorden, ger anledning till de varelser på vår planet som fortfarande är ljudkänsliga att försöka skydda sina hörselorgan.

När jag idag hade ett samtal med en äldre dam, så insåg jag än en gång att vi ofta ställs inför ett dilemma när det gäller vår vilja att hänga med i det som sker i vår värld idag. Hon uttryckte sin önskan att se på nyheterna, så att hon kunde bli uppdaterad gällande kriget i Ukraina. Samtidigt insåg hon hur hemskt och otäckt det var och hur medvetenheten om det som pågår något hundratal mil i öster skapar oro och rädsla för vad som kan ske i vårt eget land.

Vore det då inte bättre i en sådan situation, att låta bli att ta del av de dåliga nyheterna? Det skulle kunna hjälpa oss att gömma undan vår oro, så att vi bekymmerslöst kan njuta av den fredliga tillvaro vi lever i nu.

Jag tror faktiskt att det är detta dilemma som de tre aporna vill ställa oss inför. Det finns en möjlighet att isolera oss från världens bekymmer. Vi kan blunda, vi kan slå dövörat till och vi kan låta bli att tala om det svåra.

Samtidigt är det ingen möjlig väg för den som vill leva i solidaritet och medkänsla i den här världen. Den nöd som människor oförskyllt drabbats av kallar oss till medkänsla och till kärlekshandlingar. Vi måste våga öppna våra ögon inför dessa människors lidande; vi behöver ta in nyheterna om deras situation och vi är kallade att protestera mot orättfärdighet och förtryck.

Å andra sidan behöver vi också återvända till den första tolkningen av apornas beteende – den som lär oss återhållsamhet. Det är så lätt att komma med tvärsäkra påståenden, vilket är dåraktigt i en komplicerad värld. I de sociala mediernas tid kanske apornas gester vill påminna oss om vaksamhet och en förmåga att filtrera det vi ser och hör. Öppenheten och villigheten att registrera behöver paras med en förmåga att ibland bara stänga av.

Kanske vi kan lägga till en fjärde tolkning som vi alla behöver ta till oss. I en tid av brus behöver vi lära oss förmågan att stänga av. Vi må kalla det för meditation eller något annat. Fler och fler håller på att upptäcka nödvändigheten av tystnad och stillhet. Perioder av fullständig avsaknad av yttre stimuli som kan störa förmågan att lyssna till vårt inre och hitta den inre ron.

Det är en svår uppgift men kanske den allra viktigaste för att vi ska kunna navigera rätt och samtidigt orka med att vara människor och medmänniskor i den här världen.

Jag har kämpat med en hel del språk under år som gått. En del av dem har jag bara nosat på, andra har jag förkovrat mig mer i. Även om det är få där jag har uppnått en acceptabel nivå, så tycker jag ändå inte att den tid jag lagt ner har varit förgäves. Ett språk är nämligen en dörr in till själva kulturen hos ett folk. Genom att studera ett folks språk, ökar också förståelsen för hur man tänker, lever, berättar, sjunger, känner…

När jag nu återigen lägger ner tid på att lära mig glosor, fraser och verbböjningar på ett språk som jag verkligen vill fördjupa mig i, så slås jag än en gång av hur både ord och uttryck avslöjar en hel del av den underliggande kulturen. Det ger mersmak och triggar till att få ytterligare kunskap om den miljö i vilken språket uppstod.

När jag läste franska på gymnasiet för 55 år sedan, så handlade mycket om grammatik. Trots att det blev 5 års studier, så kom det nog som en chock då jag väl på plats i Frankrike insåg att jag möjligen förstod en del men absolut inte kunde konversera på franska! Jag vet att jag delar den upplevelsen med många som kan ståta med en godkänd gymnasiefranska.

Hemligheten – och det gäller både franskan och andra språk jag lärt mig – har varit och är fortfarande att man behöver lära sig språket på plats. Det är då vi vistas i landet, lyssnar på språket och själva försöker att konversera med människor i vardagslivet, som polletten trillar ner.  Naturligtvis beror det på inlärningens intensitet. Jag tror dessutom att det har att göra med att språket placeras i sitt sammanhang, i sin kultur. Att registrera hur ett språk fungerar i folkets liv och vardag, leder till en större förståelse, vilket underlättar inlärningen.

Nu har vi inte alltid möjlighet att under längre tid plantera oss i det område där ett visst språk talas. Det innebär inte att det är bortkastat att studera språket på hemmaplan. Själv har jag lagt åt sidan alla stora ambitioner då jag tar mig an ett nytt språk. Jag vet att jag inte än en gång kommer att kunna bosätta mig någon längre tid där språket talas. Däremot så finns det ett stort egenvärde i att studera språket, även om det bara är på min personliga nivå. Ord och meningsbyggnader väcker min nyfikenhet och gör att jag gärna vill upptäcka mer av bakgrunden och orsaken till att man uttrycker sig på ett visst sätt.

Jag är nog ganska medelmåttig på att ta till mig ett nytt språk. Det hindrar mig ändå inte från att ständigt vilja ta mig an dessa nycklar till att öka mitt eget perspektiv och till att förstå hur människor i andra kulturer tänker.

Oavsett hur många eller få glosor jag lär mig, så är själva processen berikande!

Jag möter dem varje dag. Kanske främst i mitt jobb men också i andra vardagssituationer. De gör inte mycket väsen av sig men deras insats är så värdefull. Alla dessa människor som utan tanke på stora rubriker eller ens ryggdunkningar utför gärningar som har stor betydelse för deras medmänniskor.

Jag kan ibland rodna av förlägenhet när jag jämför min egen självupptagenhet med deras självklara inriktning på att hjälpa andra. Det fordras ingen möda för att hitta tydliga exempel på vad jag menar.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande i FB-gruppen för vår samfällighet där vi har fritidshuset. Meddelandet var egentligen allmänt hållet till gruppen men innehöll informationen att vår granne i området hade ”räddat” båten som vi hade vid bryggan. I samband med ett häftigt regn, hade den börjat att ta in vatten och var halvvägs på väg ner i djupet.

Jag befann mig själv på nästan hundra mils avstånd och kände mig väldigt maktlös inför situationen. Men vår fantastiska granne hade dragit upp båten med sin fyrhjuling. Inte nog med det: dagen efter hämtade han trailern och körde upp båten till stället där den brukar förvaras på vintern!

När jag försöker tacka honom slår han ifrån sig och menar att det bara är en naturlig sak. Jag vet att han inte bara hjälper mig, utan har ett stort hjärta för alla som är i behov av hans bistånd!

I mitt yrke inom sjukvården raljerar man ibland över ”Nightingale-andan”. Då menar man oftast en förlegad syn på sjuksköterskans plikt att ”offra” sig själv för andra, utan att begära så mycket i kompensation. Mycket av de här förväntningarna har tack och lov korrigerats.

Ändå tror jag att sjukvården är ett område där osjälviska insatser hos olika professioner är en egenskap som ständigt måste finnas närvarande. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor ställs ständigt inför situationer där man måste vara beredd att gå utanför ramen för att lindra människors lidande och trösta dem i deras oro.

I norr där jag nu arbetar, tycker jag mig möta mer av den här andan av osjälviskhet och solidaritet än jag upplevt söderut. Det kan ju finnas olika anledningar till det. Kanske är det så att den karga miljön och avsaknaden av tip top service uppmuntrar en större delaktighet i varandras problem.

Jag beundrar det unga läkarpar som har valt att stanna här uppe för att jobba på sjukstugan. Deras relation till befolkningen innehåller lite av den inställning som fanns hos gamla tiders provinsialläkare. När jag samtalat med dem, har jag förstått att de är beredda till helt andra insatser än en läkare på en vårdcentral i södra Sverige skulle acceptera. De kommer inte att belönas för det men känner en solidaritet med befolkningen och upplever ett personligt ansvar för deras hälsa!

Jag menar inte att deras sätt att arbeta kan stå modell för alla andra.

Däremot beundrar jag den här osjälviskheten och det personliga intresset för andras väl och ve som jag inte bara möter hos dem, utan hos många andra här uppe.

De imponerar mycket mer på mig, än alla dessa som lyfter fram sina egna insatser och dignar under offentliga erkännanden!

Hur rädda ska vi vara för Mpox?

Knappt har oron för Covidpandemin börjat släppa sitt grepp om oss, innan nyheten om den nya, mer smittsamma och farliga varianten av Mpox, klad 1når oss. Mpox, eller apkoppor som sjukdomen tidigare kallades, är inte något nytt. Redan på 50-talet kunde man konstatera fall med smittade. Virussjukdomen drabbade tidigare i första hand män som hade sexuella relationer med andra män. De nya varianterna drabbar även andra.

Att vi så nära inpå Covid-pandemin känner oro är inte konstigt. Däremot bör vi också konstatera skillnaderna i jämförelse med Covid. Framför allt handlar det om kunskapen som finns tillgänglig om Mpox. Viruset är inte okänt, vilket var fallet ifråga om Covid. Sedan länge har man haft kunskap om dess ursprung och aktivitet. Man har hunnit utveckla effektiva vacciner och därmed byggt upp en beredskap.

Det är sant att Mpox liksom andra virus har en förmåga att mutera och förvandla sig till farligare varianter, något som vi sett med klad1. Trots detta är risken för att drabbas väldigt liten, om man följer de råd som Folkhälsomyndigheten anvisat. Det beror på att viruset inte är luftburet, utan bara överförs genom nära kontakt.

Jag har själv bekanta som oroas och till och med har ställt in besök av sina kongolesiska vänner. Jag klandrar dem inte – oro måste respekteras och är kanske i det aktuella fallet befogat på grund av personernas ålder. Det är ju framför allt de sårbara som riskerar att bli allvarligt sjuka om man råkar drabbas. Att vi tidsmässigt befinner oss nära Covid-pandemin påverkar säkert också till en oro som kanske inte alltid är motiverad.

Vi lever trots allt i ett tryggt hörn av världen, där vi har en tillförlitlig sjukvård och tillgång till vacciner. De som har mest anledning att oroas, är människorna i de centralafrikanska länder som drabbats hårt och då främst de som bor i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo (Kongo Kinshasa).

Måtte inte samma misstag begås än en gång. Vaccinerna ska inte stanna i västvärlden utan måste snabbt komma de mest sårbara till del.

Måtte vi inte heller gripas av panik och rädsla, så att vi bara tänker på vårt eget skydd och glömmer solidariteten med de drabbade. Det är nu de behöver oss och vårt stöd!

I dag, då det är en dag som alla andra, sätter jag mig ändå framför datorn för att skriva några rader. Jag ska strax bege mig till jobbet här uppe i den norrländska orten för att påbörja mitt helgpass. Jag fylls gång på gång av förundran att jag får och kan vara igång, utan större krämpor. Varje dag är en gåva som jag inte tar för given men tacksamt tar emot!

I helgen firade vi min frus 50-årsdag. Cathy hade önskat att vi skulle förlägga festen i vårt vackert belägna fritidshus. Inbjudan gick ut till vänner men framför allt ville vi att det skulle vara Öppet Hus. Och vänner kom det, inte i några massor men i alldeles lagom mängd för att vi skulle mäkta med. Vädret var perfekt: varmt men inte för varmt och uppehåll.

Det var speciellt roligt att så många av Cathys vänner med afrikanskt ursprung dök upp. En familj hade till och med kommit extra från DRK för att få vara med på firandet. Så roligt!

Det mixade kulturella inslaget präglade också maten: det bjöds på både afrikansk saka-saka och helsvenska grillade produkter. Speciellt uppskattade vi att Anja och Lars så helhjärtat ställde upp och bjöd på grillade rotfrukter och rökt röding och lax ur sin Muurikka!

När helgen var över, så var vi trötta men mycket tacksamma över att ha fått vara med om den här festen med så mycket glädje. Än en gång har jag påmints om vikten av att ta tillvara de tillfällen som ges att få fira tillsammans och att visa hur mycket vi uppskattar varandra! Det ger oss också kraft att orka vidare i den grå vardagen.

Vi är inne i tider då det kampanjas för val till Europa-parlamentet. Val till parlamentet sker bara vart 5:e år och de som väljs dit ska representera medlemsländernas befolkning. Så det borde vara ett val som upplevs viktigt för gemene man. Även om valdeltagandet historiskt sett är ganska lågt, så kanske alltfler svenskar får upp ögonen för att ”min röst betyder något” och utnyttjar sin rättighet att rösta på en representant (=ett parti) vars åsikter man tycker verkar bra.

När jag var ute och åkte på de västerbottniska vägarna igår, så möttes jag av en uppmaning att ”Förtidsrösta”. Det är ju en ypperlig möjlighet att kunna välja den tid som passar just mig för att gå till valurnan. Där jag satt i mina funderingar och beundrade det vackra försommarlandskapet, så uppfattade jag att det stod något snarlikt men med en helt annan betydelse. Det ord jag såg var ”Förtrösta”, vilket ju inte har något mer ”Förtidsrösta” att göra.

Eller kanske det trots allt har det? Att förtrösta innebär att vi sätter vår tillit till och känner oss trygga med någon eller något. Finns det något samband med valet till EU-parlamentet och befolkningens känsla av att man kan lita på de representanter som sitter där? Är det möjligen så, att det ointresse som hos många finns att lägga sin röst på en kandidat, bottnar i tvivel på att den kandidaten har en förmåga att ta tillvara de intressen som gräsrötterna kämpar för. Visst – det finns valkompasser som ska hjälpa oss i den processen. Av diskussioner där jag varit åhörare, vet jag ändå att många upplever besvikelse över hur litet man höll av det som lovats och som därmed blivit uträttat under mandatperioden i parlamentet.  

Det finns ju också en annan aspekt av att kunna förtrösta på våra folkvalda. Många upplever besvikelse över den brist på integritet som gång på gång kommer i dagen hos vissa av dem som valts. Oegentliga affärer och skandaler, girighet och ett förakt för regler gör att många misstänker att det finns mer personliga motiv bakom viljan att bli vald just till parlamentet. Att det dessutom går ganska långt innan regelverket sätter stopp när fel begåtts, är inte heller något som ökar trovärdigheten.

Jag tillhör inte den grupp som omhuldar politikerförakt. Jag hoppas innerligt att alla fina ord som yttrats i valdebatterna ska kunna förverkligas. Däremot så tror jag att våra folkvalda till Europaparlamentet på ett bättre sätt måste inse att de väljs på grund av ett förtroende och inte glömma detta så fort de valts.

Och vi behöver politiker som inte bara står upp för sina åsikter, utan också genom sin integritet är värda förtroendet!

Vill bara dela med mig en bild på ”mitt” bröd som jag i princip bakar varje vecka. Det är ett dinkelbröd med frukter och nötter, med bikarbonat i stället för jäst. Jag har inte hittat på receptet själv, utan det kan återfinnas på nätet, under ICAs receptsida.

Ingredienserna är ”matiga”: Dinkelmjöl (enligt receptet siktat men jag tar osiktat), fiberhavregryn, linfrön, torkade aprikoser, nötter, naturyoughurt och salt. Toppas med solroskärnor och pumpakärnor.

Ingredienserna kan naturligtvis varieras på olika sätt, här finns gott om utrymme för experimenterande.

Jag kan bara säga att jag älskar det här brödet! Gott och saftigt och håller sig bra. Mättar dessutom och duger gott utan pålägg. Lätt att göra dessutom!

Att vistas i norra delen av Sverige är för många lite exotiskt. Om man som jag bor i den region som gränsar till sydsverige, så slås man av den storslagna naturen i norr, av vidderna och tystnaden. Kanske märks skillnaden allra mest på vinterhalvåret, med krispig kyla och fluffig snö som ett mycket säkrare kort än i söder.

Jag försöker utnyttja den möjligheten så gott jag kan vid sidan av arbetet på sjukstugan de månader jag är här. Mars och april, den tid då vårblommor börjar prunka i rabatterna i min hemstad, har av alla jag pratat med här i Lappland beskrivits som de bästa vintermånaderna. Jag kom tillbaka för någon vecka sedan och kan redan intyga att det nog stämmer.

Har för någon vecka sedan hunnit att tillbringa en stor del av en solig dag på Skarvsjön. Efter en lång promenad på isen i packade skoterspår, intog jag min medhavda matsäck lutad mot en sten, där jag lapade sol och bara njöt av tystnaden.

Igår tog jag än en gång en tur ut på sjön, utrustad med pimpelspö och isborr. Det var inte lika strålande dag som förra veckan men skönt ändå. Så småningom gav fisket utdelning. Personligen tycker jag det viktigaste är att det nappar. Om det dessutom är fisk man kan ta med sig hem så är det en bonus.

Jag fick 4 fiskar. En behöll jag och det tyckte jag var tillräcklig lön för mödan. Den räckte till en måltid. Väl hemma igen fileade jag och smörstekte aborren. Tillsammans med kokta potatisar och grönsaker blev det till en supersmaklig måltid.

Jag kommer säkerligen att försöka utnyttja fler av mina lediga dagar på det här sättet under vårvintermånaderna.

Under 4 veckor har jag haft förmånen att vara hemma för en välbehövlig vila. Den föregicks av en intensiv period sedan slutet av november, då jag kom till min nuvarande arbetsplats i Storuman. Som bemanningssjuksköterska hör det ju till att man får hoppa in där det finns behov. Eftersom behoven är snarast outtömliga inom sjukvården, så har det blivit många kvällar, helger och ibland nätter. Samtidigt är jobbet både roligt och spännande. Uppdraget på sjukstugan hör nog till mina finaste upplevelser som sjuksköterska. En bidragande orsak är mixen av akutvårdsplatser (regionen) och korttidsplatser (kommunen). Förutom avdelningsarbete får man dessutom på kvällar och helger ta emot akuta fall på mottagningen. Lägg därtill alla fina kollegor och mötet med härliga norrlänningar! Allt det här bidrar förstås till att övervinna tröttheten. Jobbet blir en stimulans i sig som tillför kraft.

När möjligheten till vila nu erbjöds, så blev jag därför förvånad över hur trött jag var. Den första veckan hemma sjönk jag i princip ihop och orkade inte företa mig så mycket. Jag hade inte heller några större krav, så jag njöt av tillvaron. Plockade med min tvätt, besökte frisören och ordnade med tid på bilverkstaden och biltvätten. Mot slutet av veckan märkte jag att krafterna började återvända.

Min andra lediga vecka fick jag tillbringa med Antons familj och barnbarn från Bankeryd. Vi tillbringade några dagar tillsammans i stugan och på helgen mötte Cathy upp. Mesta tiden hade vi turligt nog toppenväder för olika vinteraktiviteter. Veckan efter var det blött och tråkigt grått men det hindrade mig inte från att besöka Brita och mina andra två barnbarn i Sparreholm. Vi hade kul tillsammans och vädret bättrade sig så småningom. Jag njöt verkligen av att äntligen få tillbringa lite tid med ”livets efterrätt” under de här veckorna. Det roliga fortsatte när jag kommit hem. Lördagen fick Cathy och jag roa oss tillsammans med våra kontaktbarn i simhallen. Efteråt blev det ett besök på Mc Donalds enligt deras önskan!

Den sista veckan av ledigheten ägnade jag mig åt att plantera om våra tropiska växter, laga mat och baka. Dessutom fanns det nu energi att göra allt det där andra som jag varken hunnit med eller ens orkade tänka på då jag just kommit hem.

Den långsamma processen att återfå kraft och lust efter en intensiv period, blev på något sätt extra tydlig just under min februariledighet. Jag insåg än en gång, hur viktigt det är att tillåta sig själv att släppa alla krav då man verkligen behöver vila. Att ”lyssna in” sin kropp och själ och att låta dem bestämma takten för återhämtning.

Jag vet att livet ibland är komplicerat och att det kan vara svårt att hitta vilopauserna. Erfarenheten har ändå lärt mig personligen, att vi måste lära oss att prioritera rätt. Vi lever i ett samhälle där sociala medier och lyckohetsare vill diktera för oss vad som är viktigast. Allt för ofta hamnar då vårt välbefinnande på en undanskymd plats.

Det är bara du själv som kan välja en alternativ väg som främjar din hälsa och ditt välmående. Det är upp till dig att hitta de rastplatser du behöver och som passar dig i en orolig och hektisk tillvaro. Ingen annan kommer att göra det för dig!

Jag är uppe i norr för att jobba intensivt under några veckor och de lediga dagarna är ganska lätträknade. Idag var ändå almanackan tom och vädret perfekt för en söndagspromenad. Nåja, kylan biter fortfarande så det gäller att bylta på sig. Det gjorde jag med dubbla och tredubbla lager. Händerna var enda delen av kroppen där kylan obarmhärtigt gjorde sig påmind. Kanske gjorde det sitt till att mobilen gång på gång var tvungen att plockas fram ur innerfickan för förevigande av det vackra vinterlandskapet.

Här delar jag nu med mig av några bilder från vandringen ut mot Luspholmen i Storuman. Luspholmen består egentligen av ett antal öar som numera till stor del har broförbindelse. I en intressant film som finns tillgänglig på Youtube kan man ta del av områdets historia, förmedlad genom Nils-Gunnar Torger som är född på Luspholmen och fortfarande bor kvar där (Luspholmens historia ). Ursprungligen var det ett så kallat ”Lappskatteland” med en samisk befolkning. Därefter koloniserades det av nybyggare, i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet. De flesta drog vidare men Isac Nilsson från Gunnarn (dåvarande Bastuträsk) etablerade sig på platsen och började odla jorden. Han fick 14 barn varav alla levde till vuxen ålder och flera stannade kvar på holmen. Fäbodverksamheten var en viktig del av livet i området och den fanns kvar till fram på 1930-talet. På Luspholmen har det också funnits både sågverk, kvarn och skola.

I samband med reglering av sjön Storuman byggdes det väg som förband öarna. Det innebar att folk kunde bo kvar på Luspholmen samtidigt som man arbetade i de närliggande orterna. Idag är det ett attraktivt område, där många också anlagt sina fritidshus. Att ta sig en promenad ut till Luspholmen är en sällsynt fin naturupplevelse, både sommar som vinter.