För någon vecka sedan samtalade vi på jobbet om vad man egentligen firar på trettondagen. Det är en ganska okänd högtid och många har nog inte en aning om ursprunget.

Faktum är att trettondagen, eller trettondedag jul påstås vara den allra äldsta kristna högtiden. Vi är inte ensamma om att fira dagen som helgdag. Även i Finland samt en rad länder ute i världen är det en speciell högtid. I de katolska länderna på kontinenten är det en speciell helg. Traditionellt är det då man ska ge julgåvorna till varandra, precis som de vise männen gjorde till Jesusbarnet. Då vi bodde i Frankrike, kom den här helgen våra franska vänner med en ”Galette des rois” (ung ”kungarnas bakelse”), som inuti bakverket gömde en figur i form av en kunglig gestalt. Det var extra roligt för barnen att försöka hitta var någonstans man hade stoppat in figuren.

Bakom den här traditionen finns berättelsen om de tre österländska stjärntydarna, vilka enligt traditionen, lagom till trettonde dagen efter Jesu födelse, hade hunnit ta sig fram till Jesusbarnet för att ge honom sin hyllning. De hade ju sett en ovanlig stjärna, vars innebörd var att en kung hade fötts. Nu hade de följt stjärnan ända tills den stannade över huset där Jesus befann sig.

Berättelsen finns i Matteusevangeliets andra kapitel, versarna 1-12. Det står faktiskt ingenstans att de var just tre till antalet, det är ett antagande baserat på gåvorna som nämns: guld, rökelse och myrra. Enligt traditionen var deras namn Kaspar, Melchior och Balthasar.

Egentligen är det ganska märkligt att den här skildringen har fascinerat så många och att den har kommit att bli så betydelsefull i den kristna traditionen. Kanske är det därför att här möts österländsk mystik och judendom, samtidigt som barnet i fokus för allas uppmärksamhet representerar något helt nytt. Jesus blir hans namn och han kallas av vissa för religionsstiftare. Dessa män från öster, vilka av judar betraktades som hedningar, tillber i förundran och sida vid sida med barnets föräldrar den lilla bebisen. Så kommer det här människobarnet också senare under historiens gång, på ett helt nytt sätt förena människor från alla världens folk, kulturer och sociala skikt i gemensam vördnad.

I den kristna kyrkan har trettondagen kommit att kallas epifania, vilket betyder uppenbarelse eller framträdande, Det betraktas som den dag då Jesus uppenbaras vara Guds son.

I bakgrunden rör sig också en annan, ganska obehaglig gestalt. Matteus berättar att de vise männen först sökte upp kung Herodes, eftersom de ansåg att hans palats borde vara den rätta platsen för en nyfödd kung. Herodes blir orolig, eftersom han inte vill ha någon rival om tronen. Därför befaller han dem att komma tillbaka och berätta för honom var den nyfödda kungen befinner sig. När de aldrig återvänder, blir kungen ursinnig, vilket utmynnar i ett fruktansvärt massmord av barn i Betlehem och däromkring.

Så frammanar uppenbarelsen av det lilla Jesusbarnet redan från början helt motstridiga känslor och kontroverser, som mynnar ut i antingen tillbedjan eller förkastelse. Så har det varit historien igenom.

Den tonsatta Viktor Rydbergs ”Betlehems stjärna” betraktas som en julsång men passar ju bra även på ”kungarnas dag”:

Gläns över sjö och strand, stjärna ur fjärran,
du som i Österland tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna följa dig gärna,
strålande stjärna, strålande stjärna.

Natt över Judaland, natt över Sion.
Borta vid västerrand slocknar Orion.
Herden, som sover trött,
barnet, som slumrar sött,
vakna vid underbar korus av röster,
skåda en härligt klar stjärna i öster

Så här i skiftet då vi övergår från ett år till ett annat, fylls våra mediekanaler både av tillbakablickar av året som passerat och prognoser för det nya år vi träder in i. På de flesta platser saluteras dessutom själva övergången med sprakande fyrverkerier och hurrarop. Tennysons högstämda dikt Nyårsklockan är närmast helig och absolut nödvändig för att svensken ska få in den rätta nyårsstämningen.

Även jag tycker det är högtidligt och då jag orkar vill jag gärna vara med och fira in ett nytt år. Just i morgon bitti ska jag upp tidigt för att gå på mitt pass på själva nyårsdagen, vilket innebär att jag får lita på att nyåret kommer trots att jag förhoppningsvis sover sött vid tolvslaget!

Lite smolk i glädjebägaren har jag dessutom att komma med. Då jag i eftermiddags stod i köket och lagade mat, började plötsligt smällare att smattra en bit bort. Tyvärr var det ingen feststämning som infann sig. Förutom att jag tänker på alla livrädda husdjur, så tyckte jag dessutom att de snabba och skarpa ljuden påminde mig om automatvapen. Anledningen till att jag så snabbt associerade i den riktningen, var att jag tidigare på dagen hade hört samma typ av skott på nyhetssändning i TV från oroshärdar.

Tyvärr är det så alltför många människor tvingas fira in det nya året. En stor del av dem befinner sig inte så många mil österut. De har levt under hotet av vinande kulor samt smällande granater och raketer i flera år. Säkert har många av dem börjat misströsta om en bättre framtid.

Det är speciellt dessa jag tänker på, samt alla andra i världen vilka just den här nyårsnatten inte behöver några artificiella nyårsraketer eller smällare. De skulle helst av allt vilja uppleva en tyst och lugn natt.

Det skulle för dem på ett bättre sätt förebåda ett Godare Nytt År 2025!

Ändå vill jag instämma i kören av lyckönskningar till oss alla för år 2025. Låt oss tro och arbeta för att det ska bli ett år då kärleken ska segra över illvillighet, ondska och hat. Ett år då vi bryr oss mer om varandra och gärna ger en varm kram till dem som inte längre har orken och förmågan att glädja sig över livet.

Denna dag nåddes vi av den sorgliga nyheten om Jimmy Carters död. Visserligen var han 100 år och uppenbarligen väldigt försvagad och skör på slutet men ändå sörjer honom en hel nation. Jag tror inte heller det är någon överdrift att säga, att en hel värld enas och vill hylla denne man. Han var president i USA under bara en 4-årsperiod och många såg då hans ämbetstid som misslyckad. Ändå är det få av USA:s presidenter, om ens någon, som har satt så stort avtryck.

När hans liv och gärning sammanfattas, så återkommer man gärna till det omdömet att hans insats var mer betydelsefull under tiden han inte var president. Det mest ärorika beviset på världens uppskattning, var kanske Fredspriset som han fick år 2002 för sitt outtröttliga arbete att söka fredliga lösningar på konflikter, för sitt engagemang gällande demokrati och mänskliga rättigheter och för sin vilja att uppmuntra ekonomisk och social utveckling.

Jag tänker inte återupprepa alla vackra ord som i dag sagts och som säkert också kommer att sägas om president Carters insatser på olika områden. Jag skulle bara vilja lyfta fram den aspekt som framstått som en bärande ton under hela hans liv. Han blev president i efterdyningarna av Watergateskandalen och hans löfte var att han skulle hålla sig till sanningen.

Det löftet svek Carter aldrig. Som ledare är det integriteten, ödmjukheten, hängivenheten och respekten för människor som karakteriserat hela hans långa liv i verksamhet.

Det är egenskaper som alltför ofta lyser med sin frånvaro hos världens mer eller mindre självutnämnda ledare i dag. Carter var inte i behov av lovord från människor. Hans liv var ett kraftfullt vittnesbörd som också gjorde att gärningen i så många avseenden bar frukt.

Jag skulle önska att ledare på olika håll tog sig tid att ödmjukt reflektera över Jimmy Carters liv och vad som gjorde honom till en så stor människa. Om man är villig att ta lärdom, så är jag säker på att många konflikter kunde stillas. I stället för ett hotfullt positionerande, så skulle man ödmjukt bli villig att lyssna till sina motståndare och sträva efter att hitta fredliga lösningar.

Framför allt längtar vi efter ledare som liksom Carter är villiga att ge upp sin jakt efter egna fördelar och erkännanden från människor. Hans fokus var inriktat på sina medmänniskor, hela han utstrålade kärlek och engagemang för de svaga och utsatta.

Det är bara en sådan ledare jag vill ha som förebild i mitt eget liv!

I dag är det exakt 20 år sedan det som vi kallar Tsunami-katastrofen inträffade. På morgonen den 26 december 2004 ägde en jordbävning rum i Indiska oceanen utanför Sumatras kust. Jordbävningen hade en imponerande magnitud av 9,1 på Richterskalan och orsakade så kallade tsunamis (flodvågor) i 14 länder.  Omkring 225 000 människor omkom i samband med den här naturkatastrofen. De länder som drabbades värst var Indonesien, Sri Lanka, Indien, Malaysia, Maldiverna och Thailand. Den främsta orsaken till det höga dödstalet tros vara att det inte fanns något fungerande varningssystem, vilket innebar att människor inte hann sätta sig i säkerhet.

Naturligtvis var det lokalbefolkningen i de olika länderna som fick bära de mest förödande konsekvenserna. Det var 8500 människor som omkom i Thailand, cirka 6000 av dessa var thailändare. Förutom att man förlorade kära familjemedlemmar, så blev dessutom hus och försörjningskällor raserade för lång tid framöver.  

I Thailand befann sig även 20 000 svenskar vid den här tidpunkten för att fira jul med sol, bad och avkoppling. Många av dem var familjer, vilket förvärrade tragiken i det som hände. Av de 543 svenskar som dog, var 120 barn under 16 år. Barn miste också sina föräldrar, makar förlorade i vissa fall sin livskamrat och i andra fall separerades vänner för alltid genom katastrofen.

Än i dag innebär tsunamin som inträffade på annandag jul 2004 ett smärtande trauma för många överlevare. Varje historia är unik men många har varit tvungna att leva med plågsamma minnen. Livet förändrades för alltid, när man hjälplös var tvungen att passivt bevittna hur en nära anhörig försvann i vattenmassorna.  Många har försökt att bearbeta sorgen, genom att åka tillbaka för att på plats återuppleva minnet av det som hände den här ödesdigra dagen. Vissa har kunnat gå vidare, för andra är det som hände fortfarande ett öppet sår.

Myndigheter försäkrar att en liknande katastrof inte skulle kunna hända i dag med de varningssystem och handlingsplaner som nu har upprättats. Samtidigt innebär det ingen garanti för att inte liknande katastrofer skulle kunna ske igen, på andra platser och på ett oväntat och oförutsett sätt.

Minnesdagen av Tsunamin påminner oss om hur skör vår tillvaro är på den här planeten. I vårt land är vi inte vana vid att behöva frukta för att vår tillvaro ska vändas över ända på grund av katastrofer. Även om det sker, så har vi ett system som på något sätt fångar upp oss och tillförsäkrar en viss trygghet.

Det trauma som uppstår i samband med en katastrof, kan ändå inga trygghetssystem skydda oss ifrån.

På andra platser, både i näraliggande länder och på mer avlägsna platser, genomlever människor dagligen en verklighet, där livet slås i spillror. Där familjemedlemmar dödas och torteras och hoppet om en ljusare framtid grusas. Där epidemier, naturkatastrofer och miljöförstöring effektivt sätter stopp för en positiv utveckling. På många av dessa platser är människor helt utlämnade åt sitt eget öde, utan någon myndighet som garanterar trygghet.

Låt oss på den här minnesdagen komma ihåg alla de familjer som för alltid splittrades och som med sorg minns sina kära.

Låt oss samtidigt solidariskt ägna en tanke åt alla dessa i vår värld, som oskyldigt i detta nu är hjälplöst utlämnade under katastrofala omständigheter. På något sätt kan vi säkert också låta vår tanke förvandlas till en solidarisk handling.

Vi har inga garantier – nästa gång kan det vara vi som behöver en utsträckt hand!

Jag betonade i förra inlägget vikten av att uppmärksamma demenssjukdomars ökade närvaro i vårt samhälle, med målet att vi också kan få ökad kunskap att bemöta den demenssjuke på ett respektfullt sätt.

I dag tänker jag beskriva de vanligaste formerna av demens och hur de yttrar sig.

Alzheimers sjukdom

Detta är den vanligaste formen av demens och utgör 60-70% av fallen. Sjukdomen innebär att hjärncellerna successivt förstörs, vilket framför allt yttrar sig genom förlust av minne och andra funktioner. Diagnosen ställs genom ryggmärgsprov eller röntgen, då man kan se en ansamling av äggviteämnet beta-amyloid. Det finns ärftlighet i tre olika former. I den formen som kommer av en muterad gen, så drabbas statistiskt sett hälften av barnen i familjen. När det gäller den typen, kan sjukdomen uppträda redan i 40-årsåldern. Den vanligaste formen är annars den icke genetiska, som uppträder hos äldre.

Det första som händer är att det episodiska närminnet försvinner. Man kommer då inte ihåg till exempel vad man själv sagt eller vem man pratat med. Senare försämras språkförmågan och orienteringsförmågan. Även praktiska förmågan påverkas – man får svårare att till exempel ta på sig kläderna. Den exekutiva förmågan försvinner så småningom, vilket innebär att man får problem med att reagera adekvat i olika situationer.

Vanligtvis tar det ungefär 10 år från sjukdomens utbrott till dess man dör. Sjukdomen går ej att bota i dagsläget. Det finns däremot symtomlindrande läkemedel.

Vaskulär demens

Den vaskulära demensen orsakas av att blodflödet i hjärnan inte fungerar normalt, vilket orsakar störningar i syresättning till hjärnans celler. Den utgör cirka 25% av all demens, vilket gör den till den näst största gruppen bland demenssjukdomar. Olika delar av hjärnan kan drabbas, vilket innebär att sjukdomen kan yttra sig på olika sätt. Det är emellertid vanligt att minnet påverkas i negativ riktning, att initiativförmågan försvinner och att man blir personlighetsförändrad. Vanligt är också latens i reaktionen.

Man insjuknar oftast snabbare än vid Alzheimers men försämringen kan också gå stegvis.

Det finns ovanliga ärftliga former, vilket innebär att man insjuknar tidigare i livet.

Lewykroppsdemens

Mellan 2-20% av all demens tros höra till den här gruppen. Namnet kommer från en läkare vid namn Lewy. Han upptäckte att det vid en viss form av demens finns små sfäriska kroppar (Lewy bodies) i nervcellerna.

Sjukdomen börjar ofta med att dessa personer har orolig sömn med fysiska yttringar, ofta flera år innan sjukdomen egentligen bryter ut. Andra symtom under själva sjukdomen är synhallucinationer och nedsatt uppmärksamhet. Ofta är den sjuke väl orienterad men har däremot svårt att avgöra avstånd och göra tredimensionella bedömningar. Vanföreställningar och depression är vanligt förekommande. Eftersom personer med Lewykroppsdemens dessutom har symtom som är identiska med Parkinsonism, så är det ibland svårt att skilja de båda tillstånden åt.

Sjukdomen förvärras successivt och det finns ingen bot. Däremot finns det ett flertal mediciner som kan lindra symtomen.

Idag samt i ett kommande inlägg tänkte jag skriva en del om ett tillstånd som vi alla har hört talas om. Vi som jobbar inom vården kommer nästan dagligen i närkontakt med personer som drabbats. En del av oss möter det i vår egen familj och några vet att man själv är drabbad. Därför är det viktigt att vi i möjligaste mån lär oss att bemöta dessa personer på rätt sätt, för att också kunna ge dem bästa möjliga vård och stöttning.

Tillståndet kallas för ”demens” och personen som drabbas kallar man för ”dement”. Trots att demenssjukdomar är en diagnosgrupp, så kan det tyckas att benämningen är mindre lyckad. Ordet ”demens” kommer från latinet och betyder ungefär ”utan förstånd”. Idag har man alltmer börjat använda begreppet ”kognitiv sjukdom”, som på ett mer nyanserat sätt uttrycker vad det hela handlar om.

Demens är inte en sjukdom, utan betecknar egentligen symtom som kan bero på närmare 100 olika sjukdomar eller sjukdomstillstånd. Diagnosen ställs av läkare på vårdcentral på grundval av specifika kriterier.

Demens beskrivs som ett växande folkhälsoproblem i världen. Globalt finns det omkring 50 miljoner drabbade och bland annat på grund av en åldrande befolkning, så beräknas antalet öka med 10 miljoner varje år. I Sverige lever cirka 130 000 med en demenssjukdom, varav ungefär 10 000 är under 65 år. Man räknar med att det kommer att finnas 250 000 personer med en demenssjukdom i Sverige år 2050. Förutom det lidande som tillståndet åsamkar de som drabbas, samt de anhöriga (kallas ibland för ”de anhörigas sjukdom”), så kostar demensvården också ofantliga summor. Den totala samhällskostnaden i Sverige är 63 miljarder kronor.

Som så många andra sjukdomstillstånd, finns det även en viss genetisk komponent. Det gäller speciellt vissa former av Alzheimers sjukdom. Man har emellertid upptäckt att det också finns betydande faktorer som kan provocera eller påskynda insjuknandet. Det är faktorer som vi har själva har stor möjlighet att påverka. I en rapport från 2020, identifieras ett antal modifierbara faktorer:

1. Fysisk inaktivitet. På olika sätt kan fysisk aktivitet, både direkt och indirekt, minska risken att drabbas av demenssjukdomar;
2. Ett högt blodtryck innebär en större risk att drabbas av demens. Därför är det viktigt att man i tid försöker korrigera ett förhöjt blodtryck;
3. Hög alkoholkonsumtion och rökning är två andra riskfaktorer;
4. Man har även kunnat belägga att fetma och övervikt innebär ökad risk för demens;
5. Typ 2 diabetes är ytterligare en riskfaktor hos både män och kvinnor;
6. Social isolering och depression är förknippat med demens;
7. Även hörselnedsättning ökar risken att utveckla demens. Hörapparat kan däremot minska risken.
8. Trauma. Olika typer av skallskador gör det mer sannolikt att man drabbas av demens senare i livet.
9. Exponering för luftföroreningar
10. Låg utbildningsnivå.

” Det går att påverka riskfaktorer under hela livet så det är varken för tidigt eller för sent att göra livsstilsförändringar som minskar risken för demens. Vissa av riskfaktorerna kan man påverka själv medan andra kräver insatser på samhällsnivå.” (citerat från Hjärnfondens hemsida)

I en annan blogg kommer jag att beskriva symtom och tecken på demens. Jag ska också ta upp huvudtyperna av demenssjukdomar.

Förr var det förenat med mycket skam och stigma att ta upp det här ämnet. I dag är det alltfler som väljer att stå upp och tala om sin egen eller någon anhörigs demenssjukdom. Det har visat sig vara till stor hjälp, i en situation som kan kännetecknas av både kaos och kris.

När jag läst om det svenska företag, som inför annalkande helgdagar har uppmanat sina anställda att försöka undvika ordet ”jul” i sina lyckönskningar, så tänker jag att det varken är rätt eller fel. I våra möten i ett samhälle som blir allt mer mångkulturellt, så är det alltid viktigt att vara känslig och lyhörd inför våra medmänniskors bakgrund och religionstillhörighet. För den sekulariserade svensken, som knappast vet varför vi firar jul, kan det samtidigt vara svårt att förstå varför det skulle vara provocerande att önska varandra ”God Jul”.

Min erfarenhet i kontakten med mina vänner från andra religioner, är att man inte alls reagerar negativt då en kristen uttrycker sin tro. Snarare är det tvärtom, att man känner sig mer hemma med och högaktar den som tar sin tro på allvar, än med ett sekulariserat och religionsfritt samhälle.

Jag fick häromdagen på mitt arbete vara med om ett sant uttryck för den här respekten. Efter kvällsfikat i matsalen så frågade en i personalen, om det fanns önskemål bland patienterna att sjunga något. En mycket ålderstigen man sa då att han ville sjunga ”O sällhet stor”. Det är en gammal sång av Nils Frykman som sjöngs mycket förr i våra kyrkor. Den kvinnliga personalen letade då upp sången på Youtube och kopplade sin telefon till blutoothhögtalaren, så att alla kunde sjunga med. Efter sångens slut letade hon därefter upp ett gammalt program i SVT från 1993, inspelat med Christer Sjögren som sjunger gamla läsarsånger. Det var idel kända sånger för alla som satt kring bordet verkade det som. Under någon timme sjöng man med liv och lust med ända till slutet av programmet.

Det som för mig framstod som så fint, var att den som så angeläget försökte att tillgodose önskemålen, själv är muslim. Då alla hade letts tillbaka till sina rum för kvällen, så kom hon glädjestrålande till mig och berättade att en av patienterna efter läggning hade ringt på larmet. Det enda ärende hon hade, var att hon ville tacka min kollega, därför att hon hade gjort allt för att de skulle få en så fin kväll. Hon hade sagt till min muslimska vän, att det var den bästa kvällen på länge, länge. Nu kunde hon fira jul med glädje!

Att visa respekt för varandra innebär inte att vi väljer att gömma vår religion. Vi kan vara hörsamma och hänsynsfulla inför den andres övertygelse, samtidigt som vi själva vågar stå för det vi tror på.

Jag har en underbar fru som skickar bilder med uppdateringar på vad som händer i vår lilla ”inomhusträdgård” under vintern. I går fick jag en bild på våra fina amaryllisar, som just är i färd med att blomma.

Från Wikipedia kan vi inhämta följande kunskap: ”Amaryllis (/ˌæməˈrɪlɪs/; antikgrekiska: Ἀμαρυλλίς) är ett kvinnligt antikt grekiskt namn och härstammar från det antika grekiska verbet amarýssō (ἀμαρύσσω), som betyder ’glänsande’ ”. Namnet härstammar från Linnés tid. Han hänförde vår amaryllis till en annan växt som bär namnet amaryllis, nämligen den sydafrikanska kapamaryllisen (Amaryllis belladonna). Det är emellertid ett helt annat släkte.

”Vår” amaryllis tillhör släkten Hippeastrum och finns i ett 90-tal arter. Den har sitt ursprung i Sydamerika och det förklarar varför den helst blommar under vintern här hos oss. Ett intensivt förädlingsarbete har lett fram till de underbara blommor vi har i våra hem under juletiden.

 1742 beskrev Linné amaryllis enligt följande: ”Ingen blomma har fått så hög couleur och lysande glantz som denne sköna Amaryllis”.

Det kan vi nog alla hålla med om!

Det är svårt att få adventskänslan att infinna sig då man är långt hemifrån på jobb. Förra året fick jag en inbjudan till den fina adventsgudstjänsten i Stensele kyrka. I år glömde jag totalt bort att checka upp firanden på nära håll (har f n lämnat bilen hemma i Karlskoga). Jag har övervägt att försöka hitta åtminstone en adventsstake men kommit fram till att det är en helt onödig investering. På min frus Whatsapp kan jag se att det andra ljuset lyser så vackert i staken hemma och det känns faktiskt okej.

Lite firande blev det i alla fall. Har varit ledig i helgen och i dag då jag var på väg till affären hörde jag att någon ropade på mig. Det var kollegan Agneta, en pensionerad sjuksköterska som undrade om jag ville komma på adventsmåltid i deras hem, tillsammans med några andra hon bjudit in. Jag blev glad över denna spontana inbjudan och tackade ja.

Det var en trevlig samling där vi möttes av adventssånger redan i entrén. Agneta bjöd på fläskstek med kantareller och kolapaj med lingon till efterrätt. Så fantastiskt gott alltihop. Själv hade jag tagit med en egentillverkad saffranskrans som också uppskattades.

Omkring bordet fick vi dela med oss av våra liv och det utvecklade sig till ett mycket intressant samtal. Så blev det en mycket lyckad avslutning på min andra advent här i Storuman.

Jag passar på att dela en bild på våra hyacinter hemifrån. Det är ju en blomma som många av oss älskar och som vi förknippar med den här tiden på året. Jag har starka minnen från min pappa, som brukade förgro hyacintlökarna under pappstrutar nere i källaren där vi bodde. Det var ett ansenligt antal och han tog sedan upp dem undan för undan. Hela huset fylldes så av en underbar hyacintdoft som vi kunde njuta av länge. Så fort jag i dag känner doften av blommande hyacinter, så kommer minnen upp från min barndoms jular.

God andra advent på er!

Tillhör du också du dem som gillar choklad? Julen har blivit en högtid då innehållet i tilltalande chokladaskar produceras, distribueras och konsumeras mer än vid någon annan tid på året. Visst är det svårt att motstå de små godbitarna av skiftande form och med olika smakfyllningar. Vi har alla våra favoriter! Den senaste trenden verkar vara Dubai choklad. Den har ett tjockt lager pistagefyllning och täcks av mörk choklad. Chokladen är så åtråvärd, att det till och med gjorts försök att smuggla in den i europeiska länder!

Den vanligaste och populäraste chokladen är mjölkchoklad. Den är lättäten men tyvärr innebär det också att man gärna konsumerar i för stora mängder. Det är liksom svårt att stoppa då man väl satt tänderna i en kaka med mjölkchoklad.

Det som gör mjölkchokladen så attraktiv, är den höga sockerhalten samt att kakaon reducerats till en nivå som inte är särskilt framträdande, utan mer som en ton i bakgrunden.

Den andra sortens choklad är mörk choklad. En chokladkaka får kallas mörk om den innehåller minst 43% kakao. I Sverige är det oftast då kakorna innehåller minst 70% kakao som de får märkningen mörk choklad.

Den höga halten av kakao och den ringa mängden socker, gör att man ogärna överdriver konsumtionen av mörk choklad. Smaken kan vid mycket höga halter kakao, mer än 85%, upplevas som lite bitter.

Däremot innehåller den mörka chokladen höga halter av antioxidanter, som har en välgörande effekt på kroppens hälsa.

En stor studie i USA som omfattar 190 000 personer, har under 25 år analyserat hur konsumtionen av choklad påverkar hälsan.

Slutsatsen av studien var att de personer som åt minst 150 g mörk choklad i veckan hade 21 procents lägre risk att utveckla diabetes än de som inte åt mörk choklad.

Det finns alltså anledningar att då och då välja bort den ljusa mjölkchokladen, som smälter så ljuvligt i munnen, för att i stället välja den mörkare varianten.

Den smakar förvisso bittrare men ger en ljuv eftersmak i form av en kropp som mår bättre!