Det här inlägget skrivs en dag före den allra mörkaste dagen på året, som i år infaller den 21 december, närmare bestämt klockan 16.58. Mörkret förknippas lätt med det dystra, tråkiga och skrämmande. Samtidigt är advent, som föregår vintersolståndet, årets ljusaste högtid. Dekorationerna av LED-belysning som pryder hus och trädgårdar tenderar att bli alltmer förfinade och påkostade. Inne i husen lyser adventsstjärnor, adventsljusstakar och julgranar. Det går åt en hel del tid och pyssel för att få allt i ordning. Varje år då jag packar ner det som hör advent och julen till känner jag mig färdig med både perioden och tillbehören. När advent sedan närmar sig 11 månader senare, är det alltid lika roligt att börja packa upp de olika lådorna för att pryda hus, balkong och trädgård.
Det allra finaste med advent tycker jag är traditionen att tända de 4 ljusen. Ett efter ett annonserar de vecka efter vecka julens ankomst. Jag vet inte i hur många hem som den traditionen bevaras. Det är synd om den håller på att försvinna – jag minns själv hur spännande det var att som barn få tända ett nytt ljus varje vecka.
Advent betyder ankomst. För de flesta innebär det att vi väntar på julen med allt vad det innebär. Men advent, ankomsten har ju en djupare innebörd. Det är det lilla barnet i krubban vi firar. Han som kom för att dela vårt mörker men framför allt är världens ljus.
På 1970-talet var det en hel del ungdomar som försökte sig på att leva i kommuniteter. Motiven var olika men ofta fanns det en fascination för gemenskapstanken. Vänstervågen var en influens, där kommunismens ideal var ett förkastande av kapitalismen och en dröm om ett samhälle fritt från girighet och exploatering. Många av de drömmarna bleknade bort när vänstergenerationen hade vuxit upp. Andra grupper förenades av en och samma ideologi där omsorgen om de ensamma, utsatta och behövande stod i centrum. Många av dessa ungdomar övergav kommunitetslivet i och med att familjer formades. Det var ofta svårt att förena privata intressen med den påtvungna solidariteten. Dessutom upptäckte man efterhand hur olikheter hos gruppens individer snarare hotade att spränga sönder än att konsolidera sammanhållningen.
När Akademihus nu har satt igång ett projekt med Coliving, så bygger man förvisso vidare på den tanken att kommunitetliv i grund och botten är något bra. En viktig aspekt är att de studenter som berörs av projektet, ska kunna känna gemenskap och trygghet i ett samboende med andra. Tanken är att var och en ska ha sina egna utrymmen på en begränsad yta. De stora och energikrävande utrymmena delas mellan ett antal personer.
På det här sättet kommer man att kunna göra stora miljömässiga vinster i framtidens studentboenden, förutom den vinst det innebär att få dela gemenskapen med andra.
Jag tycker det här är en jättespännande idé och hoppas på att den kommer att få genomslag även längre upp i åldrarna. Coliving passar säkert inte alla men det vore utmärkt för dem som längtar ut från isolering och samtidigt vill bidra till ett miljövänligare samhälle.
I den västra delen av Centralafrikanska Republiken ligger staden Carnot, som sedan lång tid är något av en centralort för diamantbrytningen i landet. Samtidigt är jorden bördig och många lever av sina planteringar. Stadskärnan består av en del affärer, en bensinstation och en busstation. Den övre delen av staden ligger på en platå. Vägen ditupp brukade fungera som huvudväg men är numera urgröpt av raviner och ganska oframkomlig.
Åker man åt motsatt håll så kommer man så småningom ner till floden Mambéré. Den slingrar sig lugnt och värdigt som en jätteorm genom den sydvästra delen av landet. Under regnperioden förvandlas vattenflödet och floden blir mer vild och oberäknelig.
Vi befinner oss i tropikerna och värmen är tryckande. Nere vid Mambéré frodas växtligheten oberoende av torka eller regn. Det omgivande landskapet en blandning av träd- och busksavann. Under torrperioden blir det mycket hett på dagarna och både människor och djur söker sig till möjlig svalka där det finns minsta antydan till skugga.
Sådana dagar, då luften står stilla och värmen nästan upplevs outhärdlig, kan det löna sig att åka cirka 20 kilometer längre västerut. Där parkerar man bilen inte så långt från vägen. Sedan tar man sig en slingrig stig ganska brant ner i regnskogen. Luften blir svalare och ju längre ner man kommer, desto starkare blir bruset. Där stigen tar slut öppnar sig en glänta i regnskogen. I blickfånget ligger ett högt vattenfall, där vattenmassorna kastar sig ner cirka 20 meter.
Vattnet är alldeles klart och kallt och botten är finaste sand. Luften är ljuvlig. Mitt i den tropiska hettan finns en plats där det fläktar så skönt från rörelserna i vattnet. Svettiga som vi är, kastar vi oss i den svala lilla damm som har skapats strax nedanför vattenfallet.
En dag vid Totebu var tillräcklig för att ladda batterierna.
Jag skulle önska att platsen fanns kvar men jag är inte säker på att så är fallet. I alla fall inte det Totebu jag minns. Liksom så många andra gånger, var frestelsen stor hos vissa myndighetspersoner att exploatera vattenenergin i fallet och bygga ett kraftverk. Vilka elkraften skulle försörja var oklart men jag misstänker att den inte skulle komma de mest behövande till del. Jag har ingen lust att forska i hur det blev. Jag vill minnas Totebu som den oas det var, mitt i den tryckande hettan som omgav oss.
Modellbyn i Grésier var ett projekt som startade i återuppbyggnadsarbetet efter den förödande jordbävningskatastrofen som drabbade Haiti år 2010. Området där byn Grésier ligger, drabbades hårt och många familjer förlorade sina hem. På en hög kulle ovanför byn, upplät kommunen mark för att bygga upp en by bestående av 140 hus. Då jag första gången kom dit i slutet av 2012, hade arbetet just påbörjats. Sedan gick det i en rasande fart och redan år 2013 invigdes byn med pompa och ståt.
Undan för undan flyttade de familjer in som blivit berättigade till ett hus på platsen. Allt verkade frid och fröjd. Byggherren menade sig ha fyllt sitt åtagande både vad gällde tid och kvalitet. Det återstod bara en detalj, vattnet. I kontraktet ingick det att förse byn med en välfungerande djupborrad brunn. Det skulle inte vara något problem var budskapet till oss. Efter fem misslyckade borrningar på lika många platser gav han emellertid upp. ”-Här finns inget vatten!” var hans slutsats.
Situationen var verkligen inte bekväm. Snart skulle här finnas flera hundra personer med dagliga vattenbehov. För de som redan fanns på plats var vi tvungna att frakta vatten med tankbil för att ett par dagar i veckan fylla vattentornet. Desperat började vi att söka efter lösningar. Allt från att leda vattnet från någon avlägset belägen vattenkälla, till att mot ersättning få rätt att ta vatten från en fungerande brunn nere i byn. När vi undersökte dessa möjligheter, så visade de sig inte vara realistiska.
Från Afrika kände jag en god vän, Roland Mararv som hade bedrivit väl fungerande vattenprojekt under många år. Jag kontaktade honom och ställde frågan om han kunde tänka sig att bistå oss med sin kompetens. Han gav en del råd men till slut landade det i att han bad sin kollega Sven Vestlund åka till Haiti, för att på plats försöka hitta en lösning.
Jag kan inte säga att våra förhoppningar var så stora men detta var vår enda chans så vi tog emot Sven med öppna armar. Hans metod var lite udda ur vetenskaplig synpunkt. I stället för att använda sig av förfinade instrument, gick han runt med en grenklyka över området. Han finkammade hela kullen men kunde inte hitta någon enda plats som gav tillräckligt med utslag. Då började han att undersöka marken nedanför. Även där var resultatet ganska magert. På en liten fläck fick han emellertid ett utslag som visserligen var lite svårtolkat men ändå tydde på att det här fanns två korsande grundvattenströmmar. Han markerade platsen noga och uppmanade oss att vaka över att man skulle borra på exakt den punkten.
Jag var inte närvarande då borrföretaget kom till platsen för att utföra sitt arbete. På kontoret mottog jag bara under dagen ett kort som visade en fontän av vatten som sprutar upp ur borrhålet. Trots att bildkvalitén lämnade en del övrigt att önska, så var det nog ett av de vackraste kort jag sett. Friskt, klart vatten, som mot alla odds av eget tryck sprutade upp från en mäktig källa någonstans i underjorden. Detta vatten representerade Liv, eftersom så många människor nu skulle kunna bygga en trygg och hälsosam tillvaro på kullens topp. Det har gått över 6 år sedan den här händelsen men fortfarande förser brunnen byn och dess innevånare med gott vatten i obegränsad mängd. Som ett friskt och vackert tecken på detta reser sig träd av olika slag på kullen. Framför varje hus finns det täppor där det prunkar överdådigt av blommor och grönsaker. En oas i det annars så ofta karga, otrygga och nedskräpade haitiska samhället. En plats där sargade människor funnit vila och glädje.
Så länge jag kan minnas har jag älskat vatten. Från tidiga barnaår har det känts som mitt andra element. Bland mina angenämaste barndomsminnen återfinns skärgårdsturerna med fiskaren Axel Isakssons inombordare. Säkert och tryggt tog den sig fram, det gungade skönt och kluckade angenämt. Inombordsmotorns dova dunk var vänligt och inbjudande, inte aggressivt och frånstötande som dagens snabba fartmonster med utombordsmotorer.
Jag har funderat över dessa barndomens båtturer och hur de säkerligen bidrog till att forma min positiva känsla för vatten. Senare i livet har jag också lärt mig att ha respekt för detta element. I sin upprörda, otyglade form kan det ödelägga både samhällen och människoliv. Det kan härbärgera sjukdomar och farliga varelser.
Trots detta har jag alltid återvänt till vattnet. Det är i dess närhet som jag har haft mina mest sällsamma upplevelser av harmoni, själens balans och lycka.
Pointe Indienne
Ett par mil norr om Kongo Brazzavilles ekonomiska huvudstad Pointe Noire, ligger orten Pointe Indienne. Den består idag av en befolkning på ungefär 400 invånare. Huvudnäringen var förr fiske. På grund av minskat bestånd har de flesta övergått till andra sysselsättningar. Sedan några decennier är Pointe Indienne ett populärt utflyktsmål under helger för stadsborna i Pointe Noire. Kustbyn ligger fortfarande ganska otillgängligt eftersom vägen går genom sanddyner där mindre personbilar lätt kör fast. När man väl tagit sig ner till havet, kan man njuta av en milsvid sandstrand. I Louangobukten är det ganska långgrunt och där har det sedan lång tid tillbaka byggts bungalows. Det alltmer stigande vattnet har emellertid naggat på vissa strandtomter och semesterhus.
Befolkningen är mestadels fattig. Skolan fungerar dåligt på grund av brist på lärare. Ingen hälsocentral finns i närheten. Man försöker hitta en inkomst hos turister som besöker platsen. Annars är det mest jordbruk och uppfödning som man hankar sig fram på. På vägen ner till byn ligger landets första oljeutvinning som startade 1957. Oljekällan brinner fortfarande men ger torftigt med utbyte. På kvällarna kan man däremot se hur landets rikedom flammar från ett antal oljeplattformar flera mil ut i havet.
Strax söder om byn har jag hittat mitt smultronställe. Under mina vistelser i Kongo har det blivit min rastplats, min viloplats och min källa till återhämtning. Utmed den flera mil långa sandstranden, vilken sträcker sig från Pointe Noire och upp mot Gabongränsen, är det inte svårt att kunna vistas hela dagar vid havet, utan att bli störd av människor, bilar eller bullrande maskiner. Det enda man hör är vågornas ständigt skiftande ljud. Det ljudet har vaggat mig till sömns på natten och det har också väckt mig i gryningen varje morgon. Havets ständiga rörelse under ebb och flod, uppenbarar ständigt nya skepnader av de vackra strandformationerna.
Att få gå och strosa i sanden är vilsamt. Leta efter vackra stenar i olika former och färger. Känna hur det ljumma vattnet sköljer över fötterna. När ebb infaller kommer det ofta ungdomar som förstått att utnyttja det skafferi som gömmer sig mellan stenarna. Sjöborrar är taggiga på utsidan men på insidan döljer sig feta ägg som är mycket eftertraktade delikatesser. Pointe Indiennes framtid är osäker. Det finns en stadsplan där det är tänkt att bebygga också den här platsen. Sakta växer också staden allt närmare. Om det är en fördel eller nackdel är svårt att sia om. Kanske jag inte kommer att känna igen mig om tio år? Kommer då tystnaden ha förbytts i bullrande stadstrafik och den sköna havsluften blandas med täta dieselångor? Förändringar är oundvikliga men förhoppningsvis för de också med sig goda framsteg för den fattiga bybefolkningen. Min dröm är att medvetenheten om miljön, naturen och kulturen också ska få vara en integrerad del i den utveckling som befolkningen ser fram emot.
Det här är inte ett inlägg i skogsdebatten. Jag är väl medveten om att diskussionen bitvis är ganska hård mellan de som förespråkar en radikal exploatering av skogen å ena sidan och å andra sidan de som önskar en återgång till det mer traditionella och försiktiga förvaltandet av den skog vi har. Även om jag försöker att sätta mig in i argumenten från båda sidorna, så har jag nog inte den rätta kompetensen att komma med ett vetenskapligt underbyggt försvar för det som jag tror är det rätta. Därför nöjer jag mig med att återge min upplevelse av den skog som jag älskar och mår bra av.
Att skogen har hälsobringande effekt är bevisat. En tids vistelse bland träden kan minska stress och sänka blodtryck. Det är något som allt fler börjar att återupptäcka och tillvarata även i vår tid. Däremot vet jag inte om man har undersökt effekten av olika typer av skogar. För mig är det stor skillnad på skog och skog.
Det finns skogar som gör mig både stressad och ledsen. Det är framför allt skogar där mångfalden saknas. Skogar som består av tätt planterade identiska träd, där marken under är torr och steril. Skogar som har sargats av spår från stora skogsmaskiner. I synnerhet är det trist att vandra i det som nyss var en frodig skog men som nu har kalhuggits. Hyggen, där man inte hittar ett enda kvarvarande träd på stora områden. För mig ropar det exploatering.
Jag njuter så oerhört däremot av att vandra i skogar där man märker hur naturen ömt har vårdats av ägaren. Där gamla träd blandas med yngre och där avverkningen har skett varsamt. Där kan man uppleva stillheten och nästan förnimma hur de gamla träden viskar hemligheter från det förgångna. Att vandra i en skog som förvaltas på det sättet är något av ett äventyr. Mångfalden är full av överraskningar, både bland trädens grenar och i markens mossa.
Den skogen ger mig en hälsokick och får mig att längta ut igen.
Med alltfler skrämmande rapporter om global värme, torka, vattenbrist, missväxt och skogsbränder, så börjar nu övertygelsen att landa hos alltfler. Det här är början på en ny tid, en otäck förvarning om den klimatförändring som orsakas av växthusgasernas ökande effekt på jorden. Ingen vågar kanske med säkerhet hävda att det är den enda orsaken till den intensiva värme som flera regioner upplever allt oftare. Det finns ju även belagt att värmeböljor återupprepas med en viss periodicitet. Ändå kan man med visshet säga, att klimatet på jordklotet långsamt men säkert håller på att förändras. Klimatforskarna är eniga om att vi, som en följd av växthuseffekten, kommer att få uppleva alltmer extraordinära väderfenomen. Därmed finns det utan tvivel ett samband mellan uttorkningen av sjöar i Afrika, översvämningar i Asien, skogsbränder i Europa, smältande is i Antarktis och häftiga cykloner i Västindien och Nordamerika.
När jag vid ett tillfälle satt och samtalade om detta med min dotter och måg omkring frukostbordet, kom det plötsligt över mig en känsla av maktlöshet. Jag sa ungefär så här: – Det är egentligen konstigt, att vi så lugnt kan sitta och diskutera vad som pågår, då vi faktiskt står inför en annalkande katastrof! Borde vi inte i stället samla all vår energi för att kämpa mot miljöförstöring och praktisera ett levnadssätt mer vänligt mot vår moder jord?
Omkring bordet lekte mitt barnbarn. När jag nu skriver det här, så slår det mig vilket ansvar vi har för kommande generationer. De kommer att få bära bördan av vår ansvarslösa konsumtion. De kommer på allvar vara tvungna att ta itu med följderna av vårt sorglösa levnadssätt!
Det förunderliga är att forskarna är ense om ännu en sak. De menar att det inte är försent att vända skutan. Om jordens befolkning gjorde gemensam sak och valde en miljövänligare väg, så skulle den negativa utvecklingen kunna stoppas. Är det då inte en fråga för politikerna? Jo, i högsta grad. FNs klimatkonferens COP21 i Paris 2015 visade vägen. Det avtal man enades var bindande och ska börja gälla senast år 2021. Där handlar det om en vilja från politikerhåll, för att fina ord och tankar ska kunna implementeras.
På världsnaturfondens hemsida ( http://www.wwf.se/wwfs-arbete/klimat/det-har-kan-du-gora/1609668-det-har-kan-du-gora-klimat ), visar man att vi inte behöver invänta politikerna för att själva verka i rätt riktning. Med små, enkla steg och en målmedveten inriktning, kan vi som individer, familjer och samhällen åstadkomma resultat! Det farligaste som kan hända, är att vi uppgivet resignerar i tron att det ändå är försent, eller att ansvaret inte ligger på oss!
Jorden är underbar, en plats där vi får bo och som vi kan njuta av på så många olika sätt. Det kommer våra barn och barnbarn att också vilja göra! Den dagen kommer då det är försent att vända skutan. Där är vi inte än men det ögonblicket närmar sig med skrämmande hastighet. Tänk om vi alla kunde förenas omkring målet att idag välja en sundare väg!
Jag hoppas du kommer att gilla inläggen på bloggen, även om du inte håller med om allt. Mina bloggar är mer eller mindre spontana reaktioner och i bästa fall inlägg i debatten!
