Författare: administration

5 år sedan sist. Det var den heta och torra sommaren 2018, när också den västerbottniska lappmarken fick sin beskärda del av värmechocken. Jag var här uppe för att jobba under några intensiva sommarveckor, 83 mil från hemmet söderöver. Det var en fin tid, både att få uppleva det annorlunda arbetet på en sjukstuga samtidigt som fritiden innebar många fantastiska naturupplevelser.

Nu är jag återigen här för en ny period av jobb på sjukstugan. Det känns lika roligt och spännande som förra gången. Däremot är situationen i samhället helt annorlunda. Vintern har kopplat sitt grepp ordentligt. Vacker gnistrande snö täcker mark och skog, samtidigt som mörkret dominerar de flesta av dygnets timmar. Livet hos invånarna går på lågvarv och turisterna lyser nästan helt med sin frånvaro.

För mig som minns min barndoms vintrar i en karg norrbottensby, känns ändå det här vinterlandskapet autentiskt. Jag tilltalas av tystnaden, den långsamma takten, de storslagna vidderna utan stoj och skrän, den rofyllda skidturen bland snötyngda träd med bara en flock renar som enda sällskap.

Den stadigvarande invånaren kan säkert bli mätt på den avslagna takten under den här årstiden. Lyckligtvis kan man då ta bussen till tätorterna som ligger både söderöver och norröver. Dit har jag inte kommit än. Det enda som får mig härifrån just nu är viktiga familjeangelägenheter. Annars känner jag hur väl jag mår; hur stressen rinner av mig och mitt blodtryck sjunker.

Och jag kan inte låta bli att förundras över hur lite det behövs, för att jag ska återfå den jämvikt som så lätt går förlorad i ett brusande och kravfyllt liv.

Den medicinen är gratis och jag tror många i vårt hetsiga samhälle skulle behöva den och må väl av att ta till sig den.

Min älskade bror har lämnat oss! Jag nåddes av budet för knappt en vecka sedan, just då jag kommit fram till min nya arbetsort. Jag har svårt att beskriva mina känslor, de som jag upplevde då men som fortfarande ganska starkt av och till sköljer över mig. Det är omöjligt att sätta adekvata ord på det mest oundvikliga men som ändå ofta skrämmer oss mest.

Min bror var sedan en tid tillbaka drabbad av en obotlig sjukdom. Han själv var tvungen att acceptera det, även om hans livsvilja var enorm. Den sista tiden visste både han och de närmaste att slutet närmade sig och att det inte gick att göra något åt. Den maktlösheten kändes svår att bära, både för min bror och för oss alla.

Han var älskad, inte bara av familjen, utan av otroligt många andra människor. Den sista tiden trädde den ena efter den andra fram och vittnade om den stora betydelse han på olika sätt hade haft för dem. Jag är glad att han fick höra det medan han levde. Han bekände att han förundrat gladde sig över de här uppmuntrande vittnesbörden och att det betydde oerhört mycket för honom under hans sista tid i livet.

Den erfarenhet av sorg och saknad som vår familj just gått igenom är inte unik. Däremot är ju själva upplevelsen alltid unik. Jag har i det som hänt översköljts av känslor men har samtidigt haft väldigt svårt att formulera sorgen. Snarare är det visuella bilder som återkommande presenterar sig oanmälda och på så sätt gestaltar upplevelsen. I samband med insikten av det tomrum min bror lämnat efter sig, såg jag till exempel igår mig själv vandrande i ett grått och ödsligt höstlandskap, utan växtlighet och grönska, med kala träd och torra löv på marken. Jag var ensam och kände mig övergiven. Jag vet inte varifrån den bilden kom men just då kändes det som att den på ett väldigt adekvat sätt motsvarade min känsla av sorg och saknad efter min bror.

När jag nu med ord försöker beskriva den här oåterkalleliga bistra verkligheten , så är det däremot som om jag gjorde våld på en känsla vilken inte går att sätta ord på. Min relation till min bror var alldeles speciell. Även om vi under perioder levde på långt avstånd från varandra och sällan träffades, så stod vi varandra väldigt nära. Från barndomen var han den som månade om mig som sin lillebror. För mig var han min stora idol och förebild. Vi var till sättet väldigt olika varandra även om vi till utseendet under perioder var till förväxling lika. Jag framstår nog som ganska färglös i jämförelse med hans sprudlande, färgstarka liv. Han var påhittig, kreativ, intelligent och vis. Även om han kunde drivas av nyfikenhet och upptäckarlust, så lät han aldrig projekten gå överstyr. Hans ansvar för familj och församling var enormt. Han drevs av kärlek till sina medmänniskor och det var också där som hans gåvor fick utlopp.

Det kanske allra mest utmärkande draget för min kära bror var hans generositet. Den yttrade sig på alla områden. Det som starkast berörde människor, var nog ändå hans utsträckta famn som alltid stod öppen för den som behövde känna sig bejakad. Under mina egna perioder av motgångar och där jag även i vissa stunder har ifrågasatt mig själv, så har hans erkännande betytt så mycket för mig. Vi kunde ha en dialog utan försvarsmurar, och vi kunde där yppa våra svagheter och tvivel för varandra utan att känna oss dömda.

Min bror besökte mig var jag än befann mig ute i världen. Tillsammans med sin fru, sin familj, eller någon annan familjemedlem kom han till oss i Frankrike, Afrika och Haiti. Inga ord kan beskriva den betydelse de här besöken har haft som uppmuntran. Han var noga med att dokumentera allt på bild och jag är tacksam över de minnen som på det sättet finns kvar. Under de år jag bodde i Norrland, i Umeå och Boden, så fick vi tillsammans göra flera besök på platser där våra föräldrar verkat, eller varifrån vi själva hade starka barndomsminnen. Vårt stora gemensamma projekt blev att sammanställa våra föräldrars berättelser i 2 olika böcker. Gensvaret från människor som mindes deras livsverk men också från en yngre generation av läsare, blev väldigt positivt.

Jag är så tacksam för allt som min bror betytt för mig. Han behöver inte täras av sin sjukdom längre. Den successiva nerbrytningen av hälsan och krafternas avtagande under den sista tiden var så motsägelsefullt för en människa som under ett helt liv velat leva utgivande och sprudlande. Samtidigt är jag så sorgsen för tomrummet efter honom. Jag tror att jag en dag kommer att möta honom igen i en förvandlad tillvaro. Vad jag ska göra av min saknad i nuet vet jag inte. Jag bara längtar efter att få prata med honom igen, att få göra roliga saker med honom, att få dela mina bekymmer och min glädje.

Jag bevarar ändå som ett heligt minne mitt sista möte med dig Ingemar, då jag fick hålla din hand och du tryckte den hårt och länge. Vad vi inte visste då men kanske anade, var att du bara hade några dagar kvar av ditt liv. Du orkade inte längre säga något men du var medveten om att jag fanns där.

Jag gråter intensivt då jag skriver detta. Jag är ändå glad för mina tårar, det är första gången min sorg har kunnat få utlopp. Det finns befrielse i att kunna gråta ut sin förtvivlan och ändlösa saknad.

Tack Ingemar för allt du betydde för mig och för ditt bestående minne som lever kvar! Du är och förblir min älskade storebror.

Jag fyllde nyss 70 och har väl kommit till den ålder då jag borde kunna luta mig tillbaka för att njuta av livet.

Å andra sidan: ”njutningen” är ju högst subjektiv. En del pensionärer vill helt bryta med sitt inrutade arbetsliv. Andra väljer att hålla kontakten och extrajobbar då och då. En tredje kategori ägnar sitt pensionärsliv åt att – fortsätta jobba!

Själv hör jag till denna tredje kategori. Då jag fyllde pension för 5 år sedan hade jag nog mer tänkt mig något i stil med den andra kategorin. Att få själv bestämma över sitt liv och sedan hoppa in då man har lust.

Jag är sjuksköterska och märkte snart att efterfrågan var enorm. Så fort jag hade avslutat min fasta anställning på en vårdcentral och lanserat mig själv som tillgänglig för extrajobb så ramlade erbjudandena in. Eftersom man helst ville ha långsiktighet så blev uppdragen längre än jag hade räknat med. Ofta från några månader upp till tre år.

Nu har jag arbetat som tillfällig resurs i 5 år och jag märker fortfarande inte någon avmattning vad gäller erbjudanden. Bristen på just sjuksköterskor verkar vara ett problem som bara växer, trots alla föresatser från kommuners och regioners sida.

Mycket skulle kunna sägas om varför det är så men jag ska inte fördjupa mig i den komplexa diskussionen i dag. Jag bara konstaterar att det faktiskt är roligt att känna sig behövd fast man har passerat ”Bäst-före-datum” för länge sedan. Jag tycker dessutom ofta att jag har världens mest fascinerande yrke.

Kanske det är för att mitt perspektiv är annorlunda numera men jag tycker mig ändå märka att vi årsrika personer tas emot mer naturligt som kollegor inom vården, än vad som var fallet då jag började som sjuksköterska på -70-talet.

Det är bra. En arbetsplats kan bara berikas om det finns flera generationer representerade. Det gäller till exempel om man som jag nu gör arbetar på ett servicehus. Ett större perspektiv på livet möjliggör många möten där man förstår varandra, vilket kan lösa upp många knutar.

Fascinationen för ett holistiskt förhållningssätt har mejslats ur syntesen av teologiska studier, erfarenheterna från mina år i Afrika och på Haiti samt ett kontinuerligt personligt intresse. I botten finns en övertygelse om vikten av att kämpa mot den tendens till dualism som genom människans historia ständigt manifesterar sig i nya former. I vår tid är det motsättningen mellan teknologins framsteg och människans behov av att få sitt sammanhang bekräftat som ofta lyfts fram. Känslan av sammanhang kan vara svår att infinna sig ett samhälle där man bara är en liten kugge i ett stort maskineri.

Förmodligen är det en av orsakerna till det ”tillbaka-till-naturen-fenomen” som vi upplever i dag. Det är en slags ”motrevolution” i ett samhälle som under så lång tid har präglats av ett ensidigt upphöjande av tekniska landvinningar. Där finns en längtan efter att återigen ge utrymme för känslan av samhörighet med naturen. Det yttrar sig också då naturligt nog i en kritisk attityd mot de delar av tekniken som verkar nedbrytande på miljön. En annan ingrediens i den här rörelsen är viljan till delaktighet, från början till slutet, i processen av att frambringa det vi stoppar i oss själva och våra barn. Det handlar om att få vara medskapare i alla etapper, i stället för att bara konsumera det färdigproducerade.

Med det holistiska perspektivet som bakomliggande drivkraft, öppnar sig en möjlighet att inta en avspänd inställning till karriärshets och prestationsförväntan. Det ger mod och förstånd att tacka nej till de val som utgör hinder att ge skapelsen plats i livet.

Det känns mer och mer viktigt, att bekräfta den helande inverkan som skogen, fågelsången, blomdofter och naturens färgprakt har på människans liv. För mig har det varit en känsla av att komma hem, en upplevelse att få bottna i tillvarons mening.

Jag är glad för de kunskaper jag möjligen kunde förmedla till mina afrikanska vänner och hoppas att jag också kunde uppmuntra dem i deras ofta ganska tuffa miljö. Långt mer tacksam är jag ändå för allt jag själv fick lära mig om odling under den tid jag var i Afrika. Det var till exempel spännande att se hur små fordringar sötpotatisen hade. Det räckte med att sticka ner små kvistar av en planta i jorden för att efter några månader få en bunt fina sötpotatisar. För att få ignamen att utveckla sig till en fin rot, så var det viktigt att kupa jorden till en liten kulle och låta plantan slingra sig uppför en trädpinne. Att mangon är synnerligen god då man kan plocka ner den solmogen direkt från trädet kanske inte är förvånande. Däremot hade jag ingen aning om att det fanns så många variétéer av frukten, var och en med sin typiska smak. Inte visste jag heller att brödfruktsträdet har en frukt som innehåller ”kärnor” som nästan smakar som potatis. Jag fick lära mig att man i köttsåser gärna blandar i lianblad men att man annars kan använda kassavablad eller afrikansk spenat.

Något jag bär med mig som präglat mig på ett ofrånkomligt sätt efter mina afrikaår, är människors sätt att förhålla sig till livet. Alla dimensioner vävs in i vartannat och blir till något helt. Det har hjälpt mig att vara vaksam inför den dualism som ofta gör sig gällande i vårt västerländska sätt att tänka och handla. Kanske är det därför som människan i vårt samhälle i ökad grad upplever sig splittrad och har svårt att se sitt sammanhang?

Som jag berättade var vi tvungna att åka hem brådstörtat på grund av att min hustru drabbades av en livshotande malaria. Allt slutade väl men rehabiliteringsperioden blev ganska långvarig. När vi kom tillbaka till Afrika efter drygt 2 år fick vi andra uppgifter i Berbérati, cirka 10 mil väster om Carnot. Jag blev fältrepresentant, vilket innebar mer administrativa uppgifter samt ett övergripande ansvar för arbetet och de svenskar som jobbade i olika projekt.

I Berbérati hade vi tillgång till en ganska stor yta runtomkring huset där vi successivt försökte skapa förutsättningar för odling. Den karga jorden fick liv genom gödsel från ankor, höns, får och under en tid även en gris. En teknik som vi utvecklade var kompostering. För att i möjligaste mån undvika skadedjur, så valde vi metoden att gräva en djup grop med material i olika skikt.

Kompostering var ett nytt koncept för mina afrikanska vänner. Att man kan använda hushållssopor i ett kretslopp för att förnya jorden gav upphov till många intressanta samtal. I Afrika finns det ju en tradition att svedjebränna för att sedan odla. Det brukar ge gott resultat i början men jorden blir snabbt utarmad. Med komposteringsmetoden som utgångspunkt skapades en förståelse för hur man kan utnyttja kretsloppstänkandet då man odlar grödor på sina planteringar.

I Berbérati kom vi också över ett 40 hektar stort landområde strax utanför staden, vid Wagbéré. Eldsjälen i det projektet var en man som hette Tekoa Victor. Han var outtröttlig och höll lågan levande. Läget var egentligen perfekt med en vattenkälla i den nedre delen av landområdet. På ovansidan fanns det en liten skog. Däremellan var det öppet land som lämpade sig för att anlägga odlingar. I mitten av området konstruerades en enkel byggnad för förvaring av redskap. Man kunde också övernatta där. Tanken var att engagera ungdomar i det här projektet.

Jag tror att man lyckades till viss del. Projektet var bara i sin linda då vi avslutade vår period och åkte hem efter 4½ år i Afrika. Då hade det bildats ett råd med ansvar för den vidare utvecklingen. En av de huvudansvariga, en respekterad gymnasielärare, mötte jag cirka 15 år senare i Kongo Brazzaville. Han var då en av huvudpersonerna i kyrkans jordbruksprojekt i Gamboula och kom till Brazzaville för att inspirera oss i ASUdhs utvecklingsprojekt. Han hade med sig ett antal plantor som nu planterades i den kongolesiska myllan. Det blev som en uppmuntran att arbetet aldrig är förgäves, att det förmerar sig och bär frukt även lång tid efter vår egna insats.

Vid ett senare besök i Centralafrikanska Republiken fick jag möjligheten att ta mig till Wagbéré och kunde då konstatera att man med hjälp av en amerikansk agronom hade planterat hundratals fruktträd på den bördiga jorden. Efter det besöket har jag saknat information om utvecklingen. Däremot vet jag att den nuvarande ledaren för kyrkan har engagerat sig i att återigen blåsa liv i projektet.

Jag är tacksam över att ha fått vara en del i allt detta. , även om inte allt gick enligt mina planer och min kalender. Då och då får jag emellertid påminnelser att arbetet inte var förgäves.

Innan jag går vidare, så måste jag få berätta en ganska otäck händelse som inträffade i vårt växande projekt i Carnot. Vi hade utökat vår uppfödning med några getter och därefter också lyckats få tag på ett dräktigt får. Det kändes väldigt bra och innebar framsteg som uppmuntrade eleverna att solidariskt bidra med insatser.

En tidig morgon vaknade jag av att det bräkte förtvivlat utifrån fårhagen. Jag anade oråd och ryckte åt mig ficklampan eftersom det fortfarande var mörkt. När jag kom fram till fållan, så riktade jag lampan mot det bräkande fåret. Den syn som mötte var förskräcklig. I skenet från lampan såg jag bakom fåret en hund som var helt blodig om nosen och som grinade upp sig mot mig. Jag kunde just då inte förstå vad som hade hänt. Ögonblicket efter var också hunden borta.

Då jag undersökte fåret var det allvarligt skadat. Halva juvret var sönderslitet och djuret blödde ymnigt. Dess liv gick inte att rädda. Det blev en dubbel sorg. Vi tyckte mycket om det här fåret som var väldigt tillgivet. Dessutom förlorade vi ju också lammet. Alla hade glatt sig åt den dräktiga tackan och den väntande nedkomsten av ett lamm.

Det visade sig att det var en rabiessmittad hund som varit i farten. På vägen ner till oss hade den bitit flera människor. Ifrån vår hage fortsatte den neråt i kvarteret med attacker till dess att en machete från en modig pojke klöv dess hjässa mitt itu.

När förstod vad vi utsatts för rös jag. Det kunde likaväl ha varit jag som blivit attackerad av den rabiesgalna hunden. Visserligen hade hela familjen blivit vaccinerad också mot rabies innan utresan men jag tror inte det skulle ha tagit bort rädslan och osäkerheten.

Så fort det blev dag anmälde jag incidenten till stadsveterinären. Jag fick då reda på att de människor som blivit bitna skulle bli vaccinerade.

Min uppsats hade ett avsnitt på slutet där jag försökte ta fram några praktiska tillämpningar av det som jag kommit fram till. En av dem handlade om att vårda miljön, att värna om både djur och växtlighet och att vara goda förvaltare av det som vi har makt att påverka. Allt det här sammanfattade jag i vikten att stå för en holistisk syn på tillvaron.

När min handledare kommenterade arbetet vid framläggandet så var det bara en sak han ville kritisera. Han gillade inte att jag hade dragit ”ekologiska slutsatser” av resultatet!

För mig var det ändå hög tid att börja tillämpa den inriktning som jag hade fått. När vi något år senare inledde arbetet i Carnot i västra delen av Centralafrikanska republiken, så var våra främsta uppgifter att undervisa blivande pastorer och deras respektive.

De blivande pastorernas verklighet var tuff. De skulle snart komma till fattiga församlingar som ofta saknade möjlighet att ge sina anställda lön under en stor del av året. Hur kan man klara sig då? Parallellt med de teoretiska studierna startade vi ett gemensamt projekt med smådjursuppfödning. Vi började med kaniner och sedan utökades djuren med getter och får. I de afrikanska byarna strövar getter och annan smådjursboskap omkring fritt, till mångas förtret eftersom de förstör grödor och trädgårdsland. I projektet visade vi på att det är möjligt att hålla djuren på en liten och begränsad yta, samtidigt som man förser dem med föda. Vi gjorde som klass gemensamma utflykter till skogen för att skaffa virke till inhägnader. Favoritfödan för kaninerna var en häck med angolabönor som vi odlade för syftet. Bönorna hade jag fått på den katolska missionen som låg en bit nedanför. Kaninerna hade jag fått köpa på en annan katolsk mission cirka 20 mil norröver i landet. Medan många av mina svenska kollegor var ganska skeptiska till det här projektet, så hämtade jag mycket inspiration och uppmuntran från det holistiska tänkande som präglade våra katolska kollegor.

Att hålla djuren på ett begränsat område, skapar också nya möjligheter att förbättra jorden genom gödsel som man får på köpet. Det orsakade mycket förundran, hur vi på det sättet kunde förvandla en yta som varit i det närmaste steril, till fruktbart land. Bland våra studenter och överhuvudtaget i kulturen fanns ett traditionellt motstånd för att använda gödsel till att odla grödor som man sedan skulle äta. När våra elever såg att det fungerade, så omfamnade man den nya kunskapen utan reservationer.

Det var en härlig tid med många gemensamma upplevelser. Tyvärr var vi tvungna att avbryta vårt kontrakt i förtid, på grund av en farlig malaria som drabbade min fru. Många år efteråt har emellertid människor vittnat om hur berörda de blev av det här projektet och hur mycket det har betytt för dem.

Jag kommer faktiskt inte ihåg någon specifik händelse som ledde fram till valet av text för min exegetiska avhandling. Jag hade hela tiden intresserat mig för Första Korinthierbrevet och anade att nyckeln till hela brevet, ja kanske till hela Nya Testamentets teologi kunde hittas i det femtonde kapitlet. Där avhandlar Paulus uppståndelsen, både de dödas uppståndelse och Kristi uppståndelse.

Det slutade med att jag landade i en studie av avsnittet från vers 42 till och med vers 49. Jag tänker inte på något sätt försöka återge det exegetiska resonemanget. Däremot kan jag medge att djupdykningen i den här enskilda texten förde mig in i ett mycket givande studium av den positiva synen på kroppen och på skapelsen över huvud taget i de texter, den kultur och den religion som tjänar som bakgrund till Paulus teologi.

Det som jag tyckte mig finna och som kom att prägla mig utifrån mina studier var både överväldigande och radikalt. Det innebar en insikt om att den teologi som den kristna tron bygger på, inte handlar om en försummelse och ett förringande av det som vi kristna kallar för ”Skapelsen”: naturen, levande varelser, människan och miljön. Snarare rättas det till som blev förstört av den ”förste Adam” i den ”siste Adams” verk. Som hans folk är det vår uppgift att sträva efter att förverkliga upprättandet av det som gått förlorat och förstörts i vår värld och i Skapelsen.

Det här var ett mycket kortfattat försök att beskriva vad som hände både i min teologiska uppfattning och hur det samtidigt kom att prägla mitt tankesätt och mitt agera då jag kom till Afrika. Samt hur det har utövat ett inflytande i alla de projekt jag under årens lopp har engagerat mig i.

Beslutet innebar att jag på ett mer hängivet sätt vågade dyka ner i teologins värld . Allt var intressant men fokus kom för min del att hamna i Nya Testamentets exegetik. Mycket berodde nog på vår eminente lärare Lennart Thörn, som hade förmågan att väcka nyfikenheten inför det outforskade. På våra exegetiklärares lektioner försågs man med verktygen för att jobba vidare och gräva på djupet i texter och kontexter.

När de tre åren var över blev jag erbjuden att läsa vidare i Frankrike för att ta en fransk magisterexamen i teologi (Maîtrise ès Théologie). Familjen hade nu utökats med ytterligare en son, Anton. Meningen var att utbildningen skulle tjäna som en språngbräda för ett arbete i Centrafrikanska Republiken. Genom att under 2 år vistas i en franskspråkig miljö, kunde vi också få språket på köpet. Vi beslutade oss för att våga anta utmaningen, tog vårt pick och pack och åkte de dryga 200 milen ner till språkskolan i Chambon-sur-Lignon.

Efter några innehållsrika månader i det natursköna Centrala bergsmassivet flyttade vi till staden Mantes-la-Jolie cirka 5 mil väster om Paris. Det var dags för mig att börja på fakulteten i Vaux-sur-Seine. En ny miljö, nya studiekamrater , en annan kultur och ett nytt språk. Det var ingen lätt inledning och i början misströstade jag nog att det skulle gå vägen.

Undan för undan kunde jag ändå följa med i lektionerna och kunde tillgodogöra mig den fina undervisningen på hög nivå. Så småningom började jag att jobba vidare på den tanke som slagit rot i Örebro. Jag ville hitta ett tema som kunde bli en ledstjärna, inte bara i mitt teologiska tänkande utan för hela min fortsatta inriktning som människa.