Kategori: Uncategorized

I min bekantskapskrets finns en person vars osjälviskhet jag beundrar. Hon har gett mig tillåtelse att dela vidare glimtar från hennes liv, som uppmuntran och exempel för andra. Egenskaper som inte är så vanliga i vårt samhälle idag.

Hon kommer från ett land där en stor del av befolkningen lever i stor fattigdom. Likt många andra som har kunnat få en stadig inkomst i vårt land, med jobb och en ordnad tillvaro, så har hon inte glömt sin familj i hemlandet. Varje månad skickar hon en stor del av sin lön till behövande som hon tagit ett personligt ansvar för. En hel del av oss som är uppvuxna i ett samhälle präglat av individualism, kan förundras över den enorma solidaritet det återspeglar. Ändå är det en attityd som är naturlig hos många av dessa, som fortfarande har nära och kära vilka lever kvar under tuffa villkor de själva kunnat lämna. Redan där har vi mycket att lära!

Min väns solidaritet tar inte slut där. Då hon jobbade inom äldreomsorgen mötte hon ibland vårdtagare som inte hade några anhöriga som brydde sig om dem. Ibland var de så utblottade, att de inte en gång hade råd att köpa nya underkläder. Då såg hon till att för egna medel förnya deras förråd, så att de skulle kunna återvinna sin värdighet. Vid något tillfälle fick hon anmärkning från sina kollegor som ifrågasatte hennes engagemang. Eftersom man inte kunde förstå, hur någon kunde ge utan att förvänta sig något i retur, så fick hon bland annat kommentaren: – Tror du att du kommer att bli belönad i livet efter detta, eftersom du tar av dina egna pengar för att förse de behövande?

Min vän kommenterade detta sorgset: – Inte väntar jag mig något i retur! Jag ger, därför att det ger mig glädje.

Efter att ha sett upprepade exempel på hennes osjälviska handlande i vardagslivet, så har jag inga svårigheter att tro henne. Jag vet att vissa ”ursvenskar” skakar på huvudet och har svårt att begripa sig på den fullständiga avsaknaden av egennytta. Samtidigt som jag tror att alla upplever hur välgörande hennes osjälviska insatser är som kontrast mot vår ingrodda individualism.

För min egen del känner jag mig så liten och ödmjuk inför henne och andra som har en liknande attityd. Det är ofta inte rika och välsituerade personer som utmärker sig i generositet och osjälviskhet. I stället handlar det om en inställning som kommer från hjärtat. Ett förhållningssätt som är så naturligt för dessa människor, att de inte ens tänker på det själva. De betraktar inte sina ägodelar och sina pengar som en rättmätig egendom att förfoga över, utan som ett lån att förvalta.

Det påminner mig om han som en gång sa: ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10:8). Allt vi har är ett lån, som vi fått att förvalta till våra medmänniskors bästa!

Med hjälp av en kalkylator på nätet har jag räknat ut hur många dagar det denna dag har gått sedan jag såg dagens ljus, den 14 januari 1953. Enligt beräkningen, som jag väl antar tar hänsyn till skottår, så har jag idag, den 6 november 2024, uppnått en ålder av 26 229 dagar! Det låter faktiskt lite mer imponerande än att säga att jag är 71 år.

På något sätt ger det också en annan infallsvinkel på livet. Under vissa tider har dagarna bara rullat förbi, monotont och utan större variation. I andra perioder, har livet varit spänningsfyllt och oberäkneligt. Varje dag har då framstått som ett äventyr i sig. När jag tänker tillbaka på vissa dagar, så klänger sig minnet av dem fast med smärta och mörker. Jag skulle helst ha velat haft de dagarna ogjorda. Det finns också dagar av ljus, av glädje som jag med tacksamhet ser tillbaka på.

Trots att jag tycker att jag i många stycken skulle ha kunnat förvalta de dagar som gavs mig på ett bättre sätt, så är grundtonen ändå tacksamhet. När jag vandrat i dalen och tyngts av bördor, då jag misslyckats och tagit felaktiga beslut, så har det ändå funnits en hand som varsamt och kärleksfullt lett mig rätt och helat det brustna. Dagarna som var lyckosamma, fick jag förhoppningsvis dela glädjen med andra som behövde just min uppmuntran och mitt stöd.

Jag vet inte hur många dagar som kommer att kunna räknas in och läggas till dem jag redan har uppnått. Det enda jag vet, är att inte ytterligare 26 229 dagar återstår av livet. Det må finnas många eller få dagar kvar på mitt livskonto – det jag önskar är att jag ska förvalta varje dag rätt, så att livet slutligen kan vävas samman på ett meningsfullt sätt.

”Och i dagar av glädje och dagar av sorg, vill jag leva var dag till din ära” (Christer Hultgren)

Satt för en liten stund sedan i bilen och lyssnade till sista minuterna av programmet ”Norsken, Svensken och Dansken”. Då programmet närmar sig sitt slut, brukar man gå laget runt och efterfråga ett ”hiss och diss” från var och en. Just den här dagen, fastnade jag speciellt för den av deltagarna som gav sitt ”diss” åt Halloween. Hon förklarade att hon inte förstår sig på detta kommersiella jippo. Där kanske många av oss är benägna att hålla med. Den andra motiveringen till varför Halloween gavs ett diss, var att hon var rädd för att det här importerade spektaklet fullt ut skulle bli ”invasivt” till sin natur och därmed tränga ut det som vi klassiskt firar den här helgen, nämligen minnet av alla nära och kära.

Jag tyckte deltagaren var både klarsynt och modig, som så rättframt vågade uttrycka sina farhågor. Kanske var jag speciellt mottaglig, eftersom jag just då hade besökt Stensele kyrkogård. Trots att jag befinner mig cirka hundra mil från mina anhörigas gravar, så kändes det naturligt att tillbringa en stund där den här kvällen på Alla helgons dag.

 Att vandra omkring i havet av alla flämtande ljus på kyrkogården den här kvällen är inte deprimerande. För min del kände jag mig i stället upplyft av den vackra upplevelsen, då ljuset reflekterades mot det vita snötäcket. Varje ljus som placerats ut vill vara en påminnelse om någon eller några man höll av och som man saknar. Ljuset uttrycker saknad och längtan men kanske också en strimma av hopp för en del.

Jag önskar av hela mitt hjärta att inga upplysta halloweenpumpor ska kunna överta de flämtande gravljusens roll. De döda behöver inte oss men vi behöver däremot fortsätta att stanna upp den här helgen för att minnas de döda. Lyssnar vi tillräckligt uppmärksamt, så märker vi att de som vi tänker på också förmedlar något till oss. Om livets förgänglighet; om vikten av att ta tillvara den stund vi har på jorden och att inte glömma omsorgen om varandra, så länge vi har möjlighet.

Året var 2016 då jag kom till Boden. Bland alla trevliga människor jag träffade i det nystartade caféet, var ett gäng invandrarkillar som skickats från anläggningen i Riksgränsen. De fick ”mellanlanda” i vår kyrka till dess att bostadsfrågan lösts för dem.

En av dem var Yamshid. Han valde att bli medlem i Johanneskyrkan där jag då var pastor. Yamshid var lågmäld men målmedveten, Han ville lära sig svenska och han ville bli en del av det svenska samhället.

Det var därför tungt då det slutgiltiga beslutet kom att Yamshid skulle förvisas. Han valde att tyst och hastigt försvinna ur landet i stället för att riskera sättas på ett plan tillbaka till Iran. Han hade tagit klar och tydlig ställning för sin kristna tro och visste att det på grund av närvaron av myndighetspersoner i hans familj kunde innebära fara för livet om han återvände till sitt hemland.

Hans flykt gick nu i stället till ett annat EU-land, Tyskland. Goda vänner och kontakter försökte att hjälpa honom vidare men hindrades av dublinprocessen, som säger att du inte får söka asyl i något annat land än där du först har ansökt. Efter något år var Yamshid därför tvungen att skyndsamt, för att undgå deportation, bege sig till Frankrike, där han hamnade längst ner i söder, i staden St Etienne.  Där kunde jag besöka honom, under en resa som jag gjorde till den närbelägna staden Lyon. Yamshid mådde då inte så bra, utan hade på grund av den oerhörda psykiska pressen hamnat akut på psykiatrisk klinik. Däremot så blev han uppmuntrad och glad över mitt besök.

Efter många vändor så blev det avslag även i Frankrike och nu tystnade rapporterna från Jamshid. Jag undrade vad som hade hänt honom och kände en viss oro. Hade han satts på ett plan med destination Iran? Eller hade något ännu värre inträffat?

Jag kände därför en stor lättnad då han efter ett tag skickade ett mail med beskedet att han befann sig i England. Han ville inte berätta om hur han kommit dit, inte heller några detaljer om resan, utan avslöjade bara att det varit oerhört svårt och att han undgått döden med en hårsmån.

Det har gått cirka 3 år sedan Jamshid delgav den här nyheten. Efter detta har han undan för undan fått återuppleva tryggheten och friheten att leva sitt liv som en självständig individ, för att förverkliga sina drömmar. För ett tag sedan fick han sitt efterlängtade uppehållstillstånd. Nu studerar han på college, har funnit en fästmö och ska inom kort börja arbeta som rörmokare.   

Efter att under flera år ha levt som ett jagat djur, så har Jamshid äntligen fått en fristad. Det jag bara inte kan begripa är, varför inte Sverige tyckte sig behöva denna ärliga, ödmjuka och duktiga människa?  Hans målsättning var aldrig att utnyttja bidragssverige, utan han skulle säkert i stället själv, på ett utomordentligt sätt ha bidragit med sin förmåga och sin fina attityd till att stärka vårt samhälle!

I veckan hade jag förmånen att få samtala med en 96-åring. Vi kom att beröra vad han hade gjort under sitt arbetsliv. Mannen berättade att han varit inom byggnadsbranchen. Under många år hade han verkat som yrkeslärare och stortrivdes i sitt arbete.

Det som samtalet mynnade ut i och som etsade sig fast hos mig var mannens slutsats:

-Många tycker att ungdomar är förfärliga och man pratar bara negativt om dem. Det var inte min erfarenhet. Jag har så många minnen av dessa fina ungdomar som jag hade att göra med genom åren. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle då jag behövde tillrättavisa mina elever.

Jag har funderat på det som han sa. Hur kan det komma sig att våra erfarenheter och slutsatser gällande den yngre generationen skiljer sig åt så markant?

Förvisso har klimatet i samhället hårdnat, med gängkriminella ledare som idag försöker utnyttja ungdomars vilsenhet och behov av bekräftelse. Många lärare vittnar om hur svårt det är att navigera mellan viljan att förmedla kunskap, behovet av att stävja bråk och stök samt till och med rädslan att hamna i hotsituationer som kan leda till exponering för fysiskt våld. Det finns strukturella inslag som vi behöver komma till rätta med, för att det återigen ska bli möjligt och attraktivt att coacha unga på deras väg till vuxenlivet.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka vidare på 96-åringens positiva grundinställning. Hela hans personlighet utstrålade den här oförbehållsamt generösa attityden, med tilltro till de unga och deras förmåga. En respekt för varje individs speciella förutsättningar med åtföljande hänsyn. Jag kunde inte ana någon bitterhet när han tänkte tillbaka på sitt liv, utan bara en enda översvallande värme och glädje över det han fått vara med om: att förmedla kunskap och erfarenhet till kommande generationer.

Vi behöver mer resurser till vårt skolsystem, för att rätt kunna anpassa insatserna efter elevens förmåga och behov.  Lärarna behöver få ett massivt stöd, så att de har möjlighet att utnyttja de verktyg som står till förfogande, utan rädsla för repressalier eller hot.

Samtidigt måste grundinställningen alltid vara en attityd av kärlek och en vilja att möta de unga med respekt och förståelse. Av olika orsaker blir skolan ofta platsen där ungdomarnas turbulenta livssituation kommer till uttryck. Lärare och annan personal blir de personer som ska försöka vrida till rätta den skeva bild som eleverna bär med sig hemifrån av dessa som borde vara förebilder.

Det är ingen lätt uppgift, snarast omöjlig även för den som har den bästa kompetensen på området. Därför får vi aldrig glömma bort, att många komplexa knutar kan lösas upp genom vår kärlek till de unga. Att generöst ge av sina bästa år till den yngre generationen är den bästa investeringen som någon kan göra.

I dag firas en av de största högtiderna i den judiska kalendern, nämligen Försoningsdagen (hebreiska jom kippur). Den faller tillbaka på förordningen i 3:e Moseboken, kapitel 16 och versarna 29-31: ”Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utför något arbete. Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder. Den skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Så lyder denna oföränderliga stadga.”

Jom kippur firas 10 dagar efter det judiska nyåret, rosh hashana. Under ett dygn ska man då fasta och försöka att inte lägga sin energi på världsliga ting.

Det centrala i högtiden är att människan vänder sig till Gud för att be om förlåtelse och tillgift för synder som man medvetet eller omedvetet har begått. En viktig tanke är samtidigt, att man ska fokusera på förlåtelse från och till sina medmänniskor innan man ber om Guds förlåtelse. Relationen till medmänniskorna är alltså intimt sammanknippad med gudsrelationen.

I ljuset av det som sker i Mellanöstern just nu, kan den här dagen med dess djupa betydelse av försoning verka malplacerad. Kan man överhuvudtaget ana en vilja till försoning och förlåtelse mellan de motsatta parterna i konflikten? Snarare verkar klyftan bli större för varje anfall och för varje robot och missil som avfyras.

På årsdagen av attacken den 7 oktober lyssnade jag på ett inlägg där jag ändå kunde skymta en strimma av hopp. Bland alla inslag fanns där en intervju med 2 kvinnor, en judinna och en palestinier. De har startat ett nätverk för dialog och försoning. Poängen med de möten som sker där, är att man ska kunna samtala om situationen utan att skuldbelägga varandra. Om jag förstod syftet rätt, så vill man på det sättet ”underifrån” hitta konstruktiva lösningar som kan främja fred och försoning mellan de båda folkslagen.

När vi blickar tillbaka på försöken som gjorts att hitta lösningar på konflikten i Mellanöstern, så är det uppenbart att det mesta som presenterats i mer eller mindre storslagna dokument och ordalag, har blivit utan effekt. I stället har konflikten spridit sig i regionen med inflytelserika aktörer som bakom kulisserna styr händelseutvecklingen. Några positiva resultat har vi inte sett, däremot en ond spiral av våld, hat och inte minst lidande för befolkningen.  

I dag tror jag vi har en stor anledning att meditera över det budskap som Jom Kippur vill förmedla till oss. Mitt i en värld där omständigheter talar ett motsägelsefullt språk, så finns det ändå en väg till Försoning. Den försoningen börjar inte i högtidliga deklarationer av stora ledare och den låter sig inte heller nedslås av andra ledares oförsonlighet. Om vi på mellanmänsklig nivå vill bejaka försoningen och praktiserar den mot alla odds, så kan vi hitta en framkomlig väg i omöjligheternas väglösa land.

Det är också hemligheten till vår försoning med Gud. När vi kommer fram till Honom och ber om förlåtelse, så säger han till oss: Gå först och försona dig med den du har något otalt med! Sedan kan du komma tillbaka till mig och ta emot förlåtelse (Matteusevangeliet kapitel 5, vers 23-24).

All försoning bygger på uppriktighet. Om vi är uppriktiga i vår vilja till försoning, så finns det också en väg framåt, där vi är lika villiga att ge som att ta.

.

När en av mina arbetskamrater i veckan kommenterade och berömde mina egenlagade maträtter, så hade jag bara ett enda svar. Jag lagar min egen mat därför att det är så roligt!

Jag har inte några speciella färdigheter i köket och kan inte uppvisa några finesser. Däremot ger det en enorm glädje att få skapa något ätbart och förhoppningsvis gott, av de råvaror som står till förfogande. Jag har undan för undan också försökt att ta tillvara det som tillhör säsongen.

Det är förstås inte bara i köket som behovet av att få skapa ska bejakas. I ett samhälle där det mesta kan köpas i hel- och halvfabrikat, är det viktigt att så långt det är möjligt undvika genvägarna. När vi vågar hänge oss åt att skapa så skänker det en oerhörd tillfredsställelse. Tilltron till den egna förmågan växer, så att vi också vågar skapa utifrån våra egna idéer.

Att skapa innebär också att främja en god användning av jordens begränsade resurser. Det är bra att ha färdiga produkter som vi kan ta till då det inte finns möjlighet och tid att förfärdiga det vi behöver. När vi investerar i den tid som fordras för att åstadkomma ett eget resultat, så kommer det ändå att ge mångdubbelt igen i form av skapandets glädje!

Zucchinipaj

Aloo gobi

Chapatibröd

Dinkelbröd

Jag brukar försöka följa programmet ”Fråga doktorn”. Även om man arbetar inom vården, så lär man sig alltid något nytt, inte minst från berättelser av människor som drabbats på det ena eller andra sättet.

I dag handlade det om oro och ångest. Det är ju ett fenomen som varje normalt funtad människa har upplevt. Vissa har tendens att oroa sig mycket och ofta. Andra är mer coola och låter bekymren rinna av sig.

Hur ska vi då hantera oron när den blir övermäktig och hotar att helt ta över vårt liv? Det sas många kloka ord av de medverkande men jag skulle vilja gå lite utanför konceptet och ge några råd utifrån min egen erfarenhet.

När det är som mest kaos i våra tankar, så kan det finnas en tendens att isolera sig. Vi vill vara ensamma och bara stänga oss inne. Det kanske beror på skam men det kan också handla om att vi har svårt att prata med någon om vår oro. Ändå är det just detta vi skulle behöva. Att sitta i sin ensamhet och låta tankarna tumla runt hjälper oss inte. Snarare göder det vår ångest och får den att växa.

Hur mycket det än bär emot, så behöver vi i en sådan situation prata med någon som vi upplever att vi kan anförtro oss åt. Den kontakten kan hjälpa oss att vrida och vända på våra känslor och föreställningar, vilket hjälper oss ur tunnelseendet så att vi ser det hela ur ett annat perspektiv.

Kanske det är i den kontakten, eller möjligen i vår ensamhet som vi ska försöka analysera vad som ligger bakom vår oro. Vad är det som är själva orsaken till alla ångestfyllda tankar? Det kan hjälpa att skriva ner på ett papper så detaljerat som möjligt. Det är då mycket troligt att vi inser att problemet kanske inte är så stort ändå. Precis som det sas i programmet, så kan ångest och oro vara som värst på kvällar, eller då man vaknar mitt i natten. När man sedan på morgonen går igenom det man upplevt under dygnets mörka timmar, så får man ofta ett annat perspektiv på det som ingav oro.

Till sist så får vi inte glömma betydelsen av att utöva fysisk aktivitet i någon form. En joggingtur eller ett pass på gymmet kan på ett förunderligt sätt hjälpa oss att släppa oros- och ångesttankar och i stället skapa ro. Kan man kombinera aktiviteten med gemenskap, så är det ännu bättre.

Det finns inget universalrecept mot oro och ångest. Det uppträder under så många olika former och sitter olika djupt. Ibland fordras specialisthjälp och den hjälpen kan även behöva kombineras med läkemedel. Däremot är det viktigt att inte låta oron ta överhanden och styra vår tillvaro. Vårt liv är alltför kort och dyrbart för att vi ska fastna i den återvändsgränden!

Min söndag var ledig men jag hade lite svårt att ligga och dra mig i sängen. Hade förberett en deg som fått jäsa i kylskåpet över natten och nu längtade jag efter lukten av nybakat bröd.

Att förbereda degen dagen innan för att bara lägga på plåten och grädda på morgonen är ju faktiskt en väldigt enkel procedur som jag brukar fixa även då jag ligger ute på arbete. Det mesta av det nödvändiga har jag med mig i min medhavda plastbytta men spis och plåt måste förstås finnas.

Finns det något godare än att äta en nybakad macka till morgonkaffet?

Jag tog det lugnt på dagen, lyssnade bland annat på Niklas Piensohos fina predikan på radio. Så småningom var det dags att börja tänka på maten och när jag ögnade igenom digitala versionen av tidningen Land fick jag ett uppslag. Med tanke på att det är zuccini-säsong just nu, så fanns det ett fint recept på zucchinipaj.

Jag tvekade lite, för det skulle ta mig minst tre timmar innan maten var klar. Men varför inte, en ledig söndagseftermiddag kan tillbringas på sämre sätt. Som botten tillagades en pajdeg att klä formen med. Därefter en blandning av brynt purjolök, vitlök , dillfrön och riven zucchini som vattnats ur.

Blandningen placerades i paj bottnen, som hade förgräddats. Varven täcktes med riven ost.

Till sist hälldes en uppvispad äggstanning med kesella på pajen. In i ugnen i 40 minuter.

Som ni ser var ugnen lite väl varm de första 10 minuterna (varmluftsugn) men det avhjälptes genom att en plåt placerades som skydd ovanför pajen. Ingen skada skedd!

Återstod bara att äta den egentillagade, vegetariska måltiden. Behöver jag säga att den smakade utsökt! Enda problemet var att jag hade svårt att begränsa mig på grund av att det var så jättegott!

Nåja, 2 portioner kunde jag i alla fall preparera som lunch i matlådor för veckan som kommer.

Att få avnjuta mat där man själv varit delaktig i tillblivelseprocessen är något alldeles speciellt. Ännu mer njutbart blir det, om ingredienserna som används har producerats med hjälp av den egna mödan.

Var jag än har befunnit mig i världen på arbete, så har det känts viktigt för mig att odla egna grönsaker. I perioder då det varit möjligt, har jag även försökt bli så självhushållande som möjligt på kött. Det har då handlat om mindre djur som ankor, höns, kalkoner, grisar, getter och får. Under en tid i Afrika hade vi tillsammans med eleverna på pastorsskolan en mindre kaninuppfödning.

Förutom glädjen att få äta det man har lagt så stor möda och tid på, så har de här erfarenheterna gjort att jag även värderar mat som inte producerats av mig själv på ett annat sätt. Om man som vi försöker köpa ekologiskt och närproducerat, så är man medveten om hur mycket arbete och risktagande som ligger bakom den färdiga produkten. Det gör att man också är villig att betala ett högre pris för de matvaror som går att följa i processen.

I dag åt jag till lunch en måltid där åtminstone basfödan var producerad av mig själv. Jag har denna sommar odlat 11 sorters potatis i min trädgård. Det var inte med beräkning det blev så. Jag köpte först 2 sorter. Därefter kom min fru med några överblivna potatisar som hade börjat gro. Slutligen så köpte jag ganska sent en låda med 8 sorters potatis.

Det har varit ett bra potatisår och skörden har hittills varit riklig av de sorter vi tagit upp. Potatisen är dessutom ovanligt jämn, fin och fri från röta.

Lite på måfå köpte jag sorten ”Violet queen”. Den såg spännande ut och lockade till nya upplevelser. Jag odlade innehållet i påsen på det minsta landet. De lila knölarna visade sig vara förvånansvärt livskraftiga och gav mångfalt tillbaka, åtminstone 20 liter.

Vi hade ingen aning om hur potatisen skulle vara men till vår häpnad så fanns den lila färgen inte bara i skalet. Hela potatisen, även köttet, var vackert lila. Det såg faktiskt lite konstigt ut och vi smakade på den lite avvaktande. Den var god!

Enligt beskrivningen så beror den lila färgen på en antioxidant som finns i riklig mängd i potatisen.

Idag har jag alltså avnjutit några av de sista knölarna av den här sorten. Tillsammans på tallriken fanns något annat som tyvärr inte är så vanligt i Sverige, nämligen Ntaba eller get. I Afrika är det en vanlig rätt och den tillagas på ett mycket smakligt sätt. Det finns importörer av afrikansk mat som säljer getkött, så även i Örebro.

Jag njöt verkligen av den smakliga måltiden, som både påminde mig om det älskade Afrika men också om min egen trädgård med växter som tacksamt ger återbäring för allt arbete som lagts ner.