Författare: administration

Året var 2016 då jag kom till Boden. Bland alla trevliga människor jag träffade i det nystartade caféet, var ett gäng invandrarkillar som skickats från anläggningen i Riksgränsen. De fick ”mellanlanda” i vår kyrka till dess att bostadsfrågan lösts för dem.

En av dem var Yamshid. Han valde att bli medlem i Johanneskyrkan där jag då var pastor. Yamshid var lågmäld men målmedveten, Han ville lära sig svenska och han ville bli en del av det svenska samhället.

Det var därför tungt då det slutgiltiga beslutet kom att Yamshid skulle förvisas. Han valde att tyst och hastigt försvinna ur landet i stället för att riskera sättas på ett plan tillbaka till Iran. Han hade tagit klar och tydlig ställning för sin kristna tro och visste att det på grund av närvaron av myndighetspersoner i hans familj kunde innebära fara för livet om han återvände till sitt hemland.

Hans flykt gick nu i stället till ett annat EU-land, Tyskland. Goda vänner och kontakter försökte att hjälpa honom vidare men hindrades av dublinprocessen, som säger att du inte får söka asyl i något annat land än där du först har ansökt. Efter något år var Yamshid därför tvungen att skyndsamt, för att undgå deportation, bege sig till Frankrike, där han hamnade längst ner i söder, i staden St Etienne.  Där kunde jag besöka honom, under en resa som jag gjorde till den närbelägna staden Lyon. Yamshid mådde då inte så bra, utan hade på grund av den oerhörda psykiska pressen hamnat akut på psykiatrisk klinik. Däremot så blev han uppmuntrad och glad över mitt besök.

Efter många vändor så blev det avslag även i Frankrike och nu tystnade rapporterna från Jamshid. Jag undrade vad som hade hänt honom och kände en viss oro. Hade han satts på ett plan med destination Iran? Eller hade något ännu värre inträffat?

Jag kände därför en stor lättnad då han efter ett tag skickade ett mail med beskedet att han befann sig i England. Han ville inte berätta om hur han kommit dit, inte heller några detaljer om resan, utan avslöjade bara att det varit oerhört svårt och att han undgått döden med en hårsmån.

Det har gått cirka 3 år sedan Jamshid delgav den här nyheten. Efter detta har han undan för undan fått återuppleva tryggheten och friheten att leva sitt liv som en självständig individ, för att förverkliga sina drömmar. För ett tag sedan fick han sitt efterlängtade uppehållstillstånd. Nu studerar han på college, har funnit en fästmö och ska inom kort börja arbeta som rörmokare.   

Efter att under flera år ha levt som ett jagat djur, så har Jamshid äntligen fått en fristad. Det jag bara inte kan begripa är, varför inte Sverige tyckte sig behöva denna ärliga, ödmjuka och duktiga människa?  Hans målsättning var aldrig att utnyttja bidragssverige, utan han skulle säkert i stället själv, på ett utomordentligt sätt ha bidragit med sin förmåga och sin fina attityd till att stärka vårt samhälle!

I veckan hade jag förmånen att få samtala med en 96-åring. Vi kom att beröra vad han hade gjort under sitt arbetsliv. Mannen berättade att han varit inom byggnadsbranchen. Under många år hade han verkat som yrkeslärare och stortrivdes i sitt arbete.

Det som samtalet mynnade ut i och som etsade sig fast hos mig var mannens slutsats:

-Många tycker att ungdomar är förfärliga och man pratar bara negativt om dem. Det var inte min erfarenhet. Jag har så många minnen av dessa fina ungdomar som jag hade att göra med genom åren. Jag kan inte minnas ett enda tillfälle då jag behövde tillrättavisa mina elever.

Jag har funderat på det som han sa. Hur kan det komma sig att våra erfarenheter och slutsatser gällande den yngre generationen skiljer sig åt så markant?

Förvisso har klimatet i samhället hårdnat, med gängkriminella ledare som idag försöker utnyttja ungdomars vilsenhet och behov av bekräftelse. Många lärare vittnar om hur svårt det är att navigera mellan viljan att förmedla kunskap, behovet av att stävja bråk och stök samt till och med rädslan att hamna i hotsituationer som kan leda till exponering för fysiskt våld. Det finns strukturella inslag som vi behöver komma till rätta med, för att det återigen ska bli möjligt och attraktivt att coacha unga på deras väg till vuxenlivet.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka vidare på 96-åringens positiva grundinställning. Hela hans personlighet utstrålade den här oförbehållsamt generösa attityden, med tilltro till de unga och deras förmåga. En respekt för varje individs speciella förutsättningar med åtföljande hänsyn. Jag kunde inte ana någon bitterhet när han tänkte tillbaka på sitt liv, utan bara en enda översvallande värme och glädje över det han fått vara med om: att förmedla kunskap och erfarenhet till kommande generationer.

Vi behöver mer resurser till vårt skolsystem, för att rätt kunna anpassa insatserna efter elevens förmåga och behov.  Lärarna behöver få ett massivt stöd, så att de har möjlighet att utnyttja de verktyg som står till förfogande, utan rädsla för repressalier eller hot.

Samtidigt måste grundinställningen alltid vara en attityd av kärlek och en vilja att möta de unga med respekt och förståelse. Av olika orsaker blir skolan ofta platsen där ungdomarnas turbulenta livssituation kommer till uttryck. Lärare och annan personal blir de personer som ska försöka vrida till rätta den skeva bild som eleverna bär med sig hemifrån av dessa som borde vara förebilder.

Det är ingen lätt uppgift, snarast omöjlig även för den som har den bästa kompetensen på området. Därför får vi aldrig glömma bort, att många komplexa knutar kan lösas upp genom vår kärlek till de unga. Att generöst ge av sina bästa år till den yngre generationen är den bästa investeringen som någon kan göra.

I dag firas en av de största högtiderna i den judiska kalendern, nämligen Försoningsdagen (hebreiska jom kippur). Den faller tillbaka på förordningen i 3:e Moseboken, kapitel 16 och versarna 29-31: ”Detta skall vara en oföränderlig stadga för er: den tionde dagen i den sjunde månaden skall ni, både infödda och invandrare, späka er och inte utför något arbete. Den dagen bringas försoning åt er, så att ni blir rena; ni skall renas inför Herren från alla era synder. Den skall vara en vilodag för er, en sabbat då ni skall späka er. Så lyder denna oföränderliga stadga.”

Jom kippur firas 10 dagar efter det judiska nyåret, rosh hashana. Under ett dygn ska man då fasta och försöka att inte lägga sin energi på världsliga ting.

Det centrala i högtiden är att människan vänder sig till Gud för att be om förlåtelse och tillgift för synder som man medvetet eller omedvetet har begått. En viktig tanke är samtidigt, att man ska fokusera på förlåtelse från och till sina medmänniskor innan man ber om Guds förlåtelse. Relationen till medmänniskorna är alltså intimt sammanknippad med gudsrelationen.

I ljuset av det som sker i Mellanöstern just nu, kan den här dagen med dess djupa betydelse av försoning verka malplacerad. Kan man överhuvudtaget ana en vilja till försoning och förlåtelse mellan de motsatta parterna i konflikten? Snarare verkar klyftan bli större för varje anfall och för varje robot och missil som avfyras.

På årsdagen av attacken den 7 oktober lyssnade jag på ett inlägg där jag ändå kunde skymta en strimma av hopp. Bland alla inslag fanns där en intervju med 2 kvinnor, en judinna och en palestinier. De har startat ett nätverk för dialog och försoning. Poängen med de möten som sker där, är att man ska kunna samtala om situationen utan att skuldbelägga varandra. Om jag förstod syftet rätt, så vill man på det sättet ”underifrån” hitta konstruktiva lösningar som kan främja fred och försoning mellan de båda folkslagen.

När vi blickar tillbaka på försöken som gjorts att hitta lösningar på konflikten i Mellanöstern, så är det uppenbart att det mesta som presenterats i mer eller mindre storslagna dokument och ordalag, har blivit utan effekt. I stället har konflikten spridit sig i regionen med inflytelserika aktörer som bakom kulisserna styr händelseutvecklingen. Några positiva resultat har vi inte sett, däremot en ond spiral av våld, hat och inte minst lidande för befolkningen.  

I dag tror jag vi har en stor anledning att meditera över det budskap som Jom Kippur vill förmedla till oss. Mitt i en värld där omständigheter talar ett motsägelsefullt språk, så finns det ändå en väg till Försoning. Den försoningen börjar inte i högtidliga deklarationer av stora ledare och den låter sig inte heller nedslås av andra ledares oförsonlighet. Om vi på mellanmänsklig nivå vill bejaka försoningen och praktiserar den mot alla odds, så kan vi hitta en framkomlig väg i omöjligheternas väglösa land.

Det är också hemligheten till vår försoning med Gud. När vi kommer fram till Honom och ber om förlåtelse, så säger han till oss: Gå först och försona dig med den du har något otalt med! Sedan kan du komma tillbaka till mig och ta emot förlåtelse (Matteusevangeliet kapitel 5, vers 23-24).

All försoning bygger på uppriktighet. Om vi är uppriktiga i vår vilja till försoning, så finns det också en väg framåt, där vi är lika villiga att ge som att ta.

.

När en av mina arbetskamrater i veckan kommenterade och berömde mina egenlagade maträtter, så hade jag bara ett enda svar. Jag lagar min egen mat därför att det är så roligt!

Jag har inte några speciella färdigheter i köket och kan inte uppvisa några finesser. Däremot ger det en enorm glädje att få skapa något ätbart och förhoppningsvis gott, av de råvaror som står till förfogande. Jag har undan för undan också försökt att ta tillvara det som tillhör säsongen.

Det är förstås inte bara i köket som behovet av att få skapa ska bejakas. I ett samhälle där det mesta kan köpas i hel- och halvfabrikat, är det viktigt att så långt det är möjligt undvika genvägarna. När vi vågar hänge oss åt att skapa så skänker det en oerhörd tillfredsställelse. Tilltron till den egna förmågan växer, så att vi också vågar skapa utifrån våra egna idéer.

Att skapa innebär också att främja en god användning av jordens begränsade resurser. Det är bra att ha färdiga produkter som vi kan ta till då det inte finns möjlighet och tid att förfärdiga det vi behöver. När vi investerar i den tid som fordras för att åstadkomma ett eget resultat, så kommer det ändå att ge mångdubbelt igen i form av skapandets glädje!

Zucchinipaj

Aloo gobi

Chapatibröd

Dinkelbröd

Jag brukar försöka följa programmet ”Fråga doktorn”. Även om man arbetar inom vården, så lär man sig alltid något nytt, inte minst från berättelser av människor som drabbats på det ena eller andra sättet.

I dag handlade det om oro och ångest. Det är ju ett fenomen som varje normalt funtad människa har upplevt. Vissa har tendens att oroa sig mycket och ofta. Andra är mer coola och låter bekymren rinna av sig.

Hur ska vi då hantera oron när den blir övermäktig och hotar att helt ta över vårt liv? Det sas många kloka ord av de medverkande men jag skulle vilja gå lite utanför konceptet och ge några råd utifrån min egen erfarenhet.

När det är som mest kaos i våra tankar, så kan det finnas en tendens att isolera sig. Vi vill vara ensamma och bara stänga oss inne. Det kanske beror på skam men det kan också handla om att vi har svårt att prata med någon om vår oro. Ändå är det just detta vi skulle behöva. Att sitta i sin ensamhet och låta tankarna tumla runt hjälper oss inte. Snarare göder det vår ångest och får den att växa.

Hur mycket det än bär emot, så behöver vi i en sådan situation prata med någon som vi upplever att vi kan anförtro oss åt. Den kontakten kan hjälpa oss att vrida och vända på våra känslor och föreställningar, vilket hjälper oss ur tunnelseendet så att vi ser det hela ur ett annat perspektiv.

Kanske det är i den kontakten, eller möjligen i vår ensamhet som vi ska försöka analysera vad som ligger bakom vår oro. Vad är det som är själva orsaken till alla ångestfyllda tankar? Det kan hjälpa att skriva ner på ett papper så detaljerat som möjligt. Det är då mycket troligt att vi inser att problemet kanske inte är så stort ändå. Precis som det sas i programmet, så kan ångest och oro vara som värst på kvällar, eller då man vaknar mitt i natten. När man sedan på morgonen går igenom det man upplevt under dygnets mörka timmar, så får man ofta ett annat perspektiv på det som ingav oro.

Till sist så får vi inte glömma betydelsen av att utöva fysisk aktivitet i någon form. En joggingtur eller ett pass på gymmet kan på ett förunderligt sätt hjälpa oss att släppa oros- och ångesttankar och i stället skapa ro. Kan man kombinera aktiviteten med gemenskap, så är det ännu bättre.

Det finns inget universalrecept mot oro och ångest. Det uppträder under så många olika former och sitter olika djupt. Ibland fordras specialisthjälp och den hjälpen kan även behöva kombineras med läkemedel. Däremot är det viktigt att inte låta oron ta överhanden och styra vår tillvaro. Vårt liv är alltför kort och dyrbart för att vi ska fastna i den återvändsgränden!

Min söndag var ledig men jag hade lite svårt att ligga och dra mig i sängen. Hade förberett en deg som fått jäsa i kylskåpet över natten och nu längtade jag efter lukten av nybakat bröd.

Att förbereda degen dagen innan för att bara lägga på plåten och grädda på morgonen är ju faktiskt en väldigt enkel procedur som jag brukar fixa även då jag ligger ute på arbete. Det mesta av det nödvändiga har jag med mig i min medhavda plastbytta men spis och plåt måste förstås finnas.

Finns det något godare än att äta en nybakad macka till morgonkaffet?

Jag tog det lugnt på dagen, lyssnade bland annat på Niklas Piensohos fina predikan på radio. Så småningom var det dags att börja tänka på maten och när jag ögnade igenom digitala versionen av tidningen Land fick jag ett uppslag. Med tanke på att det är zuccini-säsong just nu, så fanns det ett fint recept på zucchinipaj.

Jag tvekade lite, för det skulle ta mig minst tre timmar innan maten var klar. Men varför inte, en ledig söndagseftermiddag kan tillbringas på sämre sätt. Som botten tillagades en pajdeg att klä formen med. Därefter en blandning av brynt purjolök, vitlök , dillfrön och riven zucchini som vattnats ur.

Blandningen placerades i paj bottnen, som hade förgräddats. Varven täcktes med riven ost.

Till sist hälldes en uppvispad äggstanning med kesella på pajen. In i ugnen i 40 minuter.

Som ni ser var ugnen lite väl varm de första 10 minuterna (varmluftsugn) men det avhjälptes genom att en plåt placerades som skydd ovanför pajen. Ingen skada skedd!

Återstod bara att äta den egentillagade, vegetariska måltiden. Behöver jag säga att den smakade utsökt! Enda problemet var att jag hade svårt att begränsa mig på grund av att det var så jättegott!

Nåja, 2 portioner kunde jag i alla fall preparera som lunch i matlådor för veckan som kommer.

Att få avnjuta mat där man själv varit delaktig i tillblivelseprocessen är något alldeles speciellt. Ännu mer njutbart blir det, om ingredienserna som används har producerats med hjälp av den egna mödan.

Var jag än har befunnit mig i världen på arbete, så har det känts viktigt för mig att odla egna grönsaker. I perioder då det varit möjligt, har jag även försökt bli så självhushållande som möjligt på kött. Det har då handlat om mindre djur som ankor, höns, kalkoner, grisar, getter och får. Under en tid i Afrika hade vi tillsammans med eleverna på pastorsskolan en mindre kaninuppfödning.

Förutom glädjen att få äta det man har lagt så stor möda och tid på, så har de här erfarenheterna gjort att jag även värderar mat som inte producerats av mig själv på ett annat sätt. Om man som vi försöker köpa ekologiskt och närproducerat, så är man medveten om hur mycket arbete och risktagande som ligger bakom den färdiga produkten. Det gör att man också är villig att betala ett högre pris för de matvaror som går att följa i processen.

I dag åt jag till lunch en måltid där åtminstone basfödan var producerad av mig själv. Jag har denna sommar odlat 11 sorters potatis i min trädgård. Det var inte med beräkning det blev så. Jag köpte först 2 sorter. Därefter kom min fru med några överblivna potatisar som hade börjat gro. Slutligen så köpte jag ganska sent en låda med 8 sorters potatis.

Det har varit ett bra potatisår och skörden har hittills varit riklig av de sorter vi tagit upp. Potatisen är dessutom ovanligt jämn, fin och fri från röta.

Lite på måfå köpte jag sorten ”Violet queen”. Den såg spännande ut och lockade till nya upplevelser. Jag odlade innehållet i påsen på det minsta landet. De lila knölarna visade sig vara förvånansvärt livskraftiga och gav mångfalt tillbaka, åtminstone 20 liter.

Vi hade ingen aning om hur potatisen skulle vara men till vår häpnad så fanns den lila färgen inte bara i skalet. Hela potatisen, även köttet, var vackert lila. Det såg faktiskt lite konstigt ut och vi smakade på den lite avvaktande. Den var god!

Enligt beskrivningen så beror den lila färgen på en antioxidant som finns i riklig mängd i potatisen.

Idag har jag alltså avnjutit några av de sista knölarna av den här sorten. Tillsammans på tallriken fanns något annat som tyvärr inte är så vanligt i Sverige, nämligen Ntaba eller get. I Afrika är det en vanlig rätt och den tillagas på ett mycket smakligt sätt. Det finns importörer av afrikansk mat som säljer getkött, så även i Örebro.

Jag njöt verkligen av den smakliga måltiden, som både påminde mig om det älskade Afrika men också om min egen trädgård med växter som tacksamt ger återbäring för allt arbete som lagts ner.

Ett av de mest kända motiven någonsin är troligtvis de tre aporna. Förmodligen har de flesta av oss stött på dem någonstans. En apa håller för sina öron, en annan håller för sina ögon och en tredje håller handen för sin mun. Den uttrycksfulla trion med sina gester lär ha sitt ursprung i gammal japansk konst och förknippades med mottot ”inte se, inte höra, inte säga”.

Det är oklart i vilket sammanhang och med vilket syfte som någon skapade de tre aporna. Var det som en uppmaning till dygd och moral, till exempel att inte använda munnen till förtal och skvaller; att inte lyssna till manipulerare och att inte låta oss förledas att tro att det yttre är viktigast?

Samtidigt skulle vi ju också kunna tolka apornas budskap i motsatt riktning: de vill varna oss för att stänga till våra öron, våra ögon och våra munnar inför det som är fel och orätt.

Jag kunde inte heller låta bli att tänka tanken att upphovsmannen till de tre små figurerna kanske gjorde dem med glimten i ögat. Ville han eller hon visa på hur vår närmsta släkting upplever mänskligheten? Evolutionen och förmågan till utveckling verkar inte ha gjort oss visare. Vi misshandlar skapelsen på ett sätt som imaginärt får de varelser som lever där att ta sig för munnen av förvåning och förskräckt hålla för sina ögon i väntan på nästa chock. Vår förmåga att sprida oljud som når in ända in i de mest isolerade platserna på jorden, ger anledning till de varelser på vår planet som fortfarande är ljudkänsliga att försöka skydda sina hörselorgan.

När jag idag hade ett samtal med en äldre dam, så insåg jag än en gång att vi ofta ställs inför ett dilemma när det gäller vår vilja att hänga med i det som sker i vår värld idag. Hon uttryckte sin önskan att se på nyheterna, så att hon kunde bli uppdaterad gällande kriget i Ukraina. Samtidigt insåg hon hur hemskt och otäckt det var och hur medvetenheten om det som pågår något hundratal mil i öster skapar oro och rädsla för vad som kan ske i vårt eget land.

Vore det då inte bättre i en sådan situation, att låta bli att ta del av de dåliga nyheterna? Det skulle kunna hjälpa oss att gömma undan vår oro, så att vi bekymmerslöst kan njuta av den fredliga tillvaro vi lever i nu.

Jag tror faktiskt att det är detta dilemma som de tre aporna vill ställa oss inför. Det finns en möjlighet att isolera oss från världens bekymmer. Vi kan blunda, vi kan slå dövörat till och vi kan låta bli att tala om det svåra.

Samtidigt är det ingen möjlig väg för den som vill leva i solidaritet och medkänsla i den här världen. Den nöd som människor oförskyllt drabbats av kallar oss till medkänsla och till kärlekshandlingar. Vi måste våga öppna våra ögon inför dessa människors lidande; vi behöver ta in nyheterna om deras situation och vi är kallade att protestera mot orättfärdighet och förtryck.

Å andra sidan behöver vi också återvända till den första tolkningen av apornas beteende – den som lär oss återhållsamhet. Det är så lätt att komma med tvärsäkra påståenden, vilket är dåraktigt i en komplicerad värld. I de sociala mediernas tid kanske apornas gester vill påminna oss om vaksamhet och en förmåga att filtrera det vi ser och hör. Öppenheten och villigheten att registrera behöver paras med en förmåga att ibland bara stänga av.

Kanske vi kan lägga till en fjärde tolkning som vi alla behöver ta till oss. I en tid av brus behöver vi lära oss förmågan att stänga av. Vi må kalla det för meditation eller något annat. Fler och fler håller på att upptäcka nödvändigheten av tystnad och stillhet. Perioder av fullständig avsaknad av yttre stimuli som kan störa förmågan att lyssna till vårt inre och hitta den inre ron.

Det är en svår uppgift men kanske den allra viktigaste för att vi ska kunna navigera rätt och samtidigt orka med att vara människor och medmänniskor i den här världen.

Jag har kämpat med en hel del språk under år som gått. En del av dem har jag bara nosat på, andra har jag förkovrat mig mer i. Även om det är få där jag har uppnått en acceptabel nivå, så tycker jag ändå inte att den tid jag lagt ner har varit förgäves. Ett språk är nämligen en dörr in till själva kulturen hos ett folk. Genom att studera ett folks språk, ökar också förståelsen för hur man tänker, lever, berättar, sjunger, känner…

När jag nu återigen lägger ner tid på att lära mig glosor, fraser och verbböjningar på ett språk som jag verkligen vill fördjupa mig i, så slås jag än en gång av hur både ord och uttryck avslöjar en hel del av den underliggande kulturen. Det ger mersmak och triggar till att få ytterligare kunskap om den miljö i vilken språket uppstod.

När jag läste franska på gymnasiet för 55 år sedan, så handlade mycket om grammatik. Trots att det blev 5 års studier, så kom det nog som en chock då jag väl på plats i Frankrike insåg att jag möjligen förstod en del men absolut inte kunde konversera på franska! Jag vet att jag delar den upplevelsen med många som kan ståta med en godkänd gymnasiefranska.

Hemligheten – och det gäller både franskan och andra språk jag lärt mig – har varit och är fortfarande att man behöver lära sig språket på plats. Det är då vi vistas i landet, lyssnar på språket och själva försöker att konversera med människor i vardagslivet, som polletten trillar ner.  Naturligtvis beror det på inlärningens intensitet. Jag tror dessutom att det har att göra med att språket placeras i sitt sammanhang, i sin kultur. Att registrera hur ett språk fungerar i folkets liv och vardag, leder till en större förståelse, vilket underlättar inlärningen.

Nu har vi inte alltid möjlighet att under längre tid plantera oss i det område där ett visst språk talas. Det innebär inte att det är bortkastat att studera språket på hemmaplan. Själv har jag lagt åt sidan alla stora ambitioner då jag tar mig an ett nytt språk. Jag vet att jag inte än en gång kommer att kunna bosätta mig någon längre tid där språket talas. Däremot så finns det ett stort egenvärde i att studera språket, även om det bara är på min personliga nivå. Ord och meningsbyggnader väcker min nyfikenhet och gör att jag gärna vill upptäcka mer av bakgrunden och orsaken till att man uttrycker sig på ett visst sätt.

Jag är nog ganska medelmåttig på att ta till mig ett nytt språk. Det hindrar mig ändå inte från att ständigt vilja ta mig an dessa nycklar till att öka mitt eget perspektiv och till att förstå hur människor i andra kulturer tänker.

Oavsett hur många eller få glosor jag lär mig, så är själva processen berikande!

Jag möter dem varje dag. Kanske främst i mitt jobb men också i andra vardagssituationer. De gör inte mycket väsen av sig men deras insats är så värdefull. Alla dessa människor som utan tanke på stora rubriker eller ens ryggdunkningar utför gärningar som har stor betydelse för deras medmänniskor.

Jag kan ibland rodna av förlägenhet när jag jämför min egen självupptagenhet med deras självklara inriktning på att hjälpa andra. Det fordras ingen möda för att hitta tydliga exempel på vad jag menar.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande i FB-gruppen för vår samfällighet där vi har fritidshuset. Meddelandet var egentligen allmänt hållet till gruppen men innehöll informationen att vår granne i området hade ”räddat” båten som vi hade vid bryggan. I samband med ett häftigt regn, hade den börjat att ta in vatten och var halvvägs på väg ner i djupet.

Jag befann mig själv på nästan hundra mils avstånd och kände mig väldigt maktlös inför situationen. Men vår fantastiska granne hade dragit upp båten med sin fyrhjuling. Inte nog med det: dagen efter hämtade han trailern och körde upp båten till stället där den brukar förvaras på vintern!

När jag försöker tacka honom slår han ifrån sig och menar att det bara är en naturlig sak. Jag vet att han inte bara hjälper mig, utan har ett stort hjärta för alla som är i behov av hans bistånd!

I mitt yrke inom sjukvården raljerar man ibland över ”Nightingale-andan”. Då menar man oftast en förlegad syn på sjuksköterskans plikt att ”offra” sig själv för andra, utan att begära så mycket i kompensation. Mycket av de här förväntningarna har tack och lov korrigerats.

Ändå tror jag att sjukvården är ett område där osjälviska insatser hos olika professioner är en egenskap som ständigt måste finnas närvarande. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor ställs ständigt inför situationer där man måste vara beredd att gå utanför ramen för att lindra människors lidande och trösta dem i deras oro.

I norr där jag nu arbetar, tycker jag mig möta mer av den här andan av osjälviskhet och solidaritet än jag upplevt söderut. Det kan ju finnas olika anledningar till det. Kanske är det så att den karga miljön och avsaknaden av tip top service uppmuntrar en större delaktighet i varandras problem.

Jag beundrar det unga läkarpar som har valt att stanna här uppe för att jobba på sjukstugan. Deras relation till befolkningen innehåller lite av den inställning som fanns hos gamla tiders provinsialläkare. När jag samtalat med dem, har jag förstått att de är beredda till helt andra insatser än en läkare på en vårdcentral i södra Sverige skulle acceptera. De kommer inte att belönas för det men känner en solidaritet med befolkningen och upplever ett personligt ansvar för deras hälsa!

Jag menar inte att deras sätt att arbeta kan stå modell för alla andra.

Däremot beundrar jag den här osjälviskheten och det personliga intresset för andras väl och ve som jag inte bara möter hos dem, utan hos många andra här uppe.

De imponerar mycket mer på mig, än alla dessa som lyfter fram sina egna insatser och dignar under offentliga erkännanden!